Att åldras på 2020-talet: Social delaktighet som grund för ett gott åldrande

Min mamma är nu lika gammal nu som min farmor var då jag skapade mina första egna minnesbilder av henne. Åtminstone då det kommer till kronologisk ålder.

Mina första egna minnen av min farmor är från sexårsåldern. Då var farmor 66 år gammal, en pensionerad, nästan gråhårig dam som satt i gungstol. Hon hörde till en syförening och hade en tv som krävde att man steg upp och tryckte på en knapp i panelen för att byta kanal. I gungstolen mittemot satt farfar och rökte. Enligt sägen brukade de ännu i 60-årsåldern cykla tio kilometer från hemmet till stugan i Esbo och simhallen i Grankulla. Tyvärr svängde hälsan för bägge efter fyllda 70.

Min mor däremot är ännu vid 66 års ålder verksam i yrkeslivet, även om slutet på karriären hägrar. Hon använder sig av smarttelefon, läser nyheter via tabletten och tycker illa om ordet pensionär. För ordet pensionär innefattar en massa fördomar och förutfattade meningar om grått hår, gungstol och virkning. Och inget fel på de sakerna, men de passar helt enkelt inte henne.

Att åldras på 2020-talet innebär att vi måste se den mångfald som finns bland de över 65 år. Det här innebär också att vi ska bli bättre på att beakta våra minoriteter: vad innebär det för en hbtiq-person eller en person med invandrarbakgrund att åldras?

Forskarna Anna K. Forsman och Johanna Nordmyr lyfter fram intressanta prognoser som bland annat visar att den finländska kvinnans medellivslängd år 2060 kommer att ligga på 90 år. År 2060 kommer det dessutom att finnas nästan lika många barn under skolålder, som det kommer att finnas över 90-åringar.

Rapporten bekräftar att social delaktighet har en positiv inverkan på äldres psykosociala välmående. Bland annat visar studier att invånare på äldreboenden som äter tillsammans mår bättre. Och myten om att körsång gör dig lycklig, den stämmer faktiskt!

En annan viktig poäng är frågan om digital exkludering som drabbar många äldre, särskilt i en tid då allt fler tjänster flyttar från kontor till nätet.

Det är även något som minister Ole Norrback, tidigare SFP-partiordförande, långvarig riksdagsledamot och i dagens läge ordförande för Svenska pensionärsförbundet, tar upp. I sin kommentar till rapporten konstaterar han att ny teknologi ger effektiva hjälpmedel i det dagliga livet och ger ökad trygghet också för pensionärerna, men å andra sidan kommer alla nulevande pensionärer inte att lära sig använda dator.

Som landet ligger nu verkar vi inte bli fler, däremot kommer vi tillbringa en längre tid med varandra. Den här rapporten är en öppning i dialogen för att förstå varandra bättre, i ett läge då det kan finnas upp till fem levande generationer i en familj.

Helsingfors i februari 2020
Ted Urho
Verksamhetsledare, Tankesmedjan Agenda

Åldrandet har setts och ses kanske ännu som den del av livsloppet som präglas av förlust av såväl funktionsförmåga som sociala kontakter, samtidigt som samhällsekonomiska utmaningar rörande försörjningskvoten i befolkningen ofta påtalas. Den äldre befolkningen idag är mer resursstark sett till såväl hälsa som sociala omständigheter jämfört med tidigare generationer. Denna rapport belyser olika perspektiv på åldrande och hälsa, med särskilt fokus på äldre i Finland. Avsikten är att tydliggöra vikten av att beakta mångfalden i denna åldersgrupp, som tenderar förbises. Rapporten beskriver vidare den sociala delaktighetens betydelse för äldres välmående, samtidigt som olika former av utanförskap och ålderism presenteras och problematiseras utifrån både individ- och samhällsperspektiv. Vi visar även på hur olika psykosociala faktorer och insatser (dvs. icke-medicinska arbetssätt med fokus på de psykologiska eller sociala aspekterna av hälsan) kan vara avgörande i folkhälsoarbetet för att främja hälsan och välbefinnandet bland de äldre grupperna i vår befolkning.

En växande äldre befolkning som upplever god hälsa och är välmående är en resurs för såväl välfärdssamhället som samhällsekonomin, i tillägg till vinsterna på individnivå. Fördelaktiga samhälleliga effekter av att stödja hälsa och välbefinnande under hela livsloppet har lyfts fram av både Europeiska unionen och Världshälsoorganisationen. Som ett led i främjande av social hållbarhet i Finland fram till år 2050 framhåller kommissionen för hållbar utveckling nyckelfaktorer såsom stärkande av jämlika möjligheter till ett gott liv och god hälsa samt att alla människor ska känna sig delaktiga och betydelsefulla.

Rapporten baseras på enkät- och intervjudata insamlade i västra Finland och i Österbotten inom ramen för olika forsknings- och utvecklingsprojekt, i tillägg till syntetisering av aktuell finländsk och nordisk statistik.

Enligt Världshälsoorganisationen [1] utgör åldersgruppen 60 år och äldre den snabbast växande åldersgruppen globalt sett. Den förväntade livslängden är idag högre än vad den någonsin tidigare varit.

I tabellen ses den procentuella andelen fast bosatta personer i Finland vid slutet av år 2018, fördelade enligt olika åldersgrupper. Här ser man att den kumulativa procentuella andelen personer i åldersgrupperna 65 år och över utgör knappa 22 procent av den totala befolkningen.

Procentuell andel av fast bosatta personer i Finland år 2018, fördelade enligt åldersgrupp (% av befolkningen).

Vem är gammal?

Ålder återges oftast i kronologisk ålder, vilket utgör det vanligaste sättet att definiera livslängd i västvärlden [5].  Alternativt kan ålder exempelvis indelas i social ålder, biologisk ålder och psykologisk ålder [6]. Här definieras biologisk ålder utgående från en bedömning av kroppens funktionsförmåga och relaterade fysiska aspekter. Social ålder baseras på åldersrelaterat beteende, olika sociala roller som personen innehar och relaterade normer och förhållningssätt till dessa. Huruvida och i vilken grad man kan anpassa sig till förändrade krav i sin sociala omgivning samt relaterade färdigheter, som inlärningsförmåga, är saker som står i fokus då man mäter den psykologiska åldern. Slutligen kan man tillägga perspektiven personlig och subjektiv ålder, vilka innefattar dels den individuella uppfattningen om åldrande baserat på vilka sociala nätverk och åtaganden man har i samhället (dvs. egna tilldelade sociala roller), dels den subjektiva upplevelsen av sitt eget åldrande. I denna rapport läggs fokus i första hand på sociala och psykologiska (psykosociala), samt subjektiva aspekter av åldrande, utan att för den sakens skull antyda att biologiskt åldrande och fysisk funktionsförmåga inte skulle vara relevant för upplevelser av hälsa och välbefinnande hos personer i alla åldrar.

Gällande kronologisk ålder finns det inte någon allmängiltig överenskommelse om när en människa går in i senioråren, utan detta kan variera beroende på var i världen man lever och hur levnadsvillkoren ser ut. Ofta används en kronologisk ålder mellan 60 och 65 år för att definiera den äldre delen av befolkningen, eftersom det är i denna ålder som många människor går i pension från sitt förvärvsarbete [1]. Många organisationer och myndigheter använder ofta 60 år och äldre som en gräns för vem som räknas till gruppen äldre personer samt definierar de som är över 80 år som de allra äldsta.  I en europeisk studie tillfrågades deltagarna i vilken ålder människor vanligen börjar betraktas som gamla, och medeltalet för de finländska studiedeltagarnas svar var 61 år [7].

Det är även av betydelse att beakta generationsaspekten av åldrande och relaterade förhållningssätt och upplevelser. Åldrande som både samhälleligt fenomen och som individuell utvecklingsprocess innefattar olika dimensioner och aspekter idag, jämfört med tidigare generationer. Den finländske sociologen J.P. Roos [8], har forskat särskilt mellan dels generationer vars uppväxt reflekterade ett samhälle karaktäriserat av brist och återuppbyggnad (dvs. finländare födda på 1910-, 1920-, samt 1930-talen); dels de generationer som växt upp under de stora förändringarnas tid (dvs. finländare födda på 1940- och 1950-talen). Roos menar att dessa grupper av äldre har förhållit sig olika till såväl samhället som åldrandet, både i jämförelse med generationerna emellan och med kommande generationer. Roos har även konstaterat att senare generationer har präglats av tidigare osedda möjligheter till utbildning och att bland annat denna faktor kommer att färga de kommande åldrande generationernas förhållningssätt till både sitt eget och andras åldrande.

Som svar på frågan rörande vem som är gammal, så vill författarna till denna rapport gärna framhålla att deltagarna i det intervjuarbete som gjorts i olika forskningsprojekt genom åren ytterst sällan har identifierat sig med beskrivningar såsom gammal, åldring eller motsvarande. Detta visar på en kollektiv stereotyp bild av hurudan en gammal person är, som ofta likställs med betydande funktionsnedsättning, vilket majoriteten av den brokiga gruppen pensionärer ändå inte har.

Åldrandet ur ett psykosocialt perspektiv

Enligt Baltes [9] har åldrande länge betraktats som en process kännetecknad av nedgång och tillbakagång snarare än utveckling vad gäller särskilt fysiska och kognitiva funktioner. Baltes förhöll sig kritisk till detta synsätt och ansåg att man borde utvidga synen på åldrande så att man inte enbart fokuserar på förlust och tillbakagång, utan också på de resurser och förmågor som kvarstår i takt med åldrandet. I enlighet med detta tankesätt kan man ta kognitiv funktion som exempel, där en åldersrelaterad förändring kan innebära att man upplever begränsningar i att lösa nya problem och att kunna dra nya slutsatser oberoende av tillägnad kunskap, samtidigt som förmågan att använda redan förvärvade färdigheter, kunskap och erfarenheter för att lösa problem består högt upp i ett normalt åldrande.

Inom utvecklingspsykologin har teoretiker sett på vuxenlivet och ålderdomen på olika sätt. Vissa forskare har betraktat dem som livsskeden där det inte händer så mycket i utvecklingen, medan andra anser att det ännu sker förändringar under den senare delen av livscykeln. Erikson och Erikson [10] beskrev människans psykosociala utveckling från vaggan till graven i åtta olika stadier. Alla stadier består av en specifik kris eller utmaning som en människa ställs inför. Krisen utmanar människans identitet och beroende på hur man tar sig an den så utvecklas människan i olika riktningar. Det går inte att ange en exakt ålder för när stadierna inträffar och åldersspannet inom stadierna kan variera. Ålderdomen kännetecknas enligt Erikson och Erikson av en utvecklingskris mellan integritet och förtvivlan. De såg på detta åttonde stadium som en tid då man summerar och ser tillbaka på sitt liv. Med integritet avses en känsla av sammanhang och helhet samt betraktande av det levda livet som meningsfullt. Ifall individen bemöter utvecklingskrisen positivt, kan man utveckla vishet. Men ifall man inte gör det så kan personen uppleva förtvivlan samt en känsla av hjälplöshet då man har svårt att acceptera att man befinner sig i livets slutskede. I ett senare skede tillade Erikson och Erikson ett utvecklingsskede till sin teori: gerotranscendensen.

Åldrandet ur ett socialgerontologiskt perspektiv

Ett flertal teorier fokuserar på den äldre människans sociala sammanhang och aktiviteter. En av de teorier som mött på en del motstånd är den så kallade desengagemangsteorin [12]  (Disengagement Theory på engelska). Utgångspunkten för denna teori är att äldre människor verkar mindre engagerade i sin omgivning i jämförelse med yngre människor. Åldrandet innebär en oundviklig och ömsesidig process av mindre engagemang mellan den äldre individen och hens omvärld. Denna process resulterar i mindre interaktion och större avstånd mellan den äldre personen och andra personer i deras nätverk och samhället i stort. Denna process av att dra sig undan kan initieras av personen själv, men också av andra i omgivningen.

Havighurst och Albrecht [13] å sin sida ansåg att ett fortsatt deltagande i sociala aktiviteter är nödvändigt för att man skall kunna anpassa sig till åldrandet och åldersrelaterade förändringar. De kallade sin teori för aktivitetsteorin (Activity Theory på engelska), och menade att äldre personer har samma psykologiska och sociala behov som yngre vuxna. Äldre försöker alltså upprätthålla den livsstil som de hade i medelåldern så länge som möjligt och försöker ersätta de uppgifter och aktiviteter som kan upplevas gå förlorade vid till exempel pensionering. Atchley [14] framlade samma grundtanke i sin teoribildning: att den äldre människan utvecklar stabila aktivitetsmönster för att hantera de förändringar som förekommer vid ett normalt åldrande. Enligt denna så kallade kontinuitetsteori (Continuity Theory på engelska) önskar äldre personer hålla kvar vid de uppgifter som man åtagit sig under livets gång, även om en stigande ålder kan försvåra eller förhindra detta. Därför utvecklar man nya beteendemönster som är anpassade enligt de åldersrelaterade förändringarna och som möjliggör att man kan fortsätta med sina sociala roller och uppgifter.

Övergångsskeden och rollförändringar

I anknytning till det socialgerontologiska perspektivet och människans psykosociala sammanhang kan man även lyfta upp olika typer av övergångar och rollförändringar som är vanligt förekommande i högre ålder [15]. Dessa övergångar kan handla om pensionering från arbetslivet, att bli mor- eller farförälder, förändringar i fysisk eller psykisk hälsa, att ändra boendeform, att bli vårdare av en anhörig (alternativt att vårdas av en anhörig) eller att förlora sin partner eller andra närstående personer. Dessa förändringar berör på olika sätt personers identitet och syn på sig själva, men även det konkreta vardagslivet genom de roller eller aktiviteter som kanske tillkommer, faller bort eller annars förändras i samband med omställningen i fråga. När man talar om övergångsskeden är livsloppsperspektivet centralt, där den äldre personens upplevelser kopplade till både den nuvarande situationen och det förflutna kan påverka personens förhållningssätt till sitt åldrande och relaterade rollförändringar. Är förändringen till exempel förväntad eller oförväntad? Upplever en person att hen har olika typer av resurser för att hantera omställningen i fråga?

[15] Kralik, D., Visentin, K., & van Loon, A. (2006). Transition: A literature review. Journal of Advanced Nursing, 55(3), 320–329.

Kritisk hållning till framgångsrikt åldrande och relaterade begrepp

Gerontologi står för läran om åldrandet och är en förhållandevis ung tvärvetenskaplig vetenskapsgren som syftar till att generera kunskap och kompetens kring de fysiska, psykiska och sociala dimensionerna av åldrandeprocessen och äldre personers situation (t.ex. Bengtson m fl.) [16] Dock har tyngdpunkten ofta legat på åldrandets negativa konsekvenser och relaterade negativa hälsoaspekter, i likhet med många andra vetenskapsgrenar med fokus på hälsa och välbefinnande. Framgångsrikt åldrande (Successful ageing på engelska) är ett begrepp som har präglat forskningen kring åldrandet och hälsoarbetet. Begreppet myntades som en reaktion på att man ansåg att synen på åldrande var skev, med för mycket fokus på förlust och förfall (t.ex. Rowe och Kahn.) [17]. De ansåg att man i forskning om åldrande och relaterad hälsoutveckling bör skilja mellan så kallat förväntat åldrande och framgångsrikt åldrande. De ansåg vidare att framgångsrikt åldrande handlar om att upprätthålla hög fysisk och kognitiv kapacitet, att leva ett aktivt liv och därmed ha en låg sannolikhet för att drabbas av ohälsa och sjukdom. Begreppet framgångsrikt åldrande har dock fått en hel del kritik från olika discipliner och äldreforskare. Enligt dessa kritiska röster leder begreppet till att alla tecken på sårbarhet eller nedsatt funktionsförmåga och kapacitet betraktas som symptom på ohälsa eller sjukdom och att synen på åldrande blir alltför snäv och reduktionistisk. Istället bör man acceptera att åldrandet innebär åldersrelaterade förändringar – som visserligen ofta handlar om funktionsnedsättningar, men som också kan innebära positiva förändringar i funktion och kapacitet, om man ser till människan och hennes hälsa och upplevda välbefinnande som en helhet. Vidare anser till exempel Minkler och Fadem [18], att dylika begrepp kan förstärka de negativa bilder av äldre som både de äldre själva och samhället har. På senare år har man även lyft fram andra begrepp som kunde användas istället för eller jämsides med begreppet framgångsrikt åldrande. Som exempel kan nämnas begreppet aktivt åldrande (Active ageing på engelska), som tar fasta på att äldre personer bibehåller sitt välmående genom att engagera sig och involvera sig i sitt och andras liv och åldrande [19]; samt begreppet optimalt åldrande (Optimal ageing på engelska) där man lyfter fram att åldrandet kan se ut på olika sätt beroende på vilka förutsättningar och vilket utgångsläge den äldre har [20].

Författarna till denna rapport vill genom sin forskning lyfta den mera nyanserade och personcentrerade ingången till åldrande och förståelsen av dess förändringar och följder – där åldrande bör ses i ljuset av dess sociala kontext lika mycket som ur den enskilda äldre personens perspektiv och sociala omständigheter.

[16] Bengtson, V.L., Putney, N.M., Johnson, M.L. (2005). The Problem of Theory in Gerontology Today. I: M.L, Johnson (Red.), The Cambridge Handbook of Age and Ageing. Cambridge, UK: Cambridge University Press.

[17] Rowe, J.W., & Kahn, R.L. (1987). Human aging: usual and successful. Science, 237(4811), 143-149.

[18] Minkler, M. & Fadem, P. (2002). ”Successful Aging”: A Disability Perspective. Journal of Disability Policy Studies, 12, 229-235.

[19] Walker, A., & Matlby, T. (2012). Active ageing: A strategic policy solution to demographic ageing in the Euopean Union. International Journal of Social Welfare, 21, 117-130.

[20] Aldwin, C.M. & Gilmer, D.F. (2013). Health, illness, and optimal aging biological and psychosocial perspectives. New York: Springer Publishing Company.

Bryant, Corbett och Kutner (2001)[21] har tidigare utvecklat en modell för hälsa och välbefinnande, utgående från intervjuer med personer 60 år och äldre med varierande nivå av fysisk hälsa och funktionsförmåga. För studiedeltagarna innebar hälsa och välbefinnande:

• att ha meningsfulla aktiviteter eller sysselsättning
• en balans mellan förmågor och utmaningar
• att ha lämpliga externa resurser
• en (positiv) personlig attityd och livssyn

I det EU-finansierade EMMY-projektet (European Welfare Models and Mental Wellbeing in Final Years of Life) genomfördes fokusgruppintervjuer med personer 80 år och äldre i fyra europeiska länder: Finland, Norge, Italien och Spanien. Intervjudeltagarna fick svara på olika frågor rörande vad psykiskt välbefinnande innebar för dem. Sammanlagt 24 gruppintervjuer ordnades, i Finland deltog 28 äldre personer i sex utförda gruppintervjuer.[22]^,[23] Det insamlade intervjumaterialet analyserades och en modell för det mångdimensionella välbefinnandet togs fram på basis av detta (se figuren). Ett flertal aspekter av välbefinnande samlas här under miljömässiga, sociala samt funktionella huvuddimensioner såväl som dimensionen livssyn och identitet. I linje med olika teoretiska perspektiv på åldrande och behovet av att inte begränsa fokus till fysisk hälsa och funktionsförmåga, så belyser denna modell (liksom Bryant och kollegors teori) hur välbefinnande består av ett flertal komponenter. Ur forskningssynvinkel kvarstår dock intressanta frågor gällande orsakssamband här, och nyanserna när det gäller att särskilja dimensioner av välbefinnande gentemot faktorer som kanske snarare främjar upplevelsen av välbefinnande.

Här lyfter vi fram några exempel på statistisk information från THL – Institutet för hälsa och välfärds databas med information kring finländares välfärd och hälsa,[24] som kan ge en hänvisning till hur äldre personers hälsa och välbefinnande ser ut på befolkningsnivå, i enlighet med ett mångdimensionellt perspektiv.

Vikten av att inte enbart fokusera på fysisk hälsa och funktionsförmåga då det gäller äldres mående har lyfts fram i denna rapport. Självskattad hälsa är en tjänlig mätare ifall vi är intresserade av människors subjektiva upplevelser gällande sin hälsa, framom exempelvis vilka eventuella diagnoser en person har. När man frågat finländare 65 år och äldre vad de anser om sitt nuvarande hälsotillstånd så ansåg 52 procent sig ha ett gott eller ganska gott hälsotillstånd. Tittar vi på åldersgruppen 75 år och äldre (2018) så anser 40 procent att de har en god eller ganska god hälsa. I jämförelsesyfte kan konstateras att av 20-64-åringarna så ansåg 72 procent att hälsan var ganska god eller god.

Under femårsperioden 2013-2018 observeras en positiv trend i upplevd hälsa där andelen personer 65 år och äldre, som anser att deras hälsa är god eller ganska god, har ökat med nästan tio procent.

 Upplevd livskvalitet kan i sin tur betraktas som ett bättre mått då det gäller att fånga mångdimensionellt välbefinnande där både fysiska, psykiska, sociala och miljömässiga aspekter beaktas. Frågorna omfattar bland annat hur nöjd man är med sin hälsa, sina relationer, förhållandena i sitt bostadsområde samt hur man generellt bedömer sin livskvalitet. På nationell nivå upplevde 51 procent av personer 65 år och äldre att de hade en god livskvalitet år 2018. Jämförelsevis upplevde 42 procent av personer 75 år och äldre god livskvalitet. Bland den arbetsföra befolkningen var siffran 64 procent.

Som ett tredje exempel på mätning av välbefinnande kan vi lyfta fram subjektiva upplevelser av lycka. År 2018 upplevde 54 procent av personer 65 år och äldre att de känt sig glada och lyckliga hela tiden eller största delen av tiden under den senaste månaden. Av personer i åldern 75 år och äldre upplevde 50 procent att de känt sig glada och lyckliga. Andelen personer som upplevde sig lyckliga i den arbetsföra befolkningen 20-64 år var 52 procent. Här bör det givetvis påpekas att mätningen påverkas av tidsperioden i fråga, dvs. mer specifika händelser under den senaste månaden kan påverka ens respons på en dylik fråga. Men detta faktum berör ju å andra sidan alla åldersgrupper.

Dessa exempel kan kanske bidra till att illustrera relativiteten i mående och välbefinnande hos äldre. Subjektivt välbefinnande i form av upplevd lycka ligger på samma nivå som i den övriga befolkningen, trots att till exempel självskattad hälsa tenderar vara lägre på grund av åldersrelaterade förändringar. Detta stöder det mångdimensionella hälso- och välbefinnandeperspektivet där fysisk hälsa enbart utgör en komponent.

Med tanke på de sociala aspekternas betydelse för upplevd hälsa och välbefinnande, så lyfter vi även fram andelen 65-åringar och äldre som angett att de aktivt deltar i organisationsverksamhet som ordnas av exempelvis klubbar, organisationer, föreningar, hobbygrupper eller församlingar. På nationell nivå var aktivt deltagande i organisationsverksamhet något högre bland personer 65 år och äldre (29 procent) än bland 20-64-åringar (27 procent). Medan resultatet inte berättar något om äldre personers upplevelser kopplade till deltagande i olika former av verksamhet så kan dessa aktiviteter stöda en känsla av delaktighet och inkludering. Tidigare forskning från Storbritannien har påvisat att äldre personers bidrag till samhällsekonomin genom just frivilligverksamhet och annan informell verksamhet utanför arbetsmarknaden uppgår till miljarder på årsbasis.[25] Äldre finländares delaktighet och engagemang i exempelvis frivillig verksamhet eller äldre personer i roller som anhörigvårdare har tidigare lyfts fram ur ett socialt och ekonomiskt resursperspektiv med positiva effekter på individ-, organisations- och samhällsnivå.[26],[27]

 Slutligen uppmärksammar vi upplevd ensamhet som en viktig psykosocial faktor som kan påverka hälsa och välbefinnande negativt. År 2018 var förekomsten av ofrivillig ensamhet bland personer 65 år och äldre ett par procent lägre än bland personer i åldern 20-64 år (sju procent mot nio procent). Om man höjer gränsen för den äldre åldersgruppen till 75 år och äldre så var förekomsten av upplevd ensamhet nio procent. Ensamhetsupplevelser är en vanlig indikator på bristande sociala nätverk och utgör en risk för ett försämrat mående. Det intressanta är att förekomsten av ensamhet bland de äldre åldersgrupperna inte märkbart skilde sig från förekomsten i den arbetsföra befolkningen. Det bör också påpekas att förekomsten av ensamhet bland personer i de högre åldersgrupperna har minskat under åren 2013-2018, vilket naturligtvis väcker frågor kring vad som påverkat denna positiva utveckling.

[24] Statistiska uppgifter har hämtats från Sotkanet, Institutet för Hälsa och välfärd THLs statistikuppgifter om finländarnas välfärd och hälsa (www.Sotkanet.fi), indikatorer 4335, 4336, 4334, 4272, 4273, 4271, 4279, 4280, 4278, 4293, 4292, 4285, 4286

[25] Cook, J. (2011). The socio‐economic contribution of older people in the UK. Working with Older People, 15(4), 141-146.

[26] Leinonen, A. (2007). Tuottava ikääntyminen: käsitteestä käyttömahdollisuuksiin. Yhteiskuntapolitiikka; 72(3), 295-308.

[27] Helander, V. (2006). Seniorikansalainen voimavarana. Havaintoja ja pohdintoja ikäpolitiikan suuntaamiseksi. Acta nro 189. Suomen Kuntaliitto. Helsinki.

Man: ”[…] Sedan det här då man blir pensionär så förväntas man ju börja delta i pensionärsaktiviteter och samlingar. Jag har aldrig funnit mig till rätta där. Jag brukar säga att varför måste man börja tycka om dragspel och Gamla Nordsjön och allt det där då man blir pensionär? Varför får man inte fortsätta fram i tiden utan måste flytta sig bakåt i tiden och börja där?”

Kvinna: ”Men nog är dom ju trevliga dom där sångerna”

Man: ”Ja men nog finns det ju många som man lider av”

Kvinna: ”Nog finns det ju många nutida sånger också som man inte orkar med”

Man: ”Jo, jo men man måste ju få välja, och inte acceptera allt som är nytt men inte behöver man hela tiden sitta och sjunga När solen tänder sina strålar och det där som dom tror att pensionärer vill höra va? ”

Detta meningsutbyte skedde mellan två personer i 80-årsåldern som deltog i en fokusgruppintervju utförd i Österbotten inom det EU-finansierade EMMY-projektet med fokus på psykiskt välbefinnande bland personer 80 år och äldre. Diskussionsutdraget ovan illustrerar hur normativa förväntningar och stereotypa bilder kring hur äldre personer är, eller bör vara, kan upplevas som en utmaning för välbefinnandet bland de äldre personerna själva. Kronologisk ålder innebär inte automatiskt att en person uppfyller vissa åldersrelaterade kriterier eller att de upplever gemensamma nämnare med andra i samma ålder. Alla individer över 60 år är personer som bär med sig olika upplevelser och erfarenheter genom hela livsloppet, på sitt eget unika sätt.

Medan vikten av ett normkritiskt förhållningssätt och ett nyanserat mångfaldsperspektiv idag understryks i olika sammanhang, så är tillämpningen av detta mer bristande när det gäller den äldre befolkningen. Vi kan kanske använda uttrycket den gråa massan som en (något stereotypisk) metafor för detta fenomen. Så som det redogjorts för i inledningen av denna rapport finns ett flertal perspektiv och infallsvinklar på åldrande och äldre personer, men i samhällsdiskursen och hos allmänheten tenderar man kanske ibland att utgå från en av två polariseringar mellan ”de skröpliga åldringarna” eller ”de aktiva, pigga pensionärerna som starka konsumenter och aktiva på arbetsmarknaden”

Den tidigare statistiken som presenterades rörande upplevelser av ensamhet, där vi kunde konstatera att andelen personer som upplevde sig vara ofrivilligt ensamma inte skiljde sig åt i betydande omfattning mellan äldre personer och den arbetsföra befolkningen belyser en stereotyp uppfattning om äldre som en grupp som skulle vara synnerligen utsatt för ensamhetsproblematik.

Genom intersektionalitetsperspektivet nyanseras bilden ytterligare. Då beaktas hur olika former av grupptillhörighet – såsom ålder, kön/genus, etnisk eller kulturell tillhörighet, funktionsförmåga eller hälsotillstånd, sexuell läggning eller könsidentitet, socioekonomisk bakgrund – samspelar och skapar unika levnadssituationer och olika förutsättningar för en god hälsa och ett gott välbefinnande. Ur ett dylikt perspektiv kan vi till exempel intressera oss för människors bilder av hur äldre män eller kvinnor bör vara? Eller vilka förutsättningar jag som en äldre person med bakgrund i en annan geografisk eller kulturell kontext och med en eventuell funktionsnedsättning har för att uppleva ett gott välbefinnande?

Det övergripande målet för den folkhälsopolitik som förs i de nordiska länderna är att skapa samhälleligt goda och jämlika förutsättningar för främjandet och upprätthållandet av en god hälsa för befolkningen. För att detta huvudmål ska kunna uppnås krävs det att medborgarna är delaktiga i samhället och känner tillhörighet till kollektivet. Ett mångdimensionellt perspektiv på äldres hälsa och välbefinnande breddar möjligheterna för främjande insatser då de kan omfatta allt från socialpolitiska åtgärder på samhällsnivå såsom höjande av minimipensioner eller inrättande av kommunala äldreråd, till individnivån där vi kan stödja den enskilda individens möjligheter att ägna sig åt meningsfulla aktiviteter i vardagen.

Inom ramen för EMMY-projektet framförde fem finländska intressenter med insyn i äldrefrågor sina åsikter kring kopplingar mellan policy och välbefinnande bland personer 80 år och äldre. Här märks digitaliseringen som en utmaning där det upplevdes att äldres intressen, särskilt gruppen i åldern 80 år och äldre, behöver bevakas med anledning av digital exkludering, men även hur social exkludering i bredare mening bör motarbetas. Även mer strukturella frågor såsom höjandet av de lägsta pensionsgränserna framkom. Pensionärerna själva lyfte i fokusgruppintervjuer upp höjningen av minimipensioner som en viktig fråga, utöver möjligheter till sociala aktiviteter. Ur ett intersektionalitetsperspektiv så var även svenskspråkig service inom vårdsektorn en viktig fråga.

I enlighet med rapportens fokus så lyfter vi här fram insatser med tyngdpunkt på sociala och psykosociala aspekter. Detta innebär ju dock inte att det inte är relevant med insatser för att främja fysisk aktivitet bland äldre eller att anpassa bostäder för personer i olika åldrar.

Vad säger forskningen om sambandet mellan hälsa, välbefinnande och de sociala resurserna?

Baserat på forskningsresultaten från två olika studier gjorda i Sverige och i Finland kan man dra slutsatsen att begränsade sociala nätverk, sett både ur strukturella och kognitiva perspektiv, verkar vara klara riskfaktorer för exempelvis depression [42] [43]. Bristfälligt socialt kapital har således ett viktigt samband med psykisk ohälsa hos äldre, även om forskningsresultaten från sambandsstudierna inte var helt entydiga. Resultaten från en studie baserad på det samnordiska GERDA-projektets datamaterial [43], utförd i regionerna Österbotten (i Finland) och Västerbotten (i Sverige), understryker vikten av vänskapsrelationer.

Risken för depression är större för de äldre som sällan har kontakt med vänner, alternativt uppger att de inte har några vänner, jämfört med dem som har regelbundna och täta kontakter till sina vänner. Forskningsresultaten pekar dessutom på vikten av att uppleva förtroende inom de vänskapsrelationer man har, det vill säga. förutom de kvantitativa aspekterna av sociala kontakter så behövs också kvalitativa aspekter i relationerna, för att man ska kunna dra nytta av de positiva samband som finns till psykisk hälsa. Utgående från dessa resultat kan man även dra slutsatsen att betydelsen av sociala relationer för den psykiska hälsan varierar beroende på formen av social kontakt, vilket även tidigare forskning har visat [44]. Inte helt överraskande verkar det vara viktigare för den psykiska hälsan att känna en förtrolig relation till sina vänner än till sina grannar. I en finländsk studie, baserad på befolkningsbaserade data från projektet Enkät om psykisk hälsa i västra Finland, hittades ett signifikant samband mellan begränsad tillgång till socialt stöd och psykisk ohälsa bland äldre (65+) [42].

Forskningsresultaten från dessa båda sambandsstudier överensstämmer väl med annan nordisk forskning som visat att sociala kontakter och relationer är en viktig resurs för de äldres upplevda välbefinnande. I de ovan presenterade studierna hittades skillnader mellan språkgrupperna i Finland; svenskspråkiga finländare hade överlag ett starkare socialt kapital (enligt de mätare som användes i studierna) än finskspråkiga finländare, samtidigt som de svenskspråkiga också tenderade uppvisa bättre hälsa än de finskspråkiga i Finland. Dessa studier baseras på forskning gjord i västra Finland. Annan nordisk forskning med fokus på den vuxna befolkningen har också visat på bättre hälsa bland svenskspråkiga jämfört med finskspråkiga och har kopplat dessa hälsoskillnader till de sociala omständigheterna [45].

Det är alltså inte språket i sig som spelar roll, men nog de sociala omständigheterna, då det kommer till hälsa och välbefinnande – också bland de äldre grupperna. De sociala omständigheterna kan antingen skydda eller riskera individens hälsa och välbefinnande. Vidare kan de gruppvisa skillnaderna i till exempel grad av sociala nätverk och upplevt socialt stöd mellan finsk- och svenskspråkiga, till svenskspråkigas fördel, åtminstone till stor del förklara fördelningen av hälsa och upplevt välbefinnande i den finländska befolkningen. Samtidigt är det intressant att rikta blicken mot grannlandet Sverige, där äldre finländare utgör en betydande andel av Sveriges migranter. Forskning gjord i Sverige där äldre migranter från Finland har varit målgrupp har visat på sämre självskattad hälsa bland finländska migrantgrupper i Sverige, både jämfört med äldre grupper i Finland och med infödda i Sverige [46]. Här studerades dock inte specifikt finlandssvenskar som grupp. I en annan intervjustudie låg fokus på just äldre finlandssvenskars (bosatta i Finland eller som emigrerat till Sverige) självskattade hälsa utifrån ett hälsofrämjande perspektiv. Denna studie visade att de äldre finlandssvenskarna överlag bedömde sin hälsa som god och de sociala omständigheterna angavs som avgörande faktorer. Vidare bedömde de finlandssvenska migranterna i Sverige sin hälsa som bättre jämfört med de finskspråkiga migrantgrupperna.

Utifrån ett nordiskt folkhälsoperspektiv är det viktigt att fokusera på resurser och friskfaktorer bland äldre i våra växande mångkulturella samhällen – för att förstå vad det är som stöder och skyddar hälsa i senioråren utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Vidare bör man inom komparativ hälsoforskning undvika att minoritetsgruppers hälsostatus enbart jämförs mot majoritetsgrupper, då grupperna bör ses utifrån ett mångfaldsperspektiv. Varierande självskattad hälsa kan finnas inom olika minoritetsgrupper, även bland migrantgrupper med samma ursprungsland. Likaså kan det mellan migrantgrupper från samma ursprungsland förekomma sociokulturella skillnader, vilket kan inverka på den självskattade hälsan [47], [48].

En annan studie baserad på det svensk-finländska forskningsprojektet GERDA har undersökt upplevd ensamhet hos de allra äldsta (85 +), där man jämförde personer som bor på institutioner med dem som fortfarande bor hemma. Studien visade att så många som 55 procent av de institutionsboende äldre uppgav att de kände sig ensamma, medan något färre (45 procent) av dem som var hemmaboende uppgav att de kände sig ensamma [49]. Vidare lyfter man fram att orsaken till att äldre institutionsboende personer känner sig mera ensamma än hemmaboende äldre kan vara att man som hemmaboende har bättre tillgång till sociala kontakter. Däremot skiljer sig de båda grupperna inte åt då det kommer till upplevd kvalitet på de sociala kontakterna. I de studier som här presenterats som baserar sig på GERDA-data har man inte sett signifikanta skillnader mellan Sverige och Finland, men nog mellan de svenska och finska språkgrupperna i Finland, som tidigare beskrivits.

Sammantaget illustrerar ovan presenterade forskning behovet av att aktivt upprätthålla de äldres sociala nätverk för att främja deras psykiska hälsa och upplevda välbefinnande. Äldre som upplever ett bristfälligt socialt nätverk och bristande sociala relationer verkar löpa större risk att ha psykisk ohälsa och därför bör denna riskgrupp ha tillgång till insatser som stöder uppbyggandet och upprätthållandet av sociala nätverk och ett rikt socialt liv – på deras egna villkor. Därtill visar resultaten från sambandsstudierna på den stora potential som psykosociala insatser kan ha med tanke på att de kan stödja ett åldrande med gynnsamma hälsovillkor.

[42] Forsman, A.K., Nyqvist, F. & Wahlbeck, K. (2011b). Cognitive components of social capital and mental health status among older adults: A population-based cross-sectional study. Scandinavian Journal of Public Health; 39: 757−65.

[43] Forsman, A.K., Nyqvist, F., Schierenbeck, I., Gustafson, Y. & Wahlbeck, K. (2012). Structural and cognitive social capital and depression among older adults in two Nordic regions. Aging & Mental Health; 16:771−9

[44] Litwin, H. & Shiovitz-Ezra, S. (2011). Social network type and subjective well-being in a national sample of older Americans. The Gerontologist; 51: 379-88.

[45] Nyqvist, F., Finnäs, F., Jakobsson, G., & Koskinen, S. (2008). The effect of social capital on health: the case of two language groups in Finland. Health & Place, 14(2), 347-360.

[46] Westman, J., Martelin, T., Härkänen, T., Koskinen, S., & Sundquist, K. (2008). Migration and self-rated health: a comparison between Finns living in Sweden and Finns living in Finland. Scandinavian Journal of Public Health;36(7):698–705.

[47] Arola, A. (2018). Capturing the experience of health among persons aging in a migration context-Health promotion interventions as means to enable health and occupations in daily life. Göteborgs universitet, doktorsavhandling.

[48] Kulla, G. (2009). Åldrande, hälsa, minoritet: Äldre finlandssvenskar i Finland och Sverige. Nordic School of Public Health NHV, doktorsavhandling.

[49] Nyqvist, F., Cattan, M., Andersson, L., Forsman, A.K. & Gustafson, Y. (2013). Social capital and loneliness among the very old living at home and in institutional settings: a comparative study. Journal of Aging & Health; 25: 1013-35.

Hälsofrämjande insatser som en del av folkhälsoarbetet

Det finns en del storskaliga nordiska insatser som de senaste åren har planerats och sjösatts med fokus på äldre målgrupper för att främja och skydda dessa gruppers hälsa och välbefinnande. Dessa insatser fokuserar i första hand på viktiga mekanismer för välbefinnande, så som samhälleliga attityder och förhållningssätt till åldrande och äldre personer, samt stödjande av social delaktighet och förebyggande av socialt utanförskap och ofrivillig ensamhet.

Folkhälsoarbetet har som yttersta mål att förbättra och upprätthålla befolkningens hälsa. Här är hälsoprogram och -insatser viktiga byggstenar för att på ett direkt eller ett indirekt sätt främja hälsa och förebygga ohälsa [53]. Initiativen kan delas in i olika grupper beroende på nivå (vem står bakom insatsen) samt beroende på målgrupp (vem ska dra nytta av programmets effekt). Insatser kan utföras i olika kontexter på makronivå (t.ex. nationellt tillämpade initiativ), mesonivå (t.ex. program som utförs i begränsad skala, exempelvis i en viss region) eller på mikronivå (t.ex. insatser som skräddarsytts för individer).

När det gäller insatser inom området psykisk och social (psykosocial) hälsa kan man dra paralleller mellan indelningen av interventionstyper baserade på målgrupp och begreppen främjande (promotion på engelska) och förebyggande (prevention på engelska). Med begreppet främjande i hälsosammanhang menar man att fokus läggs på att förbättra hälsotillståndet hos målgruppen som initiativet riktar sig till. När man talar om hälsofrämjande insatser med fokus på den psykiska hälsan brukar man hänvisa till initiativ eller åtgärder som fokuserar på att ta till vara på och upprätthålla de hälsoresurser som deltagarna har [54]. Hälsofrämjande initiativ riktar sig ofta till en bred målgrupp. Som jämförelse kan man se på förebyggande insatser, som i stället fokuserar på att förhindra antingen uppkomsten, förekomsten eller återuppkomsten av psykisk ohälsa. De preventiva programmen riktar sig ofta till individer som befinner sig i olika riskgrupper och därmed har dessa initiativ en snävare utgångspunkt jämfört med de rent främjande initiativen.

[53] Världshälsoorganisationen. (1998). Health Promotion Glossary. Geneve: WHO.

[54] Jané-Llopis, E., Katschnig, H., McDaid, D. & Wahlbeck, K. (2007). Commissioning, Interpreting, and Making Use of Evidence on Mental Health Promotion and Mental Disorder Prevention. An Everyday Primer. Lisbon.

Främjande och förebyggande insatser med speciellt fokus på psykosociala insatser: vad fungerar och varför?

En växande samling forskning bevisar att det finns ett starkt samband mellan äldre individers psykiska hälsa och välbefinnande samt tillgången till olika sociala resurser. Detta gör att det blir högintressant att planera, implementera och utvärdera olika former av arbetssätt och initiativ för främjandet av den psykiska hälsan genom att stärka och stödja tillgången till sociala resurser, så som sociala nätverk och relationer, bland äldre målgrupper.

I en systematisk översikt och effektutvärdering från år 2011 [40] jämfördes olika psykosociala insatser för främjande av psykisk hälsa och förebyggande av bland äldre, där medelåldern på deltagarna var 78 år. Psykosociala program definierades i översikten som insatser där sociala eller psykologiska faktorer betonades framom biomedicinska eller vårdkliniska. Denna översikt har fått stor spridning såväl inom som utanför forskningssamfundet, och är fortfarande välciterad tack vare unik forskningsdesign och robusta resultat med implikationer för hur man planerar och genomför effektiva hälsofrämjande insatser bland äldre målgrupper.

I litteraturöversikten indelades forskningen i sex grupper enligt de utvärderade insatsernas huvudsakliga innehåll:

• fysisk träning
• övningar i färdighet och bemästring
• reminiscens (aktiviteter med gemensam tillbakablick som innehåll) eller relaterade minnesövningar
• sociala aktiviteter
• stödgrupper
• insatser med kombinerat innehåll

De olika insatserna utvärderades utgående från sju olika hälsoindikatorer, med fokus på psykisk hälsa eller ohälsa. Utvärderingen [40] visade att den samlade effekten av alla evaluerade psykosociala insatser, oavsett huvudsakligt innehåll, resulterade i en betydande förbättring av den psykiska hälsan samt en klar minskning av psykisk ohälsa. Det visade sig även att längden på insatsen var av betydelse; de program som varade tre månader eller längre visade flera positiva resultat jämfört med kortare insatser.

Vid jämförelse av de olika psykosociala insatsernas innehåll framkom det att program med fokus på sociala aktiviteter ledde till flera positiva resultat än de övriga. Dessa insatser förbättrade deltagarnas psykiska hälsa samtidigt som de minskade på psykisk ohälsa. En av de sociala aktiviteter som hade en positiv inverkan på deltagarnas psykiska välbefinnande fokuserade på körsång. Programmet varade i 30 veckor och omfattade många och regelbundna sessioner. Körövningarna och uppträdanden utgjorde en gruppaktivitet och medförde samverkan med andra äldre samt offentliga framträdanden inför publik.

I ett annat initiativ fick deltagarna på ett äldreboende äta under mer familjära förhållanden (till exempel började man äta först efter att alla satt sig ner, man serverade sig själv, dukningen var tilltalande och personal var närvarande under hela måltiden) medan kontrollgruppen fick maten färdigserverad och ofta åt ensamma. De som deltog i de gemensamma måltiderna upplevde en betydande förbättring i psykisk hälsa. De sociala inslagen, i form av upplevelse av gemenskap i olika sociala sammanhang samt nya sociala roller, verkar ha en avgörande betydelse för programmens positiva hälsoeffekter.

Den systematiska forskningsöversikt som presenteras här har uppdaterats och i den nya versionen tillkom en kategori, närmare bestämt insatser med fokus på modern teknik och digitala tjänster i det hälsofrämjande arbetet. Denna översikt [55] visade åter på det sociala innehållets avgörande effekter. Initiativ som innehöll för deltagarna olika, meningsfulla sociala aktiviteter eller främjande av social interaktion med andra, hade mer lovande hälsoeffekter än program som huvudsakligen fokuserade på fysisk aktivitet eller kognitionsträning. Samtidigt visade den samlade forskningen på den ännu outnyttjade potential som digitala plattformar och tjänster kan ha då det gäller att stöda och främja den psykiska och sociala hälsan hos äldre. Här kunde äldre personer involveras i högre grad vid utvecklingen av digitala tjänster och relaterade innovationer. Satsningar inom dessa områden på äldres hälsa och välbefinnande och relaterade psykosociala insatser är få, istället är tjänsterna i första hand planerade av, för och med andra målgrupper. I de exempel där äldre är den primära målgruppen har de sällan själva fått vara med i planeringen och framtagningen av tjänsten, vilket är dåligt för den upplevda användarvänligheten bland potentiella äldre användare. Här tror vi att seglivade stereotypa bilder av äldre som omotiverade eller okunniga teknikanvändare har spelat in och negativt inverkat på innovationsutvecklingen och liknande satsningar. Förhoppningsvis ändras utvecklingens riktning snabbt. Här utgör det EU-finansierade innovationsprojektet @geing Online ett exempel på ett initiativ där äldre personer med varierande erfarenhet av digitala verktyg aktivt tagits med i utvecklingen av en social applikation. Att motarbeta stereotypa uppfattningar kring äldres intresse, kunskap och kompetens i förhållande till ny teknik och digitala verktyg är en indirekt effekt av projektaktiviteter och resultat.

På basis av den forskning som denna rapport baserar sig på vill vi som författare summera några huvudpoänger, samt föreslå några rekommendationer riktade till – i första hand – de som på olika sätt i sitt arbete har kontaktyta mot äldre målgrupper:

1. Demografiutvecklingen visar tydligt på en åldrande befolkning.

Sett till vår finländska befolkning är de snabbast växande åldersgrupperna våra pensionärsgrupper. Drygt en femtedel av den totala befolkningen hör till denna ålderskategori (65 +) och enligt demografiska befolkningsprognoser för år 2060 kommer andelen av personer som är 65 år eller äldre att öka till nästan en tredjedel. Intressant är också att andelen personer över 90 år bland den finländska befolkningen förväntas fyrdubblas fram till år 2060.

2. Paradigmskifte i hur man ser på åldrande och hälsa.

Åldrande och hälsa får inte enbart handla om (fysisk) funktionsförmåga och relaterad svikt och förlust, utan man bör i sammanhanget också se till att lyfta de psykologiska och sociala (psykosociala) dimensionerna och relaterade positiva upplevelser och erfarenheter som senioråren idag ofta för med sig, i enlighet med vad äldre i olika åldrar själva uppger i nordiska undersökningar.

3. Satsa på hälsofrämjande och tidigt förebyggande insatser.

Vi rekommenderar att man i högre grad satsar på att utveckla och tillämpa hälsofrämjande insatser, vid sidan av kliniska vårdinsatser. Utan att bortse från eller på något sätt förringa betydelsen av kvalitetssäkrad sjukvård för de grupper som behöver dessa insatser, vill vi betona nyttan av hälsofrämjande och tidiga förebyggande insatser också bland äldre målgrupper. Ser man till exempel till barn och unga finns ett rikt utbud av service med ett hälsofrämjande fokus och vi anser att äldre målgrupper också bör få ökad tillgång till mångsidiga och välplanerade hälsofrämjande insatser och tjänster.

4. Hälsofrämjande i alla kontexter.

I utvecklingen av service, riktad i första hand till äldre grupper med mer omfattande behov av vård och omsorg, är det viktigt att ta in hälsofrämjande perspektiv och insatser. Här vill vi särskilt lyfta vikten av att beakta de sociala omständigheterna och de sociala behov som de äldre klienterna har. Till exempel inom äldreomsorgen är det viktigt att beakta den gemensamma sociala måltidens betydelse för välbefinnandet, liksom även betydelsen av kultur, konst och musik.

5. Att lyfta fram majoriteten utan att förlora mångfaldsperspektivet och nyanserade synsätt.

Alla åldras vi och åldersrelaterade förändringar kommer med både positiva och negativa förtecken, samtidigt som det finns många grupper inom gruppen och stora individuella skillnader gällande förutsättningar och upplevelser kring såväl åldrande som hälsa och välbefinnande. Här anser vi att det är viktigt att inte bortse från majoritetens förutsättningar och upplevelser, det vill säga folkhälsoperspektivet på åldrande och hälsa. Det här sker ofta när man i mer stereotypiska och negativa termer talar om till exempel ’de ensamma äldre’ eller ’de sköra äldre’. De flesta äldre personer är varken ofrivilligt ensamma eller sköra. Samtidigt är det förstås också av viktigt att rikta lämpliga insatser till de evidensbaserade riskgrupperna.

6. Ålderism som en samhällsutmaning.

Vi vill även uppmärksamma problematiken rörande stereotypa bilder och ålderism, där våra attityder och synsätt på ålder kan påverka våra förhållningssätt till och vårt bemötande av äldre personer på ett negativt sätt. Ålderism innebär att man särbehandlas eller diskrimineras på grund av ålder och vi anser att denna typ av problematik borde lyftas fram mer i olika forum och verksamheter i vårt samhälle.

7. Vikten av social delaktighet.

Vi vill vidare lyfta betydelsen av sociala relationer och aktiviteter för hälsa och välbefinnande på äldre dar’. Det är viktigt att, varken underskatta eller förbise yttre sociala omständigheters betydelse för välmående bland äldre grupper, inklusive  individuella sociala nätverk och relationer. I rapporten presenteras ett starkt forskningsunderlag för den sociala delaktighetens hälsofrämjande effekter bland äldre och detta bör i högre grad beaktas i planering av all service som berör och riktar sig till äldre målgrupper. Samtidigt som det är viktigt att också här beakta mångfalden – en del äldre uttrycker att de känner sig ofrivilligt ensamma, medan andra frivilligt valt att inte vara socialt delaktiga och är nöjda med det.

8. Digitala tjänster för alla.

Som ett led i att stöda social delaktighet bland äldre grupper i vårt samhälle vill vi lyfta frågan om digital exkludering. Många äldre använder digitala tjänster och är därmed inkluderade i vårt moderna informationssamhälle. Det är också de äldre användargrupperna som ökar mest när det gäller att ta till sig ny teknik och digitala tjänster. Samtidigt behöver vi lyfta och på ett nyanserat sätt diskutera problematiken kring digitalt utanförskap bland en del äldre grupper.

9. Åldrande och hälsa i Svenskfinland.

Utifrån ett finlandssvenskt perspektiv vill vi lyfta upp att forskningen visar på hälsofördelar kopplade till de sociala resurserna så som tillgång till sociala nätverk och meningsfulla sociala aktiviteter – resurser som är mera ofta förekommande hos personer med svenska som modersmål jämfört med de som har finska som modersmål i Finland. I de studier som har fokuserat på äldre finlandssvenskar kan vi också identifiera överlag positiv självskattad hälsa och gott välbefinnande. Samtidigt vill vi poängtera att det inte är språkgrupperingarna inom befolkningen i sig som borde stå i fokus i varken hälsoforskningen – eller hälsoserviceutvecklingen. Istället vill vi lyfta mångfaldsperspektivet och betona vikten av att ändamålsenlig service erbjuds till befolkningens olika äldregrupper, där svenskspråkiga i Finland är en av många grupper som på lika villkor bör garanteras olika tjänster och insatser för sin hälsa och sitt välbefinnande.

10. Äldre som samhällsresurser.

Vi vill flagga för att seniorer bör ses och beaktas som de viktiga resurser de faktiskt är i vårt samhälle och att i dialog och samverkan med äldre grupper bättre planera för hur dessa i högre grad kan inkluderas och involveras i samhällsdebatten och -bygget. Att seniorers mångskiftande och värdefulla kunskap, kompetens och erfarenhet bättre tas till vara och får färga samhällsplanering- och styre. De positiva sociala och ekonomiska effekterna av äldres engagemang i såväl formella som informella aktiviteter och sammanhang (som frivilligarbetare, anhörigvårdare mm.) bör lyftas.

Anna K. Forsman och Johanna Nordmyr har gjort en gedigen analys av villkoren för den äldre befolkningen och vad åldrandet innebär just nu. Av förståeliga skäl är forskningen kring ämnet omfattande, både nationellt och internationellt. Vi vet därför rätt väl vad de äldre anser om livssituationen och om förväntningarna. Den här kommentaren fokuserar närmat på vem som borde göra vad, någonting som forskningen rent allmänt kunde ägna mera uppmärksamhet.

Pensionärerna är en mycket heterogen grupp i åldersspannet cirka 60 till cirka 107 år. De individuella förutsättningarna och behoven varierar mycket. För att trygga ett gott åldrande för alla krävs därför åtgärder på många områden. De mest ansvariga är staten och kommunerna, den tredje sektorn, näringslivet och vi själva.

I våra nordiska välfärdssamhällen har vi delegerat en stor del av ansvaret för våra medmänskor till kommunerna och staten. Det personliga ansvaret för varandra har därmed blivit mindre. Motiven till utvecklingen är allmänt omfattade och goda. När allt färre skall försörja allt flera som en följd av den demografiska utvecklingen, och om ekonomins tillväxt länge är ringa eller ingen, ställs politikerna emellertid inför frågan: Hur bör vi prioritera? Förväntningarna på att samhället sköter det mesta av äldreomsorgen, som nu, kan eventuellt inte infrias i framtiden.

Tredje sektorn är grunden för medborgarsamhället. I föreningarna skapas och upprätthålls värderingar och sociala nätverk som är så viktiga för sammanhållningen och livskvaliteten. Dagens pensionärer har vuxit upp i föreningar och med kooperationen, och många är aktiva föreningsmänskor livet ut. Yngre generationer har inte samma tradition, vilket får konsekvenser för  tredje sektorsn roll i framtiden.

Näringslivet ser pensionärerna som en växande grupp konsumenter, som delvis är rätt välbeställda. Trots det planeras och utvecklas nya serviceformer i första hand utgående från yngre generationers värderingar och behov. Datoriseringen är det tydligaste exemplet. Fri handel är inte frihet från regler för handeln. Utan regleringar glöms de svaga och utsatta, vilket en del pensionärer är, om marknaden helt bestämmer över utvecklingen. Regleringarna skall skapa ramar för det sociala ansvaret, men inte dämpa företagsamheten och initiativkraften.

Vill vi slå vakt om det goda samhället för alla också i fortsättningen, tvingas vi till insikten att vårt personliga ansvar på ett allmänt plan kommer att bli större. Vår tid präglas av materialism, ett allt större fokus på det personliga egot samt oro om framtiden. Ansvaret för varandra var mycket större när dagens pensionärer växte upp. Då var barnen pensionsfonderna. Nu förlitar de flesta sig på att samhället tar ett lika stort ansvar för oss i framtiden, vilket syns bland annat i sjunkande födelsetal. Att inte föda barn av oro för framtiden är irrationellt. En för stor obalans i vårt land mellan generationerna är de facto en växande orsak till oro över framtiden. I stället för att i första hand se sig själv – och mobiltelefonen – borde pensionärerna lära de yngre att se, och se till, varandra mera.

Några konkreta tankar kring rapportens tio kommentarer med sammanfattande rekommendationer.

1. Demografiutvecklingen visar tydligt på en åldrande befolkning.

Demografiutvecklingen är väl beskriven i rapporten. Den har stora konsekvenser för hela samhället. Globalt är låga födelsetal att föredra, nationellt skapar de en för stor obalans mellan generationerna. Trots en delvis avog inställning i samhället bör arbetsinvandringen underlättas märkbart och genast. Brist på arbetskraft, också i avfolkningsbygder, begränsar ekonomins tillväxt, vilket drabbar också pensionärerna. Allt flera vårdbehövande, höjd personalkvot och en växande avgång genom pensionering i vårdpersonalen innebär ett stort behov av nyrekrytering. Utan invandring är det omöjligt att klara vården. Den utökade utbildningen av vårdare i vårt land bör kompletteras med inledande utbildning av arbetsinvandrare redan i deras hemland. Regeringen och riksdagen har det primära ansvaret.

2. Paradigmskifte i hur man ser på åldrande och hälsa.

Åldrandet i sig är ingen sjukdom, och hälsan, liksom mänskan, är en helhet. Både kroppen och hjärnan behöver motion för att fungera väl, också hos äldre. Sociala nätverk och vänner är mycket viktiga för det mentala välbefinnandet. Det är en paradox att pensionärer i många undersökningar har en klart mer positiv syn på framtiden, liksom att pensionärer under 75 år känner sig mindre påtvingat ensamma än yngre generationer. Ansvaret för både det fysiska och det mentala välbefinnandet ligger i första hand på individerna och på den tredje sektorn, medan samhället svarar främst för vården. (Se också punkt 7.)

3. Satsa på hälsofrämjande och tidigt förebyggande insatser.

Satsningarna på hälsofrämjande har ju gett mycket goda resultat. Under dagens pensionärers livstid har medellivslängden ökat med närmare 20 år, från cirka 60 år till cirka 80 år. Orsakerna är bl.a. bättre vårdmetoder och mediciner, mångsidigare kost, mera kunskaper om vården av den egna hälsan och färre fysiskt slitsamma yrken. Allt tyder på att medellivslängden fortsätter att öka. Allsköns välmenande och alarmistiska rapporter om kost och hälsovård skapar oro också bland äldre, men de flesta låter sig inte beröras, och lever allt längre. I första hand har vi själva ansvar för vården av vår egen hälsa. Kommunerna har ansvar för bland annat hälsokontroll och tredje sektorn för bland annat hälsofrämjande information och aktiviteter.

4. Hälsofrämjande i alla kontexter.

Det personliga ansvaret för hälsan minskar i takt med att vårdbehovet ökar. I samma takt ökar också resursbehovet. Redan nu är bristen på personal tydlig och begränsade ekonomiska resurser hindrar vården från att göra allt vad den vill. Här är en av det goda samhällets stora utmaningar; hur kan vi klara en god äldreomsorg när behoven växer snabbare än resurserna? Mycket görs för att utveckla gamla och nya vårdformer, men utan kreativ fantasi kommer det inte att gå. Här är några nödvändiga åtgärder:

• Kvalitetskontrollen måste vara trovärdig, också i närstående- och hemvården.
• Vanvård måste leda till kännbara sanktioner; det får inte löna sig att vanvårda, oberoende av om vårdgivaren är offentlig eller privat.
• Närståendevården ökar och allt flera äldre vårdar allt äldre. Då behövs god kontakt till ansvariga tjänstemän och regelbunden avlastning.
• I något skede blir hemvården dyrare än serviceboende eller till och med heltidsvård. ”Att bo hemma” får inte bli ett slagord i syfte att spara.
• Flexiblare boendeformer behövs för att kunna ta hänsyn till de förändrade behoven.

Listan kan göras längre. Den offentliga sektorn har ensamt ansvaret för kvaliteten, oberoende av hur och av vem tjänsterna produceras. Samhället har ansvar för vården, men vi själva har ansvaret för de sociala kontakterna. De gamla, hemma eller i boendet, ser gärna besök, men för alltför många tenderar de att bli få. Vi själva, pensionärsföreningarna och andra inom tredje sektorn kan göra mycket mera för att förgylla vardagen för dem som inte längre är rörliga. I det goda samhället bryr vi oss.

5. Att lyfta fram majoriteten utan att förlora mångfaldsperspektivet och nyanserade synsätt.

Majoriteten av pensionärerna klarar livet och vardagen rätt väl på egen hand. Samhället kan inte ta hand om allt för oss. I första hand har vi själva ansvar för våra liv, så länge krafterna och förmågan det medger. Enligt den nordiska välfärdsfilosofin skall de starkare hjälpa de svagare. Bland annat den progressiva beskattningen ser ju till att resurser överförs. Därför är det naturligt att fokus finns mest på den minoritet som behöver samhället och oss andra allra mest.

6. Ålderism som en samhällsutmaning.

Uttrycket ålderism säger att äldre mänskor åsidosätts i samhället. I arbetslivet har det giltighet när det gäller personer över 50 år. Trots brist på arbetskraft kan det vara svårt att få nytt jobb i den åldern. Här har parterna på arbetsmarknaden ett stort ansvar för att attityderna förändras. Bilden av hur pensionärer ser på fenomenet är mera komplicerad. I undersökningar säger två tredjedelar av pensionärerna att de känner sig åsidosatta, men samtidigt är de lika nöjda med livet och klart mera optimistiska om framtiden än de yngre. Man kan bara spekulera om orsakerna. Datoriseringen är säkert en orsak. Många pensionärer känner sig åsidosatta när de inte längre får service som förr hos myndigheter, inte betjänas i bankerna som förr eller kan förnya körkortet hos polisen. Trots ambitioner har statliga myndigheter inte lyckats utveckla system som likvärdigt betjänar de datorlösa. Så länge en så stor del av pensionärerna inte har kunskaper om datoranvändning behövs kompletterande former av service. Statsmakten har här huvudansvaret. Alla pensionärer hänger inte med i alla de andra snabba förändringarna av samhället, och då kan de känna sig åsidosatta. En hänsynslös marknad som direktförsäljning vid dörren och telefonförsäljning är gissel som skapar oro. Överenskommelser vid dörren eller per telefon borde inte gälla som avtal. Först efter betänketid och skriftligt godkännande skulle avtalet gälla. Om handelns självsanering inte fungerar, så måste staten precisera de etiska reglerna. Pensionärerna kan också göra en del själva, bland annat genom att i val rösta på kandidater, som förstår och driver deras intressen.

7. Vikten av social delaktighet.

Både livserfarenheten och forskningen betonar vikten av sociala relationer och aktiviteter för välbefinnandet och livskvaliteten. Få av oss väljer en frivillig, bestående ensamhet. Vårt rika föreningsliv är här en ovärderlig resurs, men utan pensionärerna skulle många föreningar inte finnas. Som en följd av urbaniseringen har kontakterna mellan generationerna försvagats, vilket kan bidra till rotlöshet och bristande framtidstro bland unga. Många pensionärer är ”farfar i skolan”, skjutsar eller tränar unga i idrott eller olika former av kultur och stöder yngre generationer både praktiskt och ekonomiskt. Tyvärr är det svårast att nå dem som skulle behöva nätverken allra mest, de som riskerar utslagning eller de ofrivilligt ensamma. Här har alla vi aktiva ett stort personligt ansvar. Överföringen av traditionen med föreningar och andra systematiska sociala nätverk till följande generation är en annan av de stora utmaningarna. Här vi i alla generationer ett personligt ansvar och föreningarna ett kollektivt ansvar.

8. Digitala tjänster för alla.

Alla nulevande pensionärer kommer inte att lära sig använda dator. Många aktörer, som Svenska pensionärsförbundet, har ändå ambitiösa program för att lära pensionärerna att använda datorn och hjälpa dem när den egna förmågan inte räcker till. Datorn är viktig när ärenden skall skötas, men också ett viktigt redskap för kontakt utåt när den fysiska rörligheten avtar, men den mentala finns kvar. (Se också punkt 6).  Ny teknologi ger effektiva hjälpmedel i det dagliga livet och ger ökad trygghet också för pensionärerna. På det området är utvecklingen mycket snabb. Risken är dock att tekniken blir vår herre, inte vår dräng. Tekniken kan inte någonsin ersätta de sociala kontakterna. En robot kan aldrig ersätta en vårdare. Regleringen släpar efter, vilket delvis är begripligt, eftersom enbart nationella regler inte alltid räcker. Politikernas ansvar är avgörande och stort.

9. Åldrande och hälsa i Svenskfinland.

Det rika finlandssvenska föreningslivet är en mycket viktig del av vårt sociala nätverk.

I hög grad är det pensionärerna som håller igång föreningarna. Svenska pensionärsförbundet är en av de mycket få organisationer vars medlemsantal ökar år efter år. Sammanhållning är viktig för minoriteter och de finlandssvenska institutionerna är avgörande viktiga för svenskans framtid och därmed för landets tvåspråkighet. En sund konkurrens i Svenskfinland är alltid välkommen. Tyvärr finns det också ett revirtänkande som försvårar och ibland omöjliggör samarbete. Vi ser det när utbildning diskuteras, när vården skall omstruktureras, och i föreningarna. Ibland glömmer vi att det viktigaste är att goda saker görs, inte vem som gör dem. Vi har alla ett ansvar för att mänskornas bästa ställs först, inte den egna organisationen, vilket nog tycks vara lättare sagt än gjort.

10. Äldre som samhällsresurser.

De äldre är en för lite använd resurs i vårt samhälle. Det finns åtminstone två orsaker. Dels anser många pensionärer att de gjort sitt, och dels – och främst – har vi för strikta regler för pensioneringen och en svag tradition av att man kan arbeta också efter pensioneringen. Flera undersökningar visar att hälften av alla i åldern 59 till 75 är villiga att fortsätta i arbetslivet efter pensioneringen. Avtal, regler och attityder är hindren. Bristen på arbetskraft kunde avhjälpas i många branscher av arbetsvilliga pensionärer, bara de fick möjligheten. Arbetsmarknadens parter borde se över sina regler och avtal, och pensionärerna borde bli modigare att erbjuda sina tjänster.

Den här rapporten är värd att läsas av alla, som tänker på och har ansvar för de gamlas roll i vårt samhälle. Rapporten kan mer än väl utgöra grund för politiska program. Ett varmt tack till Anna K. Forsman och Johanna Nordmyr för ett gott arbete och till Agenda och Ted Urho för att jag fick möjligheten att kommentera den.