Tre myter om familjeledigheter

Agendas förord

”Äntligen en reform”

Äntligen! Man kunde kanske använda sig av det klassiska utropet som vi hört så många gånger då nobelpristagaren i litteratur offentliggjorts. Äntligen ska familjeledigheten reformeras. Det meddelade regeringen i samband med budgetförhandlingarna inför år 2018. Tidigare har regeringen inte visat något större intresse för en reform, trots att trycket varit stort. I stort sett alla partier, men också exempelvis fackcentralen FFC och Finlands Näringsliv EK, har presenterat sina modeller för hur familjeledigheterna kunde se ut i framtiden. Och nu skall en reform drivas igenom i rask takt. De reformerade föräldraledigheterna skall träda ikraft i januari 2019.

De som ropade äntligen över att familjeledigheterna nu ligger på den politiska dagordningen kan dock komma att bli besvikna. Ramarna för en reform är nämligen snäva. Reformen skall vara kostnadsneutral och regeringen vill inte heller tumma på hemvårdsstödet, dvs möjligheten att sköta sitt barn hemma tills det fyller tre år. Bara med dessa begränsningar riskerar reformen att bli så urholkad att de uppsatta målsättningarna inte kommer att uppfyllas.

Tanken med en familjereform är att trygga barnens välmående, att främja jämställdheten mellan könen och att stärka kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. Det bästa sättet att främja jämställdheten är att förlänga den öronmärkta faderskapsledigheten. Också mammornas position på arbetsmarknaden skulle förstärkas om användningen av föräldraledigheter skulle fördelas jämt mellan föräldrarna. I dagsläget använder papporna endast ca 10% av alla inkomstrelaterade dagpenningsdagar.

Som det ser ut idag tar bara ca 2% av papporna ut föräldraledighet utöver den öronmärkta pappaledigheten. Enligt Institutet för hälsa och välfärd THL skulle det med den här takten ta ca 200 år innan vi skulle se en jämn fördelning av föräldraledigheterna. För att få papporna att stanna hemma krävs ekonomiska incitament. Erfarenheterna från de övriga nordiska länderna visar att förlängd öronmärkt inkomstrelaterad faderskapsledighet är ett effektivt instrument. Men det rimmar illa med regeringens njugga inställning till att reformen också skall få kosta.

Moderskapsledigheten härstammar från 1960-talet, faderskapsledigheten från 70-talet och föräldraledigheten från 80-talet. Efter det har små justeringar gjorts och skapat ett lapptäcke som inte längre lever upp till tidens krav. Nu krävs en omfattande reform som inte bara skrapar på ytan. Istället för att klamra sig fast vid en kostnadsneutral modell och låsa sig vid ett hemvårdsstöd som tenderar att bli en kvinnofälla borde honnörsorden år 2017 vara flexibilitet och jämställdhet.

När det gäller föräldraledigheter och jämställdhet kan vi med fördel snegla på våra nordiska grannländer. I exempelvis Sverige har man kommit betydligt längre vad gäller att få papporna att ta ut föräldraledighet. Därför gör Agenda en djupdykning i de nordiska föräldraledigheterna. Vilka nordiska erfarenheter och lärdomar kunde vi dra nytta av då föräldraledigheten reformeras?

Rapporten har gjorts i samarbete med Befolkningsförbundet, Institutet för befolkningsforskning. Specialforskare Anneli Miettinen presenterar den relevanta forskningen med tanke på förnyelsekraven. Forskningsprofessor Anna Rotkirch medverkar som skribent i rapportens sammanfattande del där vi även kan peka på några myter beträffande familjeledigheterna i Finland.

Rapporten kommenteras också av en handfull experter. Mirjam Kalland, professor vid Helsingfors universitet, Heidi Schauman, chefsekonom på Aktia, Esa Iivonen, ledande familjepolitisk expert på Mannerheims Barnskyddsförbund, Penna Urrila, ledande ekonom vid Finlands Näringsliv, Markus Jäntti, professor i statsekonomi vid Stockholms universitet, Maria Kaisa Aula, f.d. barnskyddsombudsman och ordförande för Befolkningsförbundets styrelse samt Jarkko Lahtinen, sakkunnig på Kommunförbundet ger sin syn på vad som man borde ta fasta på när reformen görs.

Äntligen är det dags för en reform av familjeledigheterna. Förhoppningen är att den blir mer genomgripande än vad som hittills har aviserats. Detta är tankesmedjan Agendas bidrag till diskussionen.

Helsingfors den 11.9.2017.

Mattias Fagerholm
verksamhetsledare för tankesmedjan Agenda

Inledning

Familjeledighet med bidrag från samhället och offentlig barnomsorg hör till de familjepolitiska förmåner som länge ingått i den nordiska välfärdsstatens ”varumärke” och som är tämligen generösa jämfört med många andra länder. De nordiska länderna har i många avseenden en snarlik föräldraledighetspraxis, och reformerna har genomförts i nästan samma takt. Med undantag för Island sträcker sig den inkomstrelaterade föräldraledigheten i de nordiska länderna numera till barnets ettårsdag eller lite längre. Överallt i Norden erkänner man föräldrarnas delade barnavårdsansvar genom att anvisa merparten av ledigheten att fördelas fritt mellan föräldrarna. Med undantag för Danmark har länderna även infört särskilt öronmärkt föräldraledighet för papporna för att öka deras engagemang.

Trots de gemensamma dragen finns det fortfarande skillnader mellan familjeledighets- och barnavårdssystemen i de nordiska länderna. I ljuset av de senaste reformerna och utvecklingsplanerna ser vägarna till och med ut att till en viss grad gå isär när vi närmar oss den senare delen av 2010-talet.

I den här utredningen granskas familjeledigheten och systemen som stödjer barnomsorg i hemmet i Finland och resten av Norden. Målet med rapporten är att erbjuda aktuell information om familjeledighetspraxisen i Norden och den relevanta forskningslitteraturen med tanke på diskussionen om och förnyelsekraven på familjeledigheterna i Finland. Under den gångna vintern har man på flera håll, inom såväl arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer som politiska partier, tagit upp behovet att reformera föräldraledigheten och presenterat sina egna lösningar för hur familjeledigheterna ska ordnas.

Även i övriga Europa har man under 2000-talet börjat ägna allt större uppmärksamhet åt att främja kombinationen av jobb och familj. Detta beror framför allt på att yrkesarbetandet bland kvinnor ökar och befolkningen åldras. För att uppnå sysselsättningsmålet i EU:s Europa 2020-program skulle framför allt kvinnornas sysselsättning behöva öka från dagens nivå. Många länder erbjuder förutom moderskapsledighet även avlönad föräldraledighet för arbetande föräldrar, vilket åtminstone i teorin ger en möjlighet att fördela familjeledigheten jämnare mellan pappor och mammor. I ett antal europeiska länder har man börjat uppmuntra framför allt pappornas familjeledighet genom att likt de nordiska länderna anvisa en del av ledigheten endast för dem.

Efter de senaste reformerna är de nordiska ländernas ledande ställning i fråga om avlönad familjeledighet kanske inte längre så tydlig som ännu för ett drygt decennium sedan. Tillgången till barnomsorg varierar däremot fortfarande stort mellan de europeiska länderna. Trots att barnomsorgstjänsterna har utvecklats i flera länder, omfattas framför allt barn under tre år på många håll fortfarande i betydligt lägre grad än i Norden.

I Finland tycks diskussionen om familjeledighetsreformen styras av två ideologier som i viss grad är motstridiga: jämställdheten och valfriheten. Jämställdheten mellan könen har varit ett viktigt rättesnöre i utvecklingen av familjeledigheten, och man har försökt främja pappornas deltagande på olika sätt. De viktigaste förändringarna i föräldraledigheten de senaste åren har därför gällt ökningen av pappans öronmärkta andel och möjligheten till att ta ut den på ett mer flexibelt sätt. Samtidigt har mödrarnas sysselsättningsgrad i Finland jämfört med resten av Norden väckt oro den senaste tiden. Många förslag om hur familjeledigheten skall reformeras inbegriper att vårdledigheten, som sträcker sig till barnets tredje levnadsår, ska förkortas.

Å andra sidan har prioriteringar gällande familjernas valfrihet getts större tyngd hos oss än i övriga Norden. Detta har visat sig allra tydligast just vad gäller inställningen till barnomsorgen av 1–2-åringar i hemmet. I Finland har familjernas möjlighet att sköta sina barn hemma eller att välja privata barnomsorgstjänster också stötts med offentliga medel på ett sätt som avviker från de andra nordiska länderna. Även om lösningar som talar för valfrihet – som vårdledighet – till synes är könsneutrala, förstärker de i praktiken en mer traditionell arbetsfördelning mellan könen, eftersom det främst är mammorna som stannar hemma en längre tid för att ta hand om barnet.

I Sverige har jämlikheten varit ett av de mest centrala målen då familjeledigheterna har utvecklats. Valfrihetsaspekten har inte kommit fram på samma sätt som i Finland (Haas & Rostgaard 2011; Hiilamo & Kangas 2009, Haataja & Nyberg 2006). Sverige och Danmark har också tydligare än de andra länderna i Norden satsat på att utveckla barnomsorgen utanför hemmet i stället för bidragssystem för barnomsorgen i hemmet.

I Danmark har man däremot inte kvoterat någon familjeledighet för pappan. Norge placerar sig i gränslandet i detta avseende. Som första land i Norden införde Norge öronmärkt föräldraledighet för pappan, men man ger även bidrag till barnomsorgen av 1–2-åringar i hemmet. Genom den senaste tidens reformer ser Norge dock ut att närma sig Sverige och Danmark när det gäller utvecklingen av familjeledigheten: bidraget för barnomsorg i hemmet har begränsats och tillgången till barnomsorgen för 1–2-åringar utanför hemmet har utökats kraftigt.

I början av 2000-talet tog Island ledningen i Norden i fråga om en mer jämlik fördelning av föräldraledigheten genom att erbjuda en tre månader lång öronmärkt ledighet för papporna. Den förhållandevis korta inkomstrelaterade föräldraledigheten och problemen med täckningen av barnomsorgstjänster för ettåringar skiljer dock Island från övriga Norden, där föräldrarna efter en relativt lång föräldraledighet kan välja mellan barnomsorg utanför eller i hemmet med bidrag.

Utredningens struktur och material

Utredningens första del beskriver moderskaps-, faderskaps- och föräldraledigheterna i de olika nordiska länderna i dag. Därefter beskrivs pappornas öronmärkta ledigheter och deras nyttjande av familjeledighet. Den tredje delen presenterar alternativ för småbarnsomsorgen, bidragssystem för barnomsorg i hemmet och den offentliga barnomsorgen. Här utreds också finländarnas syn på vårdledighetens och hemmaperiodens längd samt i vilken ålder det anses lämpligt för barn att börja på dagis. I den fjärde delen kartläggs kostnaderna för familjeledighetsreformerna och föräldraledighetsutgifterna i de olika nordiska länderna. Också mammornas förvärvsarbete jämförs.

I utredningen används framför allt det internationella familjeledighetsnätverkets (International Family Leave Network) årsrapporter om familjeledigheter i Norden. Jag har också använt material som förvaltningar (socialförsäkringsinrättningar, statsförvaltningar eller statistikinstitut) har producerat bland annat om familjeledighetsreformer, utredningar om användningen av ledigheter eller bidragsformer samt färska forskningsstudier om familjeledigheter.

Benämningarna på föräldraledigheterna i de olika nordiska länderna är inte helt enhetliga. Till exempel i Norge, Sverige och på Island har man strävat efter könsneutralitet i föräldraledighetslagstiftningen så att benämningen föräldraledighet (eller motsvarande) syftar på all familjeledighet (moderskaps-, faderskaps- och föräldraledighet) utan att göra skillnad på nyttjarens kön. I Finland och Danmark talar man i samband med föräldraledigheten fortfarande om ledighetsperioder som är avsedda för mamman eller pappan. I denna utredning syftar benämningen moderskapsledighet på föräldraledighetsperioder som är öronmärkta endast för mamman och faderskapsledighet på perioder som är kvoterade för pappan (eller barnets andra vårdnadshavare). Termerna föräldraledighet och familjeledighet täcker både moderskaps-, faderskaps- och den fritt fördelade föräldraledigheten. Ledighet som är öronmärkt för respektive förälder får i regel inte överlåtas till den andra föräldern, utan familjen går miste om den om en förälder inte tar ut sin kvot. På så sätt avviker användningen av termen faderskapsledighet från det tidigare användningssättet: den avser inte den 2–3 veckor långa ledigheten för pappan (eller den andra vårdnadshavaren) i anslutning till barnets födelse. I samband med undersökningen av de ersättningar som betalas under familjeledigheten avser termen föräldradagpenning dock dagpenningen som betalas för både moderskaps-, faderskaps- och föräldraledigheten. I tillägg till föräldraledighet och bidrag för barnomsorg i hemmet har föräldrarna tillgång till andra typer av familjeledighet, till exempel rätten att tillfälligt stanna hemma för vård av sjukt barn. Dessa undersöks dock inte i denna utredning.

Föräldraledigheterna i Norden

I detta kapitel ges en översikt över föräldraledighetspraxisen i Norden, längden av den inkomstrelaterade ledigheten samt nivån på den ersättning som utbetalas. Kapitlet presenterar också de möjligheter till flexibilitet som föräldraledigheten i de olika länderna medger. Den senaste tidens diskussion har ofta efterlyst ökad flexibilitet när det gäller uttaget av ledigheten. Föräldraledigheten i Finland ger inte särskilt stora möjligheter till att exempelvis indela ledigheten flexibelt i flera perioder, dela den mellan föräldrarna eller förlänga den. I de övriga nordiska länderna, speciellt i Sverige, har föräldrarna betydligt fler möjligheter till flexibilitet.

Moderskaps-, faderskaps- och föräldraledighet i Norden 2017

I alla nordiska länder erbjuds föräldrarna möjlighet att stanna hemma för att ta hand om ett litet barn under en inkomstrelaterad familjeledighetsperiod Det finns emellertid skillnader gällande den inkomstrelaterade ledighetens längd, ersättningsnivå och uttagets flexibilitet. Dessutom avviker länderna en del från varandra på sitt sätt att öronmärka familjeledighet för mamman respektive pappan.

I Sverige trädde den senaste familjeledighetsreformen i kraft från och med början av 2016. Den föräldraledighet som är kvoterad för respektive förälder utökades då med en månad. Idag är tre månader av ledigheten kvoterade för mamman och tre för pappan (eller barnets andra förälder). Samtidigt har man velat begränsa flexibiliteten i att skjuta upp ledigheten tills barnet är äldre. Först ville man begränsa flexibiliteten för invandrarfamiljer med barn födda i utlandet (SOU 2016:73, trädde i kraft 1.7.2017). I och med begränsningsförslaget gällande invandrarfamiljer började man diskutera om rätten att skjuta upp föräldraledigheten borde begränsas för alla familjers del (Svenskt Näringsliv 2017; IFAU 2017). Samtidigt, i början av 2016, avskaffades systemet för vårdnadsbidrag för omsorgen av småbarn i hemmet (se närmare i kapitel 4). Sveriges regering har även inlett en utredning för att reformera familjeledigheten. Målsättningen är att öka pappornas deltagande i uttaget av familjeledigheten samt att förbättra mammornas ställning på arbetsmarknaden (SE RE 2016).

I Norge har de senaste årens föräldraledighetsreformer gällt en ökad flexibilitet av föräldraledigheten, stärkandet av pappors rätt till familjeledighet samt ändringar i föräldrarnas öronmärkta perioder. Barnomsorgstjänsterna för barn under tre år har utvecklats kraftigt samtidigt som bidraget för barnomsorgen i hemmet har begränsats. År 2014 förkortades de perioder som är öronmärkta för respektive förälder och den ledighetsperiod som kan fördelas fritt förlängdes på motsvarande sätt. Genom denna reform tog Norge ett steg i motsatt riktning jämfört med de andra nordiska länderna när det gäller pappans kvoterade ledighet. År 2015 inledde Norges regering dock en omfattande utredning gällande familjeförmåner. Utredningen överlämnades till regeringen i mars 2017 (NOU 2017:6). Där föreslås tämligen stora ändringar i familjeledigheten och barnomsorgen. Enligt förslaget skulle 9 veckor öronmärkas för mamman i anslutning till förlossningen, medan resten av föräldraledigheten (40 veckor) skulle fördelas jämnt mellan pappan och mamman. Det föreslås också att systemet med bidrag för barnomsorg i hemmet ska avskaffas och att barnomsorgen ska bli gratis för alla barn från och med ettårsdagen. Än så länge har Norges regering dock inte tagit ställning till i vilken utsträckning dessa förslag från utredningsarbetsgruppen ska genomföras.

I Danmark har man knappt gjort några förändringar i föräldraledigheten de senaste åren. Olika instanser har vid flera tillfällen försökt föreslå en öronmärkt kvot av familjeledigheten för pappan, men hittills utan resultat. (Bloksgaard & Rostgaard 2014; 2016.)

På Island har man till följd av finanskrisen 2009–2010 skurit ned föräldrapenningens ersättningsgrad genom att sänka gränsen för när inkomsterna inte längre beaktas som grund för dagpenningen. Efter krisen har inkomstgränserna gradvis höjts så att de i slutet av 2016 uppnådde den nivå som rådde före lågkonjunkturen. Därför går det att komma upp i en ersättningsnivå på 80 procent av lönen i föräldrapenningen i högre inkomstgrupper än tidigare. Utöver en höjning av ersättningsnivån har man planerat att förlänga föräldraledigheten genom att utöka den öronmärkta ledigheten för både pappan och mamman och förlänga den sammanlagda föräldraledigheten före slutet av 2022. Hittills har dessa förslag inte genomförts. (Einarsdottir & Petursdottir 2010; Eydal & Gislason 2016; faedingarorlof.is (Upphæðir fæðingarorlofs) 2017.)

Länderna skiljer sig åt i den omfattning som ledigheten (rätten att vara borta från arbetet) och ersättningen för ledigheten är kopplade till varandra. I Finland är föräldraledigheten knuten till en dagpenningperiod vars placering i förhållande till barnets födelse (eller adoptivbarnets ankomst till familjen) är tydligt fastställt i lag, och möjligheterna till flexibilitet är få. Den andra ytterligheten är Sverige, där kopplingen mellan föräldraledighet och dagpenning är flexibel och ersättningen (dagpenningdagarna) kan tas ut flexibelt under den 18 månader långa föräldraledigheten och även senare, ända upp till barnets tolfte levnadsår.

Under de senaste tio åren har den sammanlagda längden inkomstrelaterad föräldraledighet (dvs. den sammanräknade moderskaps-, faderskaps- och föräldraledigheten) i både Finland och i Norge stegvis ökat med cirka 1,5 månader. I Finland beror ökningen av den sammanlagda längden ledighet på att pappans öronmärkta period har förlängts. I Norge har man ökat pappans kvot på den fritt fördelningsbara föräldraledighetens bekostnad, genom att förlänga den sammanlagda ledigheten. I tabell 1 beskrivs längden moderskaps-, faderskaps- och föräldraledighet i de olika nordiska länderna år 2017. Familjeledighet inbegriper i detta sammanhang inte vårdledigheten eller andra bidrag för barnomsorg i hemmet. Dessa behandlas längre fram i kapitlet Nordiska bidragsmodeller för barnomsorg i hemmet.

När man jämför den totala längden inkomstrelaterad familjeledighet är den svenska modellen förmånligast för familjerna, eftersom den erbjuder inkomstrelaterad ledighet i sammanlagt 13 månader. Därutöver erbjuds en tre månader lång föräldraledighetsperiod med dagpenning enligt lägstanivån. När det gäller den totala längden inkomstrelaterad ledighet kommer Finland inte särskilt långt efter Sverige: hos oss erbjuds inkomstrelaterad ledighet i sammanlagt 12,7 månader (observera dock skillnaderna mellan länderna i beräkningen av dagpenningdagar och -veckor). I Danmark och Norge har man tillgång till lite under 12 månaders inkomstrelaterad ledighet. Den kortaste inkomstrelaterade ledigheten har Island, som erbjuder sammanlagt 9 månaders ledighet. Den föreslagna reformen med en förlängning av ledigheten (5 + 5 + 2 = 12 månader) har ännu inte genomförts (Eydal & Gislason 2016).

Tabell 1. Längden (mån.) för moderskaps-, faderskaps- och föräldraledighet i Norden 2017. I tabellen anges familjeledighetens sammanlagda längd i månader.

^aFinland: Familjeledighetens längd har räknats i månader så att 1 månad = 25 dagpenningdagar.
^b Sverige: Familjeledighetens längd har räknats enligt föräldrapenningdagar så att 1 månad = 30 dagpenningdagar.
^cNorge: Familjeledighetens längd har räknats utgående från att ledigheten tas ut med en ersättningsnivå på 100 %.
^d Danmark: Familjeledighetens längd har räknats utgående från att ledigheten tas ut med en ersättningsnivå på 100 %.

Källa: forsakringskassan.se (Sverige); Bloksgaard & Rostgaard 2016 och borger.dk (Danmark); Brandth & Kvande 2015 och nav.no (Norge); Eydal & Gislason 2016 och faedingarorlof.is (Island); FPA (barnfamiljer, Finland) 2017.

Flexibiliteten i uttaget av moderskaps-, faderskaps- och föräldraledigheterna påverkar väsentligt hur länge familjerna kan ta hand om sina barn i hemmet med en rimlig bidragsnivå; se kapitlet Föräldraledighetens flexibilitet.

Faderskapsledighet i anslutning till barnets födelse

Utöver den ledighet som är öronmärkt för pappan kan han (eller den andra föräldern/vårdnadshavaren) ta ut ledighet i anslutning till barnets födelse. I Sverige är längden på denna ledighet 10 dagar, i Danmark 2 veckor och i Norge 2 veckor. På Island finns det ingen särskilt anvisad ledighet för den andra föräldern i anslutning till barnets födelse, men pappan kan välja att nyttja en del av sin egen föräldraledighetskvot under mammans ledighet. I Sverige och Danmark är faderskapsledigheten i anslutning till barnets födelse inkomstrelaterad på samma sätt som övrig familjeledighet. I Sverige är förmånen jämförbar med den tillfälliga föräldrapenningen för vård av sjukt barn. Norska staten betalar ingen ersättning för den faderskapsledighet som tas ut i samband med födelsen, men många arbetsgivare betalar ut lön för ledigheten enligt kollektivavtalen. I Finland slopades den särskilda faderskapsledigheten i anslutning till barnets födelse genom faderskapsledighetsreformen från och med början av 2013 samtidigt som pappans öronmärkta ledighetsperiod förlängdes. Papporna kan ta ut 2–3 veckor av denna öronmärkta ledighet vid barnets födelse, men uttaget minskar det kvarvarande antalet dagar i pappans kvot.

Föräldraledighetens avhängighet av inkomst och ersättningsnivå

I alla nordiska länder sträcker sig den inkomstrelaterade föräldraledigheten fram till barnets ettårsdag eller lite längre. Undantaget är Island, som för närvarande har den kortaste inkomstrelaterade ledigheten i Norden, 9 månader. Ersättningsnivån varierar däremot stort, till exempel i Norge och Danmark motsvarar ersättningsnivån 100 procent av den tidigare förvärvsinkomsten.

I Finland är ersättningsnivån för den inkomstrelaterade familjeledigheten lägst i Norden, högst cirka 70 procent av den föregående förvärvsinkomsten. Ersättningsprocenten sänks när årsinkomsten överstiger en gräns på cirka 37 100 euro. Under moderskapsledighetens 56 första dagar är ersättningsnivån dock 90 procent (Tabell 2). Dagpenningnivån i Finland låg på 80 procent av den föregående förvärvsinkomsten från och med år 1982 (då föräldradagpenningen knöts till förvärvsinkomsten och dagpenningen blev skattepliktig) till och med recessionsåren i början av 1990-talet. Efter nedskärningarna under recessionen har dagpenningens ersättningsnivå stannat på en betydligt lägre nivå än i de andra nordiska länderna.

Åren 2007–2015 erhöll både mammorna och papporna i Finland en något högre ersättning för den inledande föräldradagpenningsperioden. Målet var att uppmuntra i synnerhet papporna att ta ut familjeledighet. Från och med början av 2016 sänktes dock ersättningsnivån för föräldradagpenningsperioden i Finland till 70 procent för hela perioden (bortsett från en högre ersättning för mamman under moderskapsledighetens första 56 dagar). Samtidigt slopades den högre ersättningen för pappan under ledighetens första 30 dagar.

Endast Finland använder sig av en gradvis sänkning av dagpenningens ersättningsnivå. I de andra nordiska länderna har man satt ett tak för förmånen. I Sverige ökar inkomsterna på över 447 600 SEK (ca 47 400 euro) om året inte storleken på dagpenningen (2017). Dagpenningen kan högst vara cirka 3 100 euro i månaden. Efter den inkomstrelaterade föräldraledigheten har familjerna tillgång till ytterligare 90 dagars föräldraledighet, men ersättningen för denna period utgår enligt dagpenningens lägstanivå. På Island höjdes maximibeloppet för dagpenningersättningen betydligt i oktober 2016, och idag (2017) är maximiersättningen 500 000 ISK (ca 4 200 euro) i månaden. Maximidagpenningen uppnås med en årsinkomst på cirka 63 000 euro. Innan nivån höjdes var ersättningen på Island drygt 3 000 euro i månaden och inkomstgränsen den lägsta i Norden vid sidan av Danmark.

I Norge och Danmark ligger ersättningsnivån för familjeledighet på 100 procent av förvärvsinkomsten upp till en viss inkomstgräns. Norge har haft den högsta inkomstgränsen i Norden, 555 456 NOK (ca 62 500 euro, 2017) om året. Det maximala ersättningsbeloppet är därmed cirka 5 200 euro i månaden. I Danmark ligger inkomstgränsen betydligt lägre än i resten av Norden: maximiersättningen är 18 395 DKK (ca 2 500 euro) i månaden.[1]

Tabell 2. Ersättningsnivån för moderskaps-, faderskaps- och föräldraledigheten, 2017.

^aFinland: Familjeledighetens ersättningsnivå sjunker medan inkomstnivån stiger (se Figur 1).
^b Sverige: För perioden med låg ersättningsnivå utgår 180 SEK (ca 19 euro) om dagen. I tabellen har man uppskattat ersättningen för en månad i euro (1 månad = 30 dagar).

Figur 1 jämför bruttoersättningen för den inkomstrelaterade familjeledigheten i Finland och de andra nordiska länderna med olika inkomstnivåer. Storleken på dagpenningen i Norge och Danmark är 100 procent av inkomsten upp till en viss gräns (maximiersättningen i Norge är ca 5 200 euro i månaden och i Danmark cirka 2 500 euro i månaden). Figuren tar inte hänsyn till effekten av den högre ersättningsnivå som mammorna i Finland har i början av moderskapsledigheten. Dagpenningnivån i Sverige är betydligt högre jämfört med Finland för dem som får dagpenning enligt lägstanivån samt för dem som tjänar 30 000–60 000 euro om året. Inkomstgränsen sänker dock dagpenningen för höginkomsttagarna i Sverige. Även i Island är ersättningen betydligt högre än i Finland även i medelinkomsttagarnas (20 000 euro om året) inkomstgrupper, och efter höjningen av inkomstgränsen är de högsta dagpenningarna betydligt högre än i Finland. Nivån på dagpenningen är betydligt högre också i Norge, och även i Danmark upp till en årsinkomst på cirka 36 000 euro. Notera att föräldradagpenningen utgör skattepliktig inkomst i alla nordiska länder, så dagpenningarna i netto är mindre än i brutto. Därmed innebär den i genomsnitt högre beskattningen i Norge och Sverige jämfört med Finland troligtvis att skillnaderna i dagpenningens belopp mellan länderna åtminstone delvis jämnas ut i nettobeloppen.

Figur 1. Storleken på ersättningen för familjeledigheten 2017, euro i månaden (brutto). I Finland är ersättningsnivån högst 70% av den föregående förvärvsinkomsten, i Sverige 77.6% och på Island 80%. I Norge och i Danmark ersättningsnivån är 100% av inkomsten upp till en viss gräns.

Källa: Befolkningsförbundet Institutet för befolkningsforskning (egna beräkningar).
Valutakurserna för den svenska, norska, danska och isländska valutan den 15 februari 2017.

Samtliga nordiska länder betalar bidrag för ledigheten även för föräldrar som saknar anställning, ett tillräckligt ackumulerat arbetsvillkor, löneinkomster eller företagarinkomster som berättigar till inkomstrelaterad ledighet innan de påbörjar sin ledighet (Tabell 3). Ersättningsnivåerna och -sätten varierar från land till land. I Danmark gäller rätten till föräldrapenning bara sysselsatta eller arbetslösa föräldrar. Stödet för studenter eller icke-arbetande föräldrar har ordnats genom studiebidrag eller kommunalt försörjningsstöd. I de övriga nordiska länderna har alla föräldrar oavsett arbetssituation rätt till dagpenning enligt lägstanivån eller en engångsersättning (Norge).

Tabell 3. Storleken på minimidagpenning eller motsvarande ersättning för föräldrar som inte är berättigade till inkomstrelaterad dagpenning, 2017.

^aFinland: Storleken på minimidagpenningen (23,75 euro per vardag) har omräknats till ett månadsbelopp, där 1 månad = 25 dagpenningdagar
^b Sverige: Storleken på minimidagpenningen (250 SEK per vardag) har omräknats till ett månadsbelopp, där 1 månad = 30 dagpenningdagar
^cNorge: I Norge utbetalas en engångsersättning på 61 120 NOK (ca 6 900 euro) för föräldrar utan inkomster som berättigar till inkomstrelaterad ledighet. I tabellen har denna summa fördelats till ett månadsbelopp under 49 veckor.

Källa: FPA:s (Finland), Försäkringskassans (Sverige), borger.dk:s (Danmark), NAV:s (Norge) och den isländska arbetskraftsförvaltningens (faedingarorlof.is) webbplatser om familjeledighet (februari 2017). Valutakurserna för den svenska, norska, danska och isländska valutan den 15 februari 2017.

[1] Den svenska, norska, danska och isländska valutan har omräknats till euro enligt valutakurserna den 15 februari 2017.

Lön för föräldraledigheten

I Sverige, Norge, Danmark och Finland har många branscher specifika avtal som gör att arbetsgivarna betalar antingen en full eller en partiell lön till en familjeledig anställd, för hela eller bara en del av familjeledigheten. I Norge får de flesta pappor lön för den två veckor långa faderskapsledigheten i anslutning till barnets födelse (Brandth & Kvande 2015). Även i Danmark får majoriteten av papporna lön enligt kollektivavtalen för den faderskapsledighet som tas ut i anslutning till förlossningen.

I Danmark har dessutom många branscher avtalat om antingen en hel eller en partiell lönebetalning under moderskaps- och föräldraledigheten. Lönebetalningen kan omfatta antingen hela ledigheten eller vanligtvis bara en del av den (Bloksgaard & Rostgaard 2016). Det har veterligen inte gjorts några närmare kartläggningar av i vilken utsträckning de anställda i Danmark omfattas av den avlönade familjeledigheten. Om föräldern får lön av arbetsgivaren under ledigheten, utbetalas dagpenningen till arbetsgivaren. Arbetsgivarna kan få ersättning för löneutbetalning som överstiger dagpenningen ur särskilda fonder som finansieras av arbetsgivarna.

I Sverige betalar arbetsgivarna inom de flesta branscher sina anställda, både pappor och mammor, mellanskillnaden mellan lönen och dagpenningen under familjeledigheten antingen fullt ut eller partiellt (föräldrapenningtillägg; föräldralön). Inom många branscher motsvarar det sammanlagda dagpenning- och lönebeloppet från arbetsgivaren cirka 90 procent av inkomsten före ledigheten. Den avlönade perioden kan sträcka sig från en till flera månader (Socialförsäkringsrapport 2011). Till exempel enligt LO:s (ett av de största arbetstagarförbunden) kollektivavtal med arbetsgivarförbundet utbetalas de anställda som omfattas av avtalet ett tillägg till föräldradagpenningen ur en försäkring som finansieras av arbetsmarknadens parter under högst sex månaders tid (Svenskt Näringsliv 2015).

Enligt en utredning av social- och hälsovårdsministeriets föräldraledighetsarbetsgrupp (SHM 2011) var moderskapsledigheten på arbetsplatserna inom den kommunala och statliga sektorn i Finland antingen helt eller partiellt avlönad, och inom den privata sektorn omfattades över 96 procent av de anställda då (2011) av den avlönade moderskapsledigheten. Den faderskapsledighet som tas ut i anslutning till förlossningen var inte lika ofta avlönad. Enligt utredningen omfattades drygt 60 procent av de anställda inom den privata sektorn av den avlönade faderskapsledigheten. Inom både den privata och den offentliga sektorn fick man oftast bara lön för den första veckan av faderskapsledigheten. Under moderskapsledigheten utbetalades inom de flesta sektorer lön i tre månader. Föräldradagpenningen för den avlönade perioden utbetalas till arbetsgivaren.

Föräldraledighetens flexibilitet

Flexibiliteten i uttaget av familjeledighet har en stor betydelse för hur länge föräldrarna kan ta hand om sina barn i hemmet med rimligt bidrag. Av de nordiska länderna erbjuder framför allt Sverige samt Danmark och Norge stora anpassningsmöjligheter i uttaget av föräldraledigheten. På så sätt kan familjerna välja att avsevärt förlänga sin period av föräldraledighet. Flexibiliteten ser ut att ha en viss effekt på hur mycket familjeledighet som papporna tar ut.

I Danmark finns det begränsningar i uttaget av både moderskapsledigheten och den korta faderskapsledigheten i anslutning till förlossningen. Mammans öronmärkta ledighet är sammanlagt 18 veckor, varav 4 veckor ska tas ut före barnets födelse och 14 veckor efter förlossningen. Den 2 veckor långa faderskapsledigheten i anslutning till förlossningen måste tas ut som en sammanhängande period under moderskapsledigheten (14 veckor). Däremot är det möjligt att vara relativt flexibel med att ta ut den 32 veckor långa period av föräldraledighet som kan fördelas fritt mellan föräldrarna. 8–14 veckor av denna ledighet kan sparas för att tas ut senare, innan barnet fyller nio år. Föräldrarna kan välja att vara lediga tillsammans under en önskad period. Ledighetsperioden kan även förlängas till 46 veckor, varvid ersättningsnivån för hela föräldraledigheten sjunker i förhållande till den uttagna tiden (detta gäller bara arbetande föräldrar).

Därutöver kan vilken som helst av föräldrarna ta ut ledighet på deltid och kombinera den med deltidsarbete, varvid föräldraledigheten förlängs. Till exempel i en kombination av arbete och halvtid och föräldraledighet på deltid kan ledighetsperioden sträckas ut till 64 veckor. (Bloksgaard & Rostgaard 2016; borger.dk (barselsorlov) 2017.)

I Norge ska tre veckor av mammans öronmärkta period tas ut före förlossningen och minst sex veckor efter förlossningen. Resten av den ledighet som är öronmärkt för mamman, 4 veckor, kan tas ut fritt tills barnet fyller tre år (rätten att flytta fram ledighet gäller bara heltidsarbetande mammor). Den ledighet som är öronmärkt för pappan kan inte annat än i undantagsfall (till exempel flerlingsgraviditet) tas ut samtidigt som mammans sex veckor efter förlossningen. Annars kan pappan ta ut sin 10 veckor långa öronmärkta ledighet fritt tills barnet fyller tre år (gäller bara heltidsarbetande pappor). Längden på den föräldraledighet som kan fördelas fritt mellan föräldrarna är 26 veckor. Föräldraledighetens längd kan förlängas till sammanlagt 59 veckor med en lägre ersättningsnivå (80 % av förvärvsinkomsten), men detta måste bestämmas i början av ledigheten.

Även om föräldraledigheten i princip är könsneutral, har man i praktiken begränsat pappans möjligheter att ta ut föräldraledighet genom att nyttjandet är bundet till mammans förvärvsarbete: pappan kan endast vara föräldraledig om mamman arbetar eller studerar. Denna begränsning gäller inte pappans kvoterade ledighet. Pappan har dock inte rätt till sin öronmärkta ledighet om inte mamman är berättigad till inkomstrelaterad ledighet. Föräldraledigheten kan tas ut innan barnet fyller tre år, men denna rätt att flytta fram ledighet gäller endast heltidsarbetande föräldrar. Vardera föräldern kan även ta ut föräldraledighet på deltid, varvid ledigheten förlängs. Föräldrarna kan även arbeta deltid och ta ut föräldraledighet på heltid eller på deltid båda samtidigt. Den ledighet som tas ut samtidigt har en begränsning: att mängden dagpenning som utbetalas till familjen inte överskrider 150 procent. Båda föräldrarna kan alltså inte få full dagpenning för den ledighet de tar ut samtidigt. (Brandth & Kvande 2015; nav.no (foreldrepermisjon) 2017.)

På Island är två veckor av mammans ledighet knutna till förlossningen. Resten av mammans öronmärkta föräldraledighet kan tas ut innan barnet fyller 2 år. Även pappan ska ta ut sin 3 månader långa öronmärkta ledighet före barnets tvåårsdag. Föräldrarna kan ta ut önskad mängd ledighet samtidigt. De tre fritt fördelningsbara föräldraledighetsmånaderna kan föräldrarna dela mellan sig som de vill, men ledigheten ska tas ut före barnets tvåårsdag. Det är möjligt att ta ut ledighet i flera perioder, men varje period måste vara minst 2 veckor. En förälder kan också ta ut ledighet på deltid, men detta förlänger inte ledighetens totala längd. (Eydal & Gislason 2016; faedingarorlof.is 2017.)

I Sverige erbjuder föräldraledighetssystemet betydligt mer flexibla möjligheter att anpassa ledigheten till familjens behov än i övriga Norden. Flexibiliteten i systemet baseras på att ersättningen för föräldraledigheten, dagpenningen, inte är knuten till ledigheten. Därmed kan familjerna tämligen fritt antingen använda dagpenningdagar eller ta ut lediga dagar utan att få dagpenning utbetald. Två veckor av den ledighet som är öronmärkt för mamman ska tas ut i anslutning till förlossningen, men mamman får bestämma hur ledigheten förläggs. Föräldrarna kan få dagpenning för de dagar de tar ut samtidigt under högst 30 dagar. Totalt kan föräldrarna få inkomstrelaterad dagpenning för 390 dagar och därutöver dagpenning enligt lägstanivån i 90 dagar. Dagpenningen kan dock tas ut antingen som hela dagar (100 %) eller som delar av dagar (75 % – 50 % – 25 % – 15 %), varvid dagpenningdagarna räcker längre. Dessutom kan föräldrarna använda dagpenningdagarna flexibelt under veckan. Det är till exempel ganska vanligt att ta ut fem dagpenningdagar i veckan, varvid ingen dagpenning utgår för två dagar (ISF Duvander 2013). Då blir ersättningen för en vecka 5/7*0,776 av den förvärvsinkomst som ligger till grund för dagpenningen. (Haas & Hwang 2016; forsakringskassan.se (föräldraledighet) 2017.)

I Sverige kan föräldraledigheten tas ut ända tills barnet är 18 månader gammalt. Detta är möjligt oavsett om föräldrarna får dagpenning för denna tid eller inte. Därefter kan föräldrarna fortfarande använda sina dagpenningdagar för att få ledigt ända tills barnet fyller 12 år.

Det går dock att ”spara” dagpenningdagar för att tas ut senare i högst 96 dagar efter att barnet har fyllt fyra år. Dessutom påverkar uttaget av dagpenningdagar efter barnets ettårsdag nivån på förvärvsinkomstrelaterade förmåner: tar familjen ut färre än fem dagpenningdagar i veckan efter barnets ettårsdag, minskar den sjukpenninggrundande inkomsten, SGI, vilket påverkar storleken på förmånerna (den inkomstrelaterade ersättning som utbetalas till exempel för sjukfrånvaro eller tillfällig vård av barn). Dagpenningdagar som tas ut före barnets ettårsdag påverkar inte den förvärvsinkomst som ligger till grund för sjukdagpenningen.

Den effekt som den lägre inkomstnivån på grund av föräldraledigheten eller arbetstidsförkortningen har på ackumuleringen av pension har i Sverige jämnats ut med den så kallade pensionsrätten för barnår. Rätten gäller under de fyra första åren efter barnets födelse. Under denna tid intjänar man pension för cirka 75 procent av landets medellönenivå. (ISF Duvander 2013; Haas & Hwang 2016; forsakringskassan.se 2017; pensionsmyndigheten.se 2017.)

Den flexibla kopplingen mellan föräldrapenningen och föräldraledigheten avspeglas också i familjeledighetens längd. Enligt en utredning från Inspektionen för socialförsäkringen ISF, som sorterar under svenska socialdepartementet, tog svenska mammor och pappor ut föräldraledighet betydligt längre än vad de hade haft rätt till utgående från antalet betalda dagpenningdagar (ISF Duvander 2013). Ifall föräldraledighet togs ut enligt dagpenningdagar med dagpenning 7 dagar i veckan, hade familjerna möjlighet att vara lediga i cirka 56 veckor. Enligt ISF:s utredning tog de mammor som fick barn år 2006 dock ut ledigt i sammanlagt 66 veckor före barnets fjärde levnadsår och papporna närmare 21 veckor, dvs. totalt 87 veckor. Därutöver hade mammorna efter att barnet hade fyllt fyra men innan det hade fyllt åtta i genomsnitt tagit ut föräldraledighet ännu i cirka 11 veckor och papporna i 5 veckor, dvs. totalt 16 veckor. Den sammantagna längden föräldraledighet som mammorna tog ut före barnets åttonde levnadsår var därmed 77 veckor och pappornas 26 veckor.

Genom att ta ut dagpenningdagar i flera perioder och ta lediga dagar utan ersättning kan många svenska familjer alltså ta ut föräldraledighet åtminstone tills barnet är 1,5 år gammalt. Det bör dock noteras att man i ISF:s utredning inte kunde undersöka om föräldrarna till exempel arbetade de dagar då de inte tog ut dagpenning. Att sträcka ut föräldraledigheten till en längre tidsperiod men med i motsvarande mån lägre ersättningsnivå är enligt ISF:s utredning vanligare bland högutbildade och höginkomsttagande föräldrar. Låginkomsttagande föräldrar med låg utbildningsnivå använder däremot vanligtvis fler dagpenningdagar under barnets första levnadsår och tar ut färre lediga dagar utan ersättning. (ISF Duvander 2013.)

I Finland är föräldraledighetens möjligheter till flexibilitet betydligt mer begränsade än i resten av Norden. I praktiken begränsas uttaget av ledigheten av bestämmelserna gällande utbetalningen av föräldrapenningen, eftersom ledighetsperioderna är knutna till de perioder som gäller för utbetalning av dagpenningen. Minst 30 vardagar av moderskapsledigheten (ca 1,2 månader) är förlagda till tiden före det beräknade förlossningsdatumet, och resten av moderskapsledigheten ska tas ut efter förlossningen. Föräldrapenningperioden och därmed föräldraledigheten börjar direkt efter avslutad moderskapspenningperiod och den kan tas ut i högst två perioder. Längden av perioderna kan dock väljas fritt. Att ta ut föräldraledighet i perioder betyder dock inte att en förälder skulle kunna skjuta upp ledigheten till ett senare tillfälle, utan föräldrapenningperioden (och ledigheten) avslutas när barnet är cirka 9 månader gammalt. Om pappan tar ut sin kvot direkt efter föräldraledigheten, är barnet cirka 11 månader gammalt när den inkomstrelaterade ledigheten tar slut. Föräldrarna kan turas om att ta ledigt.

Vad gäller uttaget av faderskapsledighet i Finland finns det lite mer flexibilitet än vid moderskaps- eller föräldraledigheten: pappan kan välja att ta ut en del av sin faderskapsledighet (högst 3 veckor) i anslutning till barnets födelse i 1–4 perioder samtidigt med mammans ledighet. Resten av pappans kvoterade ledighet kan tas ut ända tills barnet fyller två, efter föräldrapenningperioden dock i högst två separata perioder. Pappans rätt till dagpenning var emellertid fram till mars 2017 beroende av att pappan levde i äktenskap eller samborelation med barnets mamma. Från och med mars 2017 har även en distanspappa rätt till faderskaps- och föräldrapenning, om han ansvarar för vården av barnet. (FPA:s webbplats Barnfamiljer 2017).

Även i Finland kan man ta ut föräldraledighet på deltid, men det förutsätter att båda föräldrarna har gått ner i arbetstid och tar ut föräldraledighet på deltid. För föräldraledighet på deltid utbetalas en partiell föräldrapenning som alltid är hälften av föräldrapenningens fulla belopp, oavsett längden på den förkortade arbetstiden. Uttaget på deltid förlänger inte heller föräldraledighetens längd. Troligtvis på grund av dessa försvårande faktorer har den partiella föräldrapenningen varit en ytterst lite utnyttjad förmån: år 2015 fick bara drygt 100 personer partiell föräldrapenning (FPA:s förmånsstatistik Barnfamiljer 2015).

Tabell 4 sammanfattar möjligheter till flexibilitet i uttaget av familjeledighet i Norden.

Tabell 4. Möjligheter till flexibilitet i uttaget av föräldraledighet 2017.

Källa: Haas & Hwang 2016 och forsakringskassan.se (Sverige); Bloksgaard & Rostgaard 2016 och borger.dk (Danmark); Brandth & Kvande 2015 och nav.no (Norge); Eydal & Gislason 2016 och faedingarorlof.is (Island); FPA (webbplatsen Barnfamiljer) 2017.

På vilket sätt påverkar då flexibiliteten föräldrarnas möjlighet att ta hand om barnet i hemmet? I figur 2 beskrivs föräldraledighetens längd i Norden efter barnets födelse på två olika sätt: ”Basmodellen” visar uttaget av föräldraledighet (moderskaps-, faderskaps- och föräldraledighet) i följd enligt den maximala ersättningsnivån och den ”Flexibla modellen” så att möjligheten att förlänga ledigheten till en längre tidsperiod (men med en lägre ersättningsnivå) har beaktats genom att ta ut ledigheten i följd och på heltid. Alternativet att ta ut ledigheten på deltid ingår inte här.

I Sverige har föräldrar längst möjlighet att ta hand om barnet med inkomstrelaterad ersättning. Där finns möjligheten att ta ut föräldradagpenning för färre antal dagar än man tar ut ledighet och på så sätt förlänga den understödda ledigheten. I figuren har den sammanlagda längden föräldraledighet i Sverige enligt den flexibla modellen bedömts utgående från att den hemmavarande föräldern (pappan eller mamman) tar ut 5 dagpenningdagar i veckan i stället för 7. Bedömt på detta sätt sträcker sig ledigheten i Sverige nästan tills barnet är 1,5 år gammalt. Modellen beaktar inte den tre månader långa föräldraledighetsperiod för vilken en dagpenning enligt lägstanivån utgår. Om denna tremånadersperiod enligt lägstanivån läggs till den inkomstrelaterade ledigheten, kan föräldrarna ta hand om svenska barn i hemmet med föräldraledighet nästan tills de fyller två. I Danmark och Norge ger uttaget av ledighet med en lägre ersättningsnivå (80 procent) möjlighet att sträcka ut ledigheten över barnets ettårsdag.

Figur 2. Längden inkomstrelaterad föräldraledighet (moderskaps-, faderskaps- och föräldraledighet) som tas ut efter barnets födelse enligt basmodellen och den flexibla modellen.

Basmodell = när ledigheten tas ut till 100 % eller enligt det maximala ersättningsbeloppet.
Flexibel modell = ersättning för ledigheten cirka 55 % (Sverige) – 80 % (Danmark, Norge) av föregående förvärvsinkomst.
Källa: Befolkningsförbundet Institutet för befolkningsforskning (egna beräkningar).

Figuren beaktar inte heller sådana möjligheter till flexibilitet som låter föräldrarna dela in ledighetsperioder i kortare delar och turas om att ta ut dem. I det avseendet är Finlands modell den minst flexibla. Den fritt fördelningsbara föräldraledigheten kan i princip indelas i 4 perioder (2 för båda föräldrarna), men den bakre gränsen för den fria användningen (föräldrapenningperioden avslutas när barnet är cirka 10 månader gammalt) begränsar i praktiken föräldrarnas möjligheter att utnyttja detta mer flexibla sätt att ta ut ledigheten.

På Island kan ledigheten delas in i flera perioder, men troligtvis minskar föräldraledighetens korta totallängd familjernas intresse att göra så. I Sverige, Danmark och Norge kan man dela in ledigheten i flera perioder mer flexibelt. Möjligheten att förlänga föräldraledigheten och dagpenningdagarna till en längre period torde göra det mer attraktivt för föräldrarna att turas om.

På Island och i Danmark har föräldrarna rätt att ta ut föräldraledighet även efter perioden med ersättning. På Island kan var och en av föräldrarna ta ledighet i fyra månader efter den inkomstrelaterade föräldraledigheten, så att en familj har möjlighet till sammanlagt 8 månaders ledighet. För denna ledighet utgår dock ingen ersättning. Därutöver har båda föräldrarna möjlighet att ta ut obetald ledighet i 13 veckor för att ordna omsorgen av ett barn under 8 år. I Danmark har båda föräldrarna rätt till föräldraledighet i 32 veckor (sammanlagt 64 veckor), men ersättning betalas bara för 32 veckor. Det saknas statistik om i hur stor utsträckning dylika perioder utan ersättning tas ut.

Pappors deltagande i familjeledigheten

I detta kapitel undersöks det aktuella läget för öronmärkt föräldraledighet för pappan. Pappornas ökade uttag av familjeledigheter har länge varit målet i hela Norden, men metoderna samt reformernas tidsplaner har varierat. För närvarande har alla nordiska länder med undantag för Danmark kvoterat en del av föräldraledigheten till pappan eller barnets andra vårdnadshavare.

Familjeledighet kvoterad för pappan

Ledighet som är öronmärkt för pappan infördes först i Norge 1993, då pappan anvisades 4 veckor av den då sammanlagt 42 veckor långa föräldraledigheten. Den så kallade pappakvoten infördes sedermera i Sverige 1995 och på Island 2001. I Danmark hade man en kvoterad inkomstrelaterad ledighet för pappan åren 1998–2002, men ledighetsperioden (2 veckor) var betydligt kortare än i resten av Norden. Idag är en del av de danska papporna berättigade en inkomstrelaterad öronmärkt ledighet utifrån branschspecifika kollektivavtal. Denna rätt gäller till exempel statsanställda pappor (Bloksgaard & Rostgaard 2016).

Finland var sist i Norden med att införa en kvoterad ledighetsperiod för pappan, år 2003. I det första skedet fick pappan ytterligare 2 veckors inkomstrelaterade ledighet om han använde 2 veckor av föräldraledigheten. Pappakvoten ökade alltså i praktiken längden på en familjs inkomstrelaterade ledighet med två veckor.

Den period som är kvoterad för pappan har vid flera tillfällen på 2000-talet förlängts i alla nordiska länder med undantag för Danmark (Tabell 5). I Norge förkortade man visserligen både pappans och mammans öronmärkta ledighet från 14 veckor till 10 veckor år 2014, men längden inkomstrelaterad ledighet ändrades inte. I skrivande stund (2017) har Sverige och Island den längsta kvoterade perioden för papporna – 3 månader. I Norge och Finland har papporna lite mer än 2 månaders öronmärkt ledighet.

Tabell 5. Utvecklingen av pappornas öronmärkta föräldraledighet i Norden, 2000–2016

^aFinland: 2 + 2 veckor betyder att pappan fick ytterligare 2 veckors ledighet om han använde 2 veckor av föräldraledigheten. 2010 förlängdes denna ”bonusledighet” till 4 veckor.
Källa: Haas & Rostgaard 2011; Beskæftigelsesministeriet 2013; Bloksgaard & Rostgaard 2016; Brandth & Kvande 2015; Eydal & Gislason; FPA (webbplatsen Barnfamiljer) 2017.

Nordiska jämförelser av pappornas använda familjeledigheter bygger ofta på uppskattningar av dagpenningsdagar med ersättning. Enligt dem tar papporna på Island och i Sverige ut betydligt mer familjeledighet än i resten av Norden (Figur 3). Vi ska ändå minnas att (pappans) föräldrapenningdagar i de flesta nordiska länderna kan tas ut till exempel fram till barnets andra eller tredje levnadsår. Därför syns en del av den ledighet som papporna tar ut inte under samma kalenderår. På kort sikt kan de ökade möjligheterna till flexibel ledighet märkas till exempel genom att det antal lediga dagar som pappor tar ut sjunker, även om en del i själva verket skjuter upp sina ledighetsperioder. Dessutom är länderna olika gällande huruvida den ett par veckor långa faderskapsledigheten i samband med födelsen räknas in i pappans ledighet eller inte (se Haataja 2009).

Jämfört med resten av Norden tog de svenska papporna ut en större del av familjeledigheten redan före reformeringen av den öronmärkta ledigheten för papporna (Haas & Rostgaard 2011; Haataja 2009). Som följd av familjeledighetsreformen på Island år 2001 tog de isländska papporna ledningen i Norden när det gäller att ta ut familjeledighet: idag tar papporna i Island ut nästan en tredjedel av familjeledigheten. En anledning till att en så stor andel av familjeledigheten på Island tas ut av papporna är ledighetens korta sammanlagda längd. Familjerna erbjuds sammanlagt en 9 månader lång inkomstrelaterad ledighet, varav 3 månader är kvoterade för respektive förälder. På grund av den relativt korta ledigheten och brister i utbudet av dagisplatser har många familjer velat ta ut den inkomstrelaterade ledigheten, även pappans kvot, fullt ut. Även i de andra nordiska länderna har pappornas kvoter ökat pappornas andel av den uttagna ledigheten, om än betydligt långsammare. I Norge har troligtvis pappans utökade kvot samt att kvoten lösgjordes från förutsättningen att mamman förvärvsarbetar lett till att pappornas andel av familjeledigheten har ökat betydligt efter år 2010.

Figur 3. Andelen dagpenningdagar som utbetalats till pappor av alla föräldradagpenningdagar 1995–2014, %

Källa: OECD Family database 2017; NOSOSCO 2013; Haataja 2009.

Den familjeledighet som papporna tagit ut utgående från ledighetsperioder ger en något annan bild av pappors och mammors deltagande än ifall beräkningen bygger på dagpenningdagar (ISF Duvander 2013). Ledighetsperioderna ger en något lägre uppskattning av pappornas andel av uttagen familjeledighet än då man utgår från dagpenningdagar. Enligt ovan nämnda ISF-utredning tog mammorna till barn födda 2006 i genomsnitt ut 66 veckor och papporna cirka 21 veckor föräldraledighet före barnets fjärde levnadsår. Pappornas andel av den sammanlagda föräldraledigheten var därmed 24 procent, medan den utifrån dagpenningdagar var cirka 26 procent. Papporna tog dessutom ut sin familjeledighet i flera perioder än mammorna och sköt upp en större del av sin ledighet än mammorna tills barnet är äldre (ISF Duvander 2013).

I Finland och Danmark har pappornas andel av familjeledigheten ökat avsevärt långsammare än i Sverige, Norge och Island. I Danmark hade man en kvoterad ledighet för pappan endast åren 1998–2002. Även om många pappor då utnyttjade den erbjudna möjligheten att ta ut familjeledighet, gjorde den korta öronmärkta perioden (2 veckor) att ökningen av pappans andel inte syntes väsentligt i statistiken över familjeledighetens fördelning (Rostgaard & Lausten 2015). Finland införde en kvot för pappan år 2003, men effekterna på pappornas andel av uttaget av familjeledigheten förblev till en början små. Orsaken var förmodligen att pappans öronmärkta ledighet till en början var bunden till uttaget av föräldraledigheten, att antalet extra dagar var blygsamt och att det inte fanns möjligheter att förlänga ledigheten flexibelt. Merparten av mammorna har velat ta ut åtminstone en viss vårdledighet efter föräldraledigheten. Att pappans ledighet förlades mellan mammans föräldraledighet och vårdledigheten minskade troligtvis familjernas intresse att ta ut pappans ledighet (Salmi et al. 2009). Pappornas deltagande i uttaget av familjeledigheten verkar ha ökat först när antalet kvoterade dagar för pappan och möjligheten att använda dem mer flexibelt (pappan kan ta ut sin öronmärkta ledighet tills barnet fyller 2 år) ökades från och med år 2013 (FPA:s förmånsstatistik Barnfamiljer 2015).

Faktorer som påverkar pappors nyttjande av familjeledigheten

De nordiska erfarenheterna visar att om en del av föräldraledigheten kvoteras till papporna, så tar de också i stor utsträckning ut sin öronmärkta andel (Saarikallio-Torp & Haataja 2016; Rostgaard & Lausten 2015; Haas & Rostgaard 2011; Lammi-Taskula 2007). Liknande resultat finns även från andra länder som infört öronmärkt ledighet för pappan eller skapat incitament för familjerna om pappan tar ut familjeledighet. Till exempel i Tyskland får familjen ”bonusmånader” om pappan tar ut en del av föräldraledigheten. Detta har betydligt ökat de tyska pappornas deltagande i uttaget av familjeledigheten. Före reformen år 2006 tog bara cirka 3 procent av de tyska papporna ut föräldraledighet, men år 2013 tog redan närmare en tredjedel av dem ut föräldraledighet åtminstone under en tid – i många fall emellertid bara de 2 månader som berättigade familjen till bonusmånader (Blum et al. 2016).

Papporna utnyttjar dessutom familjeledighetens möjligheter till flexibilitet i större utsträckning än mammorna. Både i Sverige och på Island tar papporna oftare än mammorna ut ledighet i flera perioder (ISF Duvander 2013; Gislason 2007). Även i Danmark ledde ökningen av flexibilitet till att pappornas uttag av familjeledighet ökade. Då flexibiliteten i uttaget av ledigheten i de branschspecifika avtalen ökades, växte pappornas uttag av familjeledighet (Bloksgaard & Rostgaard 2016). Forskare påpekar dock att om papporna endast tar ut ledighet i mycket korta perioder, övergår ansvaret för barnets omvårdnad inte nödvändigtvis till pappan på samma sätt som om pappan tog ut en längre period (Eydal et al. 2015).

Nivån på ersättningen för ledigheten påverkar pappornas villighet att ta ut familjeledighet. Ju högre ersättningsnivå, desto större är intresset att ta ut familjeledighet (ISF Johansson & Duvander 2012; Lammi-Taskula 2007). Å andra sidan, även om ersättningens relation till inkomst är en viktig förutsättning för att papporna ska ta ut familjeledighet, har en fritt fördelningsbar föräldraledighet inte lockat papporna i någon större utsträckning ens i länder där ersättningen ligger på samma eller nästan samma nivå som den föregående förvärvsinkomsten. Till exempel i Norge, där dagpenningersättningen är 100 procent av förvärvsinkomsten och ersättningens inkomstgräns ligger relativt högt, har papporna sällan tagit ut mer föräldraledighet än sin egen kvot.

Pappornas andel av den fritt fördelningsbara föräldraledigheten kan till och med ha sjunkit när pappans öronmärkta period förlängdes (Brandth & Kvande 2015; Haataja 2009). Även i Finland verkar förlängningen av pappans öronmärkta period ha minskat den andel av den fritt fördelningsbara föräldraledighet som papporna tar ut (FPA:s förmånsstatistik Barnfamiljer 2015). I Island bedömde man däremot att den betydande minskningen i pappornas andel av familjeledigheten efter 2009 berodde på finanskrisen (Borchorst 2013).

En annan central faktor är i vilken utsträckning pappan eller barnets andra vårdnadshavare har rätt att ta ut familjeledighet oberoende av mamman. I Sverige har barnets båda vårdnadshavare rätt till föräldraledighet oavsett om föräldrarna sammanbor eller inte eller om den ena föräldern arbetar medan den andra är familjeledig. I Norge får pappan endast ta ut fritt fördelningsbar föräldraledighet om mamman arbetar eller studerar. Denna begränsning kopplad till mammans förvärvsarbete gäller inte pappakvoten. Förutsättningen för att pappan kan ta ut sin öronmärkta period är dock att mamman är berättigad till familjeledighet: har mamman inte rätt till inkomstrelaterad ledighet, får pappan inte heller ta ut sin öronmärkta andel. (forsakringskassan.se 2017; nav.no 2017; Eydal et al. 2015).

I Finland skulle pappan fram till år 2017 vara gift eller sambo med barnets mor för att ha rätt till faderskaps- eller föräldrapenning. Från och med mars 2017 har papporna rätt till faderskaps- och föräldrapenning oavsett om de är gifta eller sambor med barnets mor. Nu omfattas alltså även distanspapporna av rätten till föräldrapenning. Fram till år 2013 skulle pappan dessutom komma överens med mamman om uttaget av resten av föräldraledigheten för att kunna ta ut sin öronmärkta ledighetsperiod i anslutning till föräldraledigheten. Från och med 2013 är pappans öronmärkta period hans oberoende rättighet även i Finland. (FPA Barnfamiljer 2017; Saarikallio-Torp & Haataja 2016.)

Övriga faktorer som påverkar pappornas uttag av familjeledighet är bland annat föräldrarnas utbildningsnivå. Pappor med högre utbildning och makar till mammor med högre utbildning tar ut mer familjeledighet än andra. Den socioekonomiska ställningen eller inkomsterna har en liknande effekt, så att pappor som har lägre social ställning eller som kommer från låginkomsthushåll tar ut mindre familjeledighet än pappor från höginkomsthushåll eller med högre social ställning. Papporna verkar dessutom vara mer benägna att ut ledigt med första barnet än med de följande barnen. (Lammi-Taskula et al. 2017; Saarikallio-Torp & Haataja 2016; Rostgaard & Lausten 2015; ISF Duvander 2013; ISF Johansson & Duvander 2012; Fougner 2012; Gislason 2007; Lammi-Taskula 2007.)

Enligt en finländsk forskningsstudie är det vanligare att ta ut ledighet bland pappor som arbetar inom den offentliga sektorn, på arbetsplatser med ett större antal anställda samt inom branscher som har en balanserad könsfördelning eller som domineras av kvinnor (Saarikallio-Torp & Haataja 2016). Närmare en femtedel av papporna tog dock inte ut någon familjeledighet alls. Bland dessa pappor fanns det fler arbetslösa eller företagare eller pappor vars makar hade varit arbetslösa. Även i hushåll med de lägsta inkomsterna lät papporna oftare än andra bli att ta ut familjeledighet. (Saarikallio-Torp & Haataja 2016.)

Utöver öronmärkta kvoter har man försökt öka pappornas deltagande genom olika ekonomiska incitament. I Sverige infördes år 2008 den så kallade jämställdhetsbonusen, där familjer som fördelade familjeledigheten jämnare till en början erbjöds skattelättnader. Denna bonus kritiserades dock bland annat för att dess effekter inte var särskilt tydliga för familjerna och förmånen därför inte lockade (Försäkringskassan 2010). Senare omvandlades förmånen till ett bidrag som betalades ut direkt till familjerna. Storleken på bidraget bestämdes enligt hur jämnt familjerna delade på den fritt fördelningsbara föräldraledigheten. Båda föräldrarna betalades 50 SEK/dag i förmån, den högsta ersättningen (för hela ledigheten) var 13 500 SEK (ca 1 420 euro), om ledigheten delades helt jämnt bortsett från de öronmärkta perioderna. Enligt undersökningar har jämställdhetsbonusen dock inte främjat en mer jämställd fördelning av familjeledigheten på förväntat sätt. Till majoriteten utbetalades förmånen för 1–60 ”bonusdagar”. Andelen barn vars föräldrar fick förmånen utbetald ökade dock en del efter att bidraget gjordes om till en direkt penningersättning (Socialdepartementet 2015a).

I Finland hade båda föräldrarna åren 2007–2015 möjlighet till förhöjd dagpenning för föräldraledighetens första 30 dagar. Avsikten var att den högre ersättningsnivån skulle fungera som incitament så att alltfler pappor skulle ta ut föräldraledighet. Effekterna var emellertid ringa, och pappornas andel av uttagna ledighetsdagar ökade knappt, trots att ersättningsnivån höjdes. Den bristande flexibiliteten gällande nyttjandet av pappakvoten – att ledigheten skulle tas ut innan barnet var 18 månader gammalt – kan ha gjort reformen mindre attraktiv.

Alternativ för ordnandet av småbarnsomsorgen

Kapitlet presenterar systemen med bidrag för barnomsorg i hemmet och ger en kort översikt över användningen av offentliga barnomsorgstjänster. I slutet diskuteras finländarnas syn och önskemål gällande sätten att ordna småbarnsomsorgen.

Av de nordiska länderna är det bara Finland och Norge som ger ett mer omfattande bidrag för omsorg av små barn i hemmet. I Norge har bidraget minskats de senaste åren samtidigt som utbudet av barnomsorgstjänsterna har ökat. Jämfört med de andra nordiska länderna omfattas en betydligt mindre del av de finländska barnen under skolåldern av den offentliga småbarnspedagogiken.

Nordiska bidragsmodeller för barnomsorg i hemmet

Efter den inkomstrelaterade föräldraledigheten eller perioden med låg ersättningsnivå har föräldrarna olika alternativ till att ordna omsorgen av sina barn. Av de nordiska länderna har Finland och Norge i en större utsträckning än andra erbjudit möjlighet till barnomsorg i hemmet vid sidan av den kommunala barnomsorgen.

Under hela den tid det har funnits bidragssystem för barnomsorg i hemmet har inställningen till dem varit kluven. De har å ena andra sidan försvarats ur familjernas valfrihetsperspektiv och å andra sidan för att de erbjuder alternativ som motsvarar föräldrarnas önskemål. De mer kritiska bedömningarna har i sin tur påpekat att den låga bidragsnivån förstärker den traditionella arbetsfördelningen i familjer, eftersom bidraget till största delen tas ut av mammor. Bidragen kan sägas uppmuntra mammorna att stanna utanför arbetsmarknaden. Speciellt har forskare och politiker oroat sig över invandrarmammor och ensamstående föräldrar som med vårdnadspenningen kan ha fått ett attraktivt alternativ till sysselsättningen (Duvander & Ellingsæter 2016; Haataja 2016; Ellingsæter 2012; Repo 2009). Både i Norge och i Finland var till en början även platsbristen inom barnomsorgen en faktor som ledde till skapandet av bidragssystem för barnomsorg i hemmet. Bristen på platser i barnomsorgen framför allt för barn under 2 år har spelat in på att enstaka kommuner i Danmark och Island på 2000-talet erbjudit familjerna bidrag för barnomsorg i hemmet.

Egentligt bidrag (cash-for-care) erbjuds familjerna i Finland, Norge och fram till år 2016 även i Sverige. Finland var först i Norden med att införa ett system med hemvårdsstöd år 1985 (fullt ut 1990) och Norge följde efter drygt tio år senare, år 1998.

I Sverige erbjöds familjerna vårdnadsbidrag för barnomsorgen av 1–2-åringar i hemmet åren 1994–1995 och återigen åren 2008–2015. Det skattefria bidraget var högst 3 000 SEK (ca 314 euro) i månaden. Förutsättningen var att barnet inte gick till den kommunala barnomsorgen. Bidraget utbetalades dock inte till familjer där en eller två av föräldrarna var arbetslösa eller mottog integrationsstöd. Kommunerna fick bestämma huruvida de ville erbjuda vårdnadsbidrag. Som mest erbjöds det av drygt hundra kommuner (ca 39 procent av kommunerna) (Socialförsäkringsrapport 2013:5). Systemet avskaffades i februari 2016.

I Finland utsträcker sig vårdledigheten till barnets tredje levnadsår. Under ledigheten utbetalas vårdpenning (hemvårdsstöd) samt inkomstrelaterat vårdtillägg. Under vårdledigheten behåller man rätten att återvända till sitt tidigare arbete. Vårdledigheten räknas också som en tid då man intjänar pension. Nivån på pensionsförmånen är den kalkylmässiga inkomstnivån, vilket år 2017 var cirka 727 euro i månaden.

Hemvårdsstödet i Finland är kopplat till användningen av den kommunala barnomsorgen. Man kan endast få bidrag om familjens under 3-åriga barn inte deltar i den kommunala barnomsorgen. Förmånen är familjespecifik, och för familjens andra hemmavarande barn under skolåldern utbetalas ett så kallat syskontillägg. Man kan även få bidrag samtidigt som föräldern får föräldradagpenning för ett annat barn, men endast motsvarande mellanskillnaden mellan vårdpenningen och föräldrapenningen. Faderskapspenningen påverkar vårdpenningen på samma sätt. För närvarande (2017) är vårdpenningen 338 euro i månaden, vårdtillägg betalas som högst 181 euro i månaden. Förmånen är skattepliktig. Dessutom kan kommunerna betala ett så kallat kommuntillägg. Villkoren och beloppen varierar från kommun till kommun. Enligt Kommunförbundets utredning betalade 60 kommuner kommuntillägg år 2016 (Lahtinen & Selkee 2016). Det genomsnittliga kommuntillägget (2016) för omsorgen av ett barn under 3 år var 160 euro i månaden (ibid.).

I Norge är kontantstøtte på samma sätt som i Finland kopplat till användningen av offentliga barnomsorgstjänster. I Norge går det dock att anpassa bidraget till barnomsorg på deltid så att bidragsbeloppet sänks beroende på hur många timmar som barnet deltar i barnomsorgen. Bidraget erbjuds från barnets ettårsdag tills barnet fyller 2 år. Förmånen är barnspecifik, dvs. det går att få bidrag för alla hemmavarande barn under 2 år. Under åren 1998–2011 erbjöds bidraget fram till barnets treårsdag. Från och med 2012 begränsades bidraget (och vårdledigheten) till barn under 2 år. Bidraget är skattefritt och utbetalas i samma belopp till alla oavsett familjens inkomstnivå. Om barnet är hemma hela tiden, kan man få 6 000 NOK (ca 671 euro) i månaden i bidrag. Om tiden inom barnomsorgen inte överstiger 20 timmar i veckan, är bidragets storlek 3 000 NOK (ca 335 euro) i månaden (2017). Om barnet deltar i barnomsorgen 20 timmar i veckan eller mer, utbetalas inget bidrag. Från och med augusti 2017 har storleken på bidraget höjts något.

Precis som i Finland berättigar vårdledighetsperioden i Norge till pensionsskydd. Under den tid föräldern stannar hemma med ett barn under 6 år intjänar hen pension enligt den kalkylmässiga inkomstnivån (4,5 gånger det s.k. grundbeloppet), om inkomsterna för den förälder som tar hand om barnet hamnar under denna inkomstnivå (nav.no 2017; Brandth & Kvande 2015; Ellingsæter 2012).

I Danmark har kommunerna från och med år 2002 kunnat erbjuda familjerna ekonomiskt bidrag för barnomsorg i hemmet (tilskud til pasning af børn i hjemmet). Storleken och förutsättningarna för bidraget bestäms av kommunerna själv, men det maximala bidragsbeloppet beror på avgifterna inom den kommunala barnomsorgen och lägstanivån på arbetslöshetsförsäkringen (Socialförsäkringsrapport 2013:5). På årsnivå har antalet familjer som fått kommunalt bidrag för barnomsorg i hemmet stannat under 1 000 (Danmarks Statistik, Mottagere af tilskud/pasning af egne børn 2017a). Även på Island har några kommuner kunnat erbjuda bidrag för barnomsorg i hemmet för familjer som inte har fått plats på inom dagbarnvården (Socialförsäkringsrapport 2013:5).

Både i Norge och Sverige har familjer kunnat använda bidraget för barnomsorg i hemmet för att köpa barnomsorgstjänster på den privata marknaden. I Finland har bidraget för användningen av privata barnomsorgstjänster kanaliserats direkt till familjerna: de har kunnat ansöka om barnavårdsstöd, ett bidrag för privat barnomsorg (ca 172 euro/månad/barn samt ett inkomstrelaterat vårdtillägg på högst 145 euro/månad/barn) (2017), om de har velat använda privata barnomsorgstjänster eller själva anställa en barnskötare. Till skillnad från hemvårdsbidraget kan man få barnavårdsstöd för alla barn under skolåldern. Bidraget utbetalas direkt till tjänsteleverantören. Under de senaste åren har barnavårdsstödet använts av cirka 13 000 familjer årligen (FPA:s statistiska årsbok 2015).

I alla andra nordiska länder har barnomsorg i hemmet varit mindre populär än i Finland. I Sverige användes vårdnadsbidraget i relativt liten utsträckning under hela den tid som systemet fanns: under 4 procent av barn i åldern 1–3 år fick vårdnadsbidrag under en period i de kommuner där bidraget erbjöds (Heggeman 2014). I Norge minskade bidraget för barnomsorg i hemmet betydligt i popularitet allt eftersom utbudet av barnomsorgstjänsterna ökade (Socialförsäkringsrapport 2013:5).

I Finland har hemvårdsstödet däremot varit ett omtyckt sätt att ordna omsorgen av små barn. Enligt FPA:s förmånsstatistik nyttjas hemvårdsstödet av närmare 90 procent av familjerna, till största delen tills barnet är 1,5–2 år (FPA:s statistiska årsbok 2015). Under de senaste åren har mottagare av hemvårdsstödet sjunkit i antal (Figur 4). En faktor som spelar in på minskningen i antalet familjer är det sjunkande antalet födda barn. Även mammornas förbättrade sysselsättning kan ha bidragit. Å andra sidan kan hemvårdsstödet ha blivit en mer attraktiv förmån, om kommunerna har börjat erbjuda kommuntillägg i större utsträckning för att bromsa efterfrågan på barnomsorgstjänsterna. Enligt en utredning om kommuntillägget verkar antalet kommuner som erbjuder kommuntillägg emellertid ha minskat de senaste åren (år 2016 betalade 60 kommuner kommuntillägg, år 2014 var det 85 kommuner, Lahtinen & Selkee 2016).

Figur 4. Familjer i Finland som fått hemvårdsstöd, partiell vårdpenning eller flexibel vårdpenning vid kalenderårets slut.

Antalet mottagare av flexibel vårdpenning och partiell vårdpenning åren 2014–2016 varierade mellan ca 8 000 och 8 700 familjer. Källa: FPA:s statistiska årsbok 2015 och statistikdatabasen Kelasto (2016).

Hemvårdsstödet tas ut i större utsträckning än andra av mammorna med lägst utbildning, invandrarmammor samt mammor som inte har en anställning att återvända till (Tervola 2016; Haataja & Juutilainen 2014; Salmi et al. 2009). Liknande forskningsresultat har fåtts i Norge och Sverige, där framför allt kvinnor med invandrarbakgrund utgör en stor andel av dem som får bidrag för barnomsorg i hemmet (Socialförsäkringsrapport 2013:5; Ellingslæter 2012).

Bidrag för deltidsarbete och barnomsorg i hemmet på deltid

Till skillnad från de övriga nordiska länderna har föräldrarna i Finland möjlighet att få bidrag för att kombinera deltidsarbete och barnskötsel. I stället för att vara hemma med hemvårdsstöd på heltid har familjerna kunnat välja partiell vårdledighet och från och med år 2014 flexibel vårdpenning för att ordna omsorgen av ett barn under 3 år, eller partiell vårdpenning för att ordna omsorgen av ett barn i årskurs 1–2. Förutsättningen för partiell vårdledighet är att en förälder eller båda föräldrarna går ner i arbetstid till högst 30 timmar i veckan. För denna period utbetalas antingen flexibel vårdpenning (till föräldrar till barn under 3 år) eller partiell vårdpenning (till föräldrar till ett barn i årskurs 1–2).

Beloppet för den flexibla vårdpenning som är avsedd för föräldrar till under 3-åriga barn är större och kopplat till arbetstidsförkortningen. Om arbetstiden förkortas till högst 22,5 timmar i veckan, är den flexibla vårdpenningen 241 euro i månaden (2017), och om arbetstiden är 22,5–30 timmar i veckan, är vårdpenningen 161 euro i månaden. Den partiella vårdpenningen (för vård av ett barn i årskurs 1–2) är 97 euro i månaden, och den utbetalas om föräldern förkortar sin arbetstid till högst 30 timmar i veckan. Under hela tiden den funnits (från 1989) har den partiella vårdledighetens popularitet varit tämligen liten. Förmånen har knappt använts för att ordna omsorgen av barn under 3 år (se Figur 4 ovan). Uttaget verkar dock ha ökat lite efter att förmånsnivån höjdes år 2014 samtidigt som den flexibla vårdpenningen och den partiella vårdpenningen skiljdes åt. I slutet av 2016 fick drygt 8 000 familjer flexibel vårdpenning. Den partiella vårdpenning som sedan 2004 riktar sig till föräldrarna till barn i årskurs 1–2 har varit mer populär, och förmånen har utnyttjats av drygt 8 000 familjer varje år. (FPA:s statistiska årsbok 2015; Kelasto 2016.)

Deltagande i småbarnspedagogisk verksamhet

I alla nordiska länder erbjuds barn under skolåldern i småbarnspedagogisk verksamhet som ordnas med offentliga medel. Efter föräldraledigheten har föräldrarna i alla nordiska länder med undantag för Island rätt till en plats inom barnomsorgen för sitt barn. I Danmark börjar rätten till en plats inom barnomsorgen gälla när barnet är sex månader gammalt, i Norge och Sverige från och med barnets ettårsdag.

I Finland börjar rätten till barnomsorg gälla efter avslutad föräldrapenningperiod. Rätten till barnomsorg kan begränsas beroende på om föräldrarna har jobb eller en studieplats. I Finland infördes rätten till en plats inom barnomsorgen gradvis åren 1990–1996 så att den till en början omfattade alla barn under 3 år och år 1996 alla barn under skolåldern oavsett föräldrarnas arbetssituation. Att utvidga den subjektiva rätten till barnomsorg till alla barn under skolåldern, oavsett om föräldrarna arbetar eller inte, var exceptionellt även jämfört med resten av Norden, trots att tillhandahållandet av barnomsorgsmöjligheter till familjer sedan flera decennier varit ett centralt familjepolitiskt verktyg i alla nordiska länder.

Från och med augusti 2016 begränsade man i Finland den rätt som alla barn under skolåldern hade till barnomsorg på heltid, dock så att barnet till en eller flera hemmavarande föräldrar som utgångspunkt har rätt till småbarnspedagogik i högst 20 timmar i veckan. Det betyder att till exempel barn till föräldralediga, vårdlediga eller arbetslösa föräldrar har rätt till en plats inom barnomsorgen på deltid. Kommunerna får själva avgöra hur eller under vilken tid på dagen omsorgen på deltid ordnas. En del av kommunerna tillämpar inte denna begränsning utan erbjuder barnomsorg på heltid till alla barn.

I samband med att lagen om småbarnspedagogik reformerades justerades barnomsorgsavgifterna, och avgifterna sjönk en aning från början av 2017 framför allt för familjer med låga och medelhöga inkomster. Den högsta avgiften ändrades dock inte: år 2017 är den högsta barnomsorgsavgiften 290 euro i månaden. Avgiften för ett syskon inom barnomsorgen 90 procent av avgiften för det första barnet och för de följande syskonen 20 procent. Avgiften för barnomsorg på deltid i högst 20 timmar i veckan är högst 60 procent av avgiften för en heltidsplats. En familj på fyra personer betalar den högsta barnomsorgsavgiften, om familjens sammanlagda bruttoinkomst överstiger 5 700 euro i månaden.

I Norge har alla föräldrar sedan år 2009 rätt till en barnomsorgsplats oavsett om de jobbar eller inte. På 2000-talet utökades utbudet av den offentliga barnomsorgen kraftigt och avgifterna sänktes, vilket har märkts som en minskande popularitet av barnomsorgen i hemmet och en ökning av det antal barn som omfattas av barnomsorgen utanför hemmet. Den högsta avgiften för ett barn inom barnomsorgen är 2 730 NOK (ca 300 euro) i månaden (2017). En familj som har flera barn inom barnomsorgen kan få barnomsorgsavgiften för syskonen sänkt med 30–50 procent (www.udir.no).

I Sverige gäller rätten till barnomsorg alla barn, men rätten har begränsats så att barn till icke-arbetande föräldrar i princip bara har rätt till en plats på deltid (15 timmar i veckan). En del kommuner, bland annat Stockholm (2017), erbjuder dock alla barn en plats på heltid. Från och med hösten det år barnet fyller tre har barnet rätt till avgiftsfri allmän förskola under 525 timmar om året. Den maxtaxa som infördes år 2002 innebar en avsevärd sänkning av familjernas barnomsorgsavgifter (Skolverket 2007). Den högsta barnomsorgsavgiften är 1 362 SEK (ca 143 euro) i månaden (2017), den avgift som tas ut för flera barn sänks beroende på antalet barn.

I Danmark måste kommunen erbjuda barnet en plats inom barnomsorgen oavsett förälderns arbetssituation från och med att barnet är 6 månader gammalt. De flesta barn deltar i barnomsorgen på heltid. Barnomsorgsavgifterna varierar efter kommun och barnets ålder, och till exempel i Köpenhamn är den högsta avgiften för att barn under 3 år 470 euro i månaden (2017). Familjer med låga och medelhöga inkomster (familjens årsinkomst under 70 000 euro) kan ansöka om nedsättning av eller befrielse från avgiften.

På Island försöker kommunerna tillhandahålla barnomsorgsplatser, men efterfrågan överstiger utbudet framför allt då föräldraledigheten avslutas och barnet ännu inte har fyllt ett år. Många familjer vänder sig till privata alternativ (Eydal & Gislason 2016).

Föräldraledighetens längd och möjligheten till barnomsorg i hemmet påverkar i hur stor utsträckning nordiska barn under skolåldern deltar i småbarnspedagogisk verksamhet. De flesta ettåringar i Norge, Island och Danmark omfattas av småbarnspedagogisk verksamhet, en tredjedel i Finland och cirka hälften i Sverige (Figur 5). Bortsett från Finland deltar nästan 90 procent av tvååringarna i Norden och nästan 95 procent av 3–5-åringarna i småbarnspedagogisk verksamhet. I Finland deltar drygt hälften av 2-åringarna och tre av fyra 3–5-åringar i småbarnspedagogisk verksamhet.

Hemvårdsstödets popularitet i Finland avspeglas till det faktum att andelen barn inom småbarnspedagogisk verksamhet är betydligt lägre i Finland än i övriga Norden framför allt när det gäller 1–2-åringar (Figur 6), men även barn i 3–5-årsåldern. Många föräldrar som sköter sitt under 3-åriga barn i hemmet med hemvårdsstöd tar samtidigt hand om barnets syskon. Även syskontillägget i vårdpenningen uppmuntrar till detta.

Figur 5. Andelen barn som deltar i småbarnspedagogisk verksamhet (barnomsorgen utanför hemmet) av sin åldersgrupp i Norden 2015, barn 1–5 år (%)

Källa: Nordic statistics 2017.

Figur 6. Andelen 1–2-åringar som deltar i småbarnspedagogisk verksamhet av alla 1–2-åringar
i Norden 1990–2015 (%)

Källa: Nordic statistics 2017.

Det är värt att notera att det är vanligare i Sverige än i Finland att familjelediga föräldrar tar det äldre syskonet till barnomsorgen. Enligt en utredning som gjordes år 2012 var närmare 16 procent av de svenska 1–5-åringarna inom barnomsorgen sådana vars förälder var hemma på familjeledighet (Skolverket 2012). I en del kommuner har dock barnets rätt till barnomsorg begränsats till 15 timmar i veckan om föräldern inte arbetar eller studerar.

Gällande Finland finns det ingen aktuell information om antalet barn inom barnomsorgen som har en eller flera föräldrar hemma. Enligt en kommunenkät från 2004 var cirka 3 procent av barnen inom barnomsorgen på heltid sådana som hade en familjeledig förälder hemma (Väinölä 2004). Enligt en utredning som Vanda stad genomförde 2009 hade cirka 6 procent av alla barn inom barnomsorgen en förälder hemma på familjeledighet (Vanda stad 2009).

Uppgifter om deltagandet i barnomsorgen från europeiska länder utanför Norden är inte lika tillförlitliga på grund av avvikande system och bristande statistik. Enligt OECD omfattades i genomsnitt cirka 31,5 procent av barn under tre år i EU-länderna av småbarnspedagogisk verksamhet, cirka 85 procent av 3–5-åringarna (uppgifterna om EU-ländernas genomsnitt kommer från EU-SILC-materialet; OECD Family database 2017).

Sammanfaller familjernas önskemål och möjligheter i Finland?

Under hela den tid som förmånen har funnits så har hemvårdsstödet lett till starka ställningstaganden både för och emot. I Finland har hemvårdsstödet varit ett populärt sätt att ordna barnomsorgen av små barn, och de flesta barnfamiljer nyttjar stödet åtminstone under en period. Härnäst utreder jag finländares egna åsikter angående hemvårdsstödets längd: borde vårdledigheten vara kortare eller längre eller anses den vara lagom lång? I Befolkningsförbundets familjebarometer 2014 tillfrågades finländare i åldern 20–50 år om sin syn på hemvårdsstödet och hur länge de skulle vilja stanna hemma för att ta hand om sitt barn. Inledningen till frågan upplyste om att vårdledigheten i sin nuvarande form varar tills barnet fyller tre år.

Figur 7 illustrerar 20–50 åriga finländares syn på vårdledighetens längd år 2014. De flesta stödde en ledighet som sträcker sig minst lika långt som idag, åtminstone upp till barnets tredje levnadsår. Närmare 53 procent ansåg att vårdledigheten är lagom lång. Drygt en femtedel var beredd att till och med förlänga ledigheten, vilket förespråkades allra mest av män och kvinnor med lägst utbildning. Nedkortning eller avskaffande av vårdledigheten förespråkades av cirka var tionde respondent. Nedkortning fick ett större stöd bland dem som avlagt högre högskoleexamen. Hemvårdsstödet i sin nuvarande form fick ett stort stöd i alla befolkningsgrupper både 2014 och i en tidigare undersökning som genomfördes 2010. Särskilt stort var medhållet bland småbarnsföräldrarna (Lainiala 2014; Lainiala 2010).

Figur 7. 20–50-åriga kvinnors och mäns syn på vårdledighetens längd, 2014.

Källa: Befolkningsförbundet Institutet för befolkningsforskning, Familjebarometern 2014. Mellanstadium = gymnasium eller yrkesutbildning.

I vilken ålder anser finländarna att barn är redo för barnomsorg utanför hemmet? Det frågade vi också i Befolkningsförbundets Familjebarometer 2014. När samma fråga ställdes sju år tidigare, år 2007, ansågs i genomsnitt två år vara en lämplig ålder. En tredjedel av respondenterna ansåg då att barnet gärna skulle vara minst tre år innan det börjar på dagis (Miettinen 2012).

Den lämpliga åldern för att börja i barnomsorgen verkar åtminstone inte ha sjunkit: 2014 ansåg 38 procent av respondenterna att ett barn är redo att börja i barnomsorgen först vid treårsåldern eller till och med senare än så. Genomsnittet låg på lite över två år. Var tionde respondent ansåg att det var lämpligt att börja i barnomsorgen som ettåring – då föräldraledigheten avslutas – eller tidigare än så (Figur 8). Eftersom frågeställningen avvek en aning från undersökningen i 2007, är svaren inte helt jämförbara med varandra. I vilket fall som helst är finländarna inte beredda att låta ett mycket ungt barn börja i barnomsorgen.

Respondenter med högre utbildning var beredda att låta barnet börja i barnomsorgen lite tidigare än respondenter med lägre utbildning, men även en tredjedel av de högutbildade ansåg att barnet borde vara minst 2,5 år gammalt. Respondenter med högre utbildning ansåg i snitt 27 månader vara en lämplig ålder att börja på dagis, medan respondenter med endast grundskole-, gymnasie- eller yrkesutbildning ansåg 31 månader vara en lämplig ålder.

Figur 8. I vilken ålder är ett barn redo att börja i barnomsorgen utanför hemmet? Kvinnor och män 20–50 år, 2014 (%)

Källa: Befolkningsförbundet Institutet för befolkningsforskning, Familjebarometern 2014.

Hur länge vill föräldrarna stanna hemma för att ta hand om sitt barn, om de helt fritt fick välja en lämplig period oberoende av arbets- eller livssituation? Figur 9 visar längden på den önskade tidsperioden hemma. Merparten av mammorna, över 60 procent, hade velat vara hemma i åtminstone 1,5 år, 40 procent hade velat vara hemma 2 år eller längre. Få av papporna hade däremot velat stanna hemma särskilt länge för att ta hand om sitt barn: bara cirka 15 procent önskade att stanna hemma i 1,5 år eller längre. De flesta (40 procent) av papporna skulle vilja eller hade velat ta hand om sitt barn hemma högst i några månader. Den tidsperiod som papporna önskar att de skulle kunna vara hemma är dock betydligt längre än den öronmärkta perioden för papporna för tillfället är. Den är också längre än den period som papporna i genomsnitt tar ut familjeledighet.

Mammor och pappor med en osäker ställning på arbetsmarknaden (arbetslösa, studerande eller hemmavarande) var mer beredda att stanna hemma längre än arbetande föräldrar. Mammor med enbart grundskoleutbildning – och lite överraskande även pappor med samma utbildningsnivå – hade kunnat tänka sig att stanna hemma lite längre än föräldrar med högre utbildning.

Att ta hand om barnen i hemmet förhållandevis länge har alltså ett starkt stöd bland föräldrarna i Finland. Liknande resultat fick en enkät om familjeledighet som genomfördes av Folkpensionsanstalten och Institutet för hälsa och välfärd, där föräldrar till cirka tvååriga barn tillfrågades om deras syn om utvecklingen av familjeledigheten. I denna enkät fick förslaget att förlänga den fritt fördelningsbara föräldraledigheten stort medhåll, och bara var tionde respondent stödde förslaget att dela vårdledigheten jämnt mellan pappan och mamman (Salmi & Närvi 2017; Juutilainen et al. 2016). Det kan givetvis finnas andra faktorer bakom det starka stödet för barnomsorg i hemmet än uppfattningen om att hemmet är den bästa platsen för ett litet barn. Det särskilt stora stödet bland låginkomsttagarna kan också vittna om att hemvårdsstödet i dessa grupper utgör en relativt betydande inkomstkälla i förhållande till förvärvsinkomsten från arbetsmarknaden. Även föräldrarnas obekväma arbetstid eller osäkra arbetssituation kan för sin del förklara hemvårdsstödets och vårdledighetens attraktionskraft. Likaså leder misstro till barnomsorgstjänsternas kvalitet till ökat stöd för barns hemvård (resultat från familjeledighetsenkäten från Institutet för hälsa och välfärd 2015).

Figur 9. 20–40-åriga mammors och pappors uppfattning om längden på den tidsperiod de skulle vilja eller skulle ha velat stanna hemma med sitt barn, 2014 (%).

Källa: Befolkningsförbundet Institutet för befolkningsforskning, Familjebarometern 2014. 20–40-åriga mammor och pappor (med barn under 18 år).

Utgifter för föräldraledigheten och kostnader för reformerna

Föräldraledighet: Investeringar i barnfamiljerna

Avslutningsvis undersöks hur Finland placerar sig i förhållande till resten av Norden gällande föräldraledighetens kostnader för sam-hället. Dessutom undersöks förvärvsarbetet bland mammor i ljuset av olika indikatorer.

Satsar alla länder på barn och barnfamiljer relativt likadant eller finns det skillnader mellan länderna? Och märks de förändringar som gjorts på föräldraledigheten i Norden på kostnadsutvecklingen?

För att kunna jämföra föräldraledighetsutgifter uttrycks föräldra- ledighetskostnaderna i de olika länderna i köpkraftsstandard och utgifterna ställs i relation till antalet födda barn. Köpkraftsstandarden tar hänsyn till skillnaderna mellan ländernas allmänna kostnadsnivå. Genom att ställa utgifterna i relation till antalet födda barn granskas föräldraledighetsutgifterna i sin tur så att säga som investeringar per barn. Figur 10 illustrerar föräldraledighetsutgifterna i köpkrafts-standard per fött barn i de olika nordiska länderna så att prisnivån i Finland är fixerad.

I Sveriges fall innehål er föräldraledighetsutgifterna även utgifterna för tillfällig föräldraledighet fram till år 2008. Från och med 2009 är det möjligt att undersöka föräldraledighetsutgifterna i Sverige så att utgifterna för tillfällig föräldraledighet är avskilda. I Sverige och Norge ökade utgifterna för föräldraledighet betydligt mellan 2010 och 2015, i Finland har de ökat stadigt under hela den undersökta tioårsperioden.

De totala utgifterna säger dock inte om ökningen beror på reformer av familjeledigheten – framför allt utökandet av pappornas öronmärkta andelar – eller en allmän ökning av förvärvsinkomsten, som avspeglas i penningbeloppen till inkomstrelaterade förmåner. Det är ändå sannolikt att en stor del av utgiftsökningen i Norge 2010–2015 kan förklaras med reformerna av både pappornas öronmärkta ledighet och föräldraledighetens sammanlagda längd. Den relativt höga inkomstgränsen skär inte ned förmånsnivån i lika stor utsträckning som i resten av Norden, vilket också är en anledning till att pappornas familjeledighet ökar kostnaderna i Norge. I Sverige har det inte skett ett liknande hopp i pappornas deltagande som i Norge i början av det nya decenniet, så pappornas andel av familjeledigheten kan knappast förklara ökningen av kostnaderna åren 2010–2013, åtminstone inte i samma mån som i Norge. Pappornas genomsnittliga förvärvsinkomst-nivå är högre än mammornas i alla länder, så pappornas användning av föräldraledighet leder oundvikligen till större kostnader.

Figur 10. Föräldraledighetsutgifterna per fött barn i de olika nordiska länderna 2004–2015. Utgifterna uttryckta i köpkraftsstandard. För Sverige visas två sifferserier, från och med 2009 endast föräldraledighetsutgifterna och för 2004–2015 föräldraledighetsutgifterna inklusive utgifterna för tillfällig föräldraledighet.

Källa: NOSOSCO 2015; Socialförsäkringen i siffror 2004–2016 (Försäkringskassan, Sverige); Statistisk sentralbyrå 2017 (Norge); Danmarks Statistik 2017b (Danmark); Sosiaaliturvamenot 2004–2015 THL; Befolkningsförbundet Institutet för befolkningsforskning, egna beräkningar.

Satsningarna i föräldraledighet per barn i Finland halkar betydligt efter de andra nordiska länderna. Skillnaden beror både på den lägre ersättningsnivån och på ledighetens kortare längd jämfört med resten av Norden. Oavsett de ökade utgifterna verkar Finlands skillnad i förhållande till Norge och Sverige dessutom ha ökat på 2010-talet, då man framför allt i Norge genomförde flera föräldraledighetsreformer.

Kostnaderna för den senaste tidens familjeledighetsreformer i Norden

Utöver Finland har man efter år 2010 genomfört reformer av familjeledigheten i Norge och Sverige. I dessa länder har föräldra-ledighetsreformerna gällt förändringar i de perioder som är öron-märkta för papporna. Både Norge och Finland har även förlängt den inkomstrelaterade ledighetens sammanlagda längd. Förutom att de öronmärkta perioderna gjordes om, avskaffade Sverige den jämställd-hetsbonus som var avsedd för att bidra till en jämnare fördelning av föräldraledigheten samt avskaffade systemet med vårdnadsbidrag.

I samband med den föräldraledighetsreform som trädde i kraft i Sverige i början av 2016 utökades båda föräldrarnas öronmärkta ledighet med en månad, men ledighetens totala längd förblev oförändrad. Enligt svenska socialdepartementets bedömning förväntades denna reform inte öka utgifterna för samhället nämnvärt. Kostnaderna bedömdes till och med kunna minska något, eftersom alla pappor inte nyttjar sin kvoterade ledighet fullt ut, varvid man sparar in en del av dagpenningutgifterna. Dessutom var avsikten att spara in en del utgifter genom den slopade jämställdhetsbonusen. (Socialdepartementet 2015b.)

Att slopa jämställdhetsbonusen från och med början av 2017 uppskattades minska utgifterna på årsbasis med cirka 320–380 miljoner SEK (ca 39 miljoner euro) (Socialdepartementet 2015a). Avskaffandet av systemet med vårdnadsbidrag bedömdes öka efterfrågan på barn-omsorgstjänsterna i kommunerna åtminstone en del medan utgifterna för vårdnadsbidraget skulle minska, men eftersom vårdnadsbidraget användes i relativt liten utsträckning, bedömdes kostnadseffekterna som relativt små (Socialdepartementet 2015c).

I Norge genomförde man år 2012 en föräldraledighetsreform, där pappornas öronmärkta period förlängdes från 10 till 12 veckor samtidigt som den sammanlagda föräldraledigheten förlängdes med en vecka. Reformens årliga kostnadseffekt uppskattades till cirka 340 miljoner NOK (ca 44 miljoner euro) (Prop. 92 L 2010–2011). Den föräldraledighetsreform som genomfördes 2013 ökade uppskattnings-vis föräldraledighetsutgifterna med cirka 600 miljoner NOK (ca 82 miljoner euro)2 per år (Prop. 79 L 2012–2013). Föräldraledighetens totala längd ökade då från 47 till 49 veckor, och samtidigt ökades pappornas respektive mammornas öronmärkta period till 14 veckor.

Enligt en uppskattning som gjorts för social- och hälsovårdsmi- nisteriets föräldraledighetsarbetsgrupp skulle reformeringen av fader-skapsledigheten i Finland genom att förlänga pappans öronmärkta period och därmed den sammanlagda inkomstrelaterade ledigheten med cirka en månad öka föräldraledighetskostnaderna på årsnivå med cirka 54–109 miljoner euro, beroende på hur stor del av papporna som nyttjade förmånen (SHM 2011).

Förvärvsarbete bland mammor

En reform av familjeledigheten och i synnerhet hemvårdsstödet i Finland har motiverats framför allt med att förvärvsarbetet bland kvinnor i fertil ålder i Finland är lägst i Norden. Vid första anblicken verkar detta stämma för kvinnor i åldern 25–39 år. I denna åldersgrupp är kvinnornas arbetskraftsdeltagande som lägst nästan 10 procentenheter lägre i Sverige och på Island (Figur 11).

I åldersgruppen 40–59 år är finländskornas arbetskraftsdeltagande dock vid sidan av Sverige och Island bland de högsta i Norden. Arbetskraftsdeltagandet bland unga kvinnor (25–39 år) i Finland ligger nästan i nivå med EU-länderna i genomsnitt, och för 40–59-åringarna är den betydligt högre än i de övriga EU-länderna. Den låga sysselsättningen bland unga kvinnor i Finland beror till stor del på hemvårdsstödet och den långa vårdledigheten.

Jämförelsen mellan länderna försvåras av att familjelediga mammor och pappor kan statistikföras antingen som förvärvsarbetande eller inte förvärvsarbetande arbetskraft, beroende på land (Pärnänen & Kambur 2017). Om familjelediga tas upp som sysselsatta ökar sysselsättningsgraden i åldersgruppen, trots att dessa personer i verkligheten inte skulle arbeta. I Finland statistikförs kvinnor och män som tar ut mer än 3 månaders föräldraledighet eller vårdledighet som inte förvärvsarbetande arbetskraft, men till exempel i Sverige syns de i statistiken som sysselsatta (Pärnänen & Kambur 2017). Enligt Pärnänen och Kamburs (ibid.) bedömning skulle sysselsättningsgraden bland mammor till barn under ett år öka med närmare 15 procentenheter. Bland mammor till barn under tre år skulle den öka med närmare 6 procentenheter, om föräldralediga mammor inräknades till de sysselsatta.

Figur 11. Arbetskraftsdeltagandet bland kvinnor och män enligt åldersgrupp, Norden och EU-28, 2015

Källa: OECD Labour Force Statistics 2015.

Det finns dessutom stora skillnader mellan de nordiska kvinnorna beträffande deltids- respektive heltidsarbete. Deltidsarbete är mindre vanligt i Finland än i övriga Norden både vad gäller män och i synnerhet kvinnor när man undersöker 25–54-åringar (Figur 12). I denna åldersgrupp arbetar 14 procent av finländskorna deltid, medan andelen i de övriga nordiska länderna är 25–32 procent (Eurostat 2015). Deltidsarbete är lite vanligare bland förvärvsarbetande mammor, men till exempel år 2013 arbetade mindre än en femtedel av mammorna till barn under skolåldern deltid på grund av ordnandet av barnomsorgen. Av mammorna till låg- och mellanstadiebarn arbetade cirka 13 procent på deltid. (Sutela 2015.)

Figur 12. Andelen deltidsanställda av sysselsatta kvinnor och män i åldern 25–54 år, Norden och EU-28, 2015

Källa: Eurostat LFS Main indicators 2015.

Deltidsarbetets inverkan på sysselsättningsgraden bland kvinnor kan utvärderas genom den så kallade heltidsekvivalent som utöver antalet sysselsatta tar hänsyn till den genomsnittliga veckoarbetstiden. Heltidsekvivalenten mäter den faktiska arbetsinsatsen efter att man tagit hänsyn till skillnaderna i andelen heltids- och deltidsarbetande. När man bedömer 15–64-åriga finländskors arbetsinsats på det här sättet ligger den på nästan samma nivå som svenskornas och högre än norskornas eller danskornas. Den största arbetsinsatsen bland kvinnorna i Europa och OECD-länderna med heltidsekvivalent mätt hittas på Island (Figur 13).

Figur 13. Kvinnornas sysselsättningsgrad och heltidsekvivalent 2014, OECD-länderna (kvinnor 15–64 år)

E = sysselsättningsgrad, FTE = heltidsekvivalent.
Heltidsekvivalenten har beräknats utifrån sysselsättningsgraden och den genomsnittliga arbetstiden.
Källa: OECD Employment indicators 2014.

Bilden av de finländska kvinnornas arbetsinsats förändras alltså beroende på det sätt den mäts på. Det är uppenbart att den långa vårdledigheten oundvikligen innebär åtminstone en tillfällig sänkning av sysselsättningsgraden bland småbarnsmammor jämfört med andra åldersgrupper eller länder. Ändå återvänder de flesta mammor till heltidsarbete efter barnavårdsåren. På lång sikt – när man bedömer arbetskarriären under hela levnadsloppet – kan effekterna på arbetsinsatsen vara små. Å andra sidan kan mammornas frånvaro från arbetet ha negativa effekter på deras senare karriär- eller löneutveckling (Kellokumpu & Napari 2007). Med tiden visar sig långa perioder av barnomsorg i hemmet även som ett svagare pensionsskydd, fast föräldrarna numera intjänar pension under vårdledigheten (Koskenvuo 2016).

Slutord: Tre myter om familjeledigheten i Finland

Vilka är de tre myterna om familjeledigheten i Finland, som utlovades i rubriken? Utifrån jämförelsen av de nordiska familjeledighetsmodellerna lyfter vi nedan fram några faktorer som idag skiljer den finländska modellen från modellerna i de andra nordiska länderna. Syftet med myterna är att sporra till diskussion om den finländska familjeledighetens framtid. Finns det lösningar i de andra nordiska länderna som skulle kunna tillämpas i Finland?

Första myten: Ersättningsnivån under ledigheten i Finland ligger på en bra nivå

Ersättningsnivån under familjeledigheten i Finland ligger betydligt efter resten av Norden.

I slutet av 1980-talet låg dagpenningnivån under föräldraledigheten i Finland i genomsnitt på 80 procent av den föregående förvärvsinkomsten. Idag ligger den på cirka 70 procent av förvärvsinkomsten. Ersättningsprocenten börjar dessutom sjunka redan bland medelinkomsttagarna. På Island och i Sverige är ersättningsnivån cirka 80 procent av inkomsten, i Norge och Danmark 100 procent av förvärvsinkomsten upp till en viss inkomstgräns.

Denna relativt höga ersättningsnivå ger familjerna möjlighet att förlänga ledigheten. I synnerhet i Sverige, men också i Norge och Danmark kan familjerna förlänga föräldraledigheten så att den räcker längre men mot lägre ersättningsnivå. En sänkning av ersättningsnivån innebär inte ett likadant hot mot försörjningen som i Finland, eftersom nivån från början är högre. På så vis blir det i praktiken möjligt för fler familjer att förlänga sin ledighet.

Förutom att ersättningsnivån är högre, betalar många branscher i Sverige och Danmark dessutom ut lön för sina medarbetare åtminstone under en del av föräldraledighetsperioden. Också i Finland är det ganska vanligt att få lön under en del av moderskapsledigheten. Den viktigaste skillnaden gäller i vilken mån papporna är berättigade till lön under ledigheten. I kollektivavtalen inom många branscher i Finland har man avtalat om endast cirka en veckas avlönad faderskapsledighet. Däremot gäller i både Sverige och Danmark den lön eller det lönetillägg som utbetalas under föräldraledigheten i regel båda föräldrarna. Tyvärr saknas forskningsdata om hur stor del av föräldrarna som omfattas av avlönad familjeledighet hos oss och i resten av Norden. Likaså saknas utredningar om i vilken mån arbetsgivarna stödjer i synnerhet pappornas nyttjande av familjeledigheten genom att betala ut lön.

Minimidagpenningen är också väldigt låg i Finland. Under 2000-talet har antalet mottagare av minimidagpenningen visserligen minskat i jämn takt. I början av 2000-talet fick närmare en fjärdedel av mammorna minimidagpenning medan andelen år 2015 endast var drygt 11 procent (FPA:s statistiska årsbok 2015). På 2000-talet började man betala föräldradagpenning också baserat på arbetslöshetsförmånen, vilket minskade på andelen som fick minimidagpenning. Dessutom sänker hemvårdsstödet inte längre nivån på den efterföljande föräldradagpenningen, ifall nästa barn föds innan det förra barnet fyllt tre år. Sedan år 2009 har nivån på minimidagpenningen emellertid inte höjts utöver indexhöjningen.

De nordiska länderna skiljer sig även i fråga om familjeledighetens konsekvenser för försörjningen på lång sikt. En lång familjeledighet försämrar utvecklingen av både förälderns senare förvärvsinkomst och pension (Kellokumpu & Napari 2007; Koskenvuo 2016). I Sverige och Norge tjänar föräldrarna pension under barnavårdsåren både med högre nivå och under en längre tid än i Finland. Tack vare detta blir konsekvenserna för pensionsskyddet mindre jämfört med Finland. Skillnaden märks i synnerhet bland de föräldrar som tar ut långa familje ledigheter eller som förkortar sin arbetstid för att sköta barnen.

Ersättningsnivån påverkar också hur mycket papporna tar ut familjeledighet. Den relativt låga ersättningsnivån i Finland gör antagligen papporna mindre benägna att ta familjeledigt. Det syns framför allt vad gäller vårdledigheten, som endast nyttjas av en mycket liten del av papporna.

Andra myten: Föräldraledigheten i Finland kan redan nu fördelas flexibelt mellan pappan och mamman

I Finland liksom i resten av Norden har papporna nyttjat sin öronmärkta ledighet relativt mycket. En jämnare fördelning av den fritt fördelningsbara föräldraledigheten sker däremot anmärkningsvärt långsamt i alla länder. Papporna verkar dock nyttja ledigheten i större utsträckning om den går att förlägga till en längre tidsperiod och att ta ut i kortare perioder (ISF Duvander 2013). Finland erbjuder sämre möjligheter att ta ut föräldraledigheten i flera olika perioder och under en längre tid jämfört med övriga Norden.

Hos oss verkar mammans vårdledighet ofta utgöra ett hinder för att papporna skulle ta ut en större del av föräldraledigheten. Ifall pappan tar ut sin öronmärkta ledighet direkt efter den fritt fördelningsbara föräldraledigheten, är barnet kring 11 månader gammalt då familjen ska besluta om någon av föräldrarna blir föräldraledig eller om barnet börjar på dagis. Papporna har klart ökat sin andel av familjeledigheterna i och med att pappans kvot blev mer flexibel (pappan kan numera ta ut sin kvoterade föräldraledighet innan barnet fyller 2 år – tidigare var det innan barnet fyller 1,5 år). Ett sätt att främja en jämnare fördelning av familjeledigheterna mellan könen är just genom ökad flexibilitet.

Öronmärkt pappaledighet är ett annat, bevisligen fungerande sätt att öka jämlikheten. Därför skulle längre öronmärkta perioder för båda föräldrarna öka pappornas deltagande. Dagens finländska pappor är villigare att stanna hemma med barnen än de var för endast några årtionden sedan. Ändå kan långa kvoterade ledigheter också skapa nya hinder. Familjernas arbets- eller livssituation kan hindra dem från att använda öronmärkta perioder om de inte är tillräckligt flexibla. Vi vet också att de pappor, som inte tar ut någon faderskapsledighet alls, ofta är arbetslösa eller företagare, eller tillhör den femtedel av hushållen som tjänar minst (Saarikallio-Torp & Haataja 2016). En kvoterad ledighet blir alltså lätt onyttjad då föräldern inte har någon anställning alls eller en besvärlig arbetssituation. Också makans eller makens arbetslöshet kan hindra den andra föräldern att ta ut sin ledighet – alla inkomstsviktningar upplevs då som hot.

I Sverige och på Island är föräldraledigheten en individuell rättighet som tillhör barnets vårdnadshavare. Utgångspunkten är båda föräldrarnas likvärdiga rätt och möjlighet att delta i omsorgen för sitt barn. Båda föräldrarna kan använda sin ledighet också efter att barnet fyllt ett år, i Sverige ända tills barnet fyllt tolv år. På så sätt kan föräldrarna dela ledigheterna sinsemellan och ta ut dem bitvis på ett mycket mer flexibelt sätt än i Finland.

I Sverige märks jämställdheten även i att föräldradagpenningdagarna som utgångspunkt är jämnt fördelade mellan båda föräldrarna. Den ena föräldern (eller barnets vårdnadshavare) kan dock välja att föra över dagpenningdagar till den andra föräldern, med undantag för den öronmärkta perioden.

Tredje myten: Småbarnsmammornas arbetsinsats i Finland ligger betydligt efter resten av Norden

Den låga sysselsättningsgraden bland mammorna i Finland har diskuterats flitigt den senaste tiden. Anledningen till den låga syssel-sättningen bland finländskor i åldern 25–39 år jämfört med resten av Norden har till stor del med lång vårdledighet och hemvårdsstöd att göra. Arbetsinsatsen kan emellertid bedömas med olika indikatorer. Ifall vi tar hänsyn till att finländska mammor oftast arbetar heltid, jämnar en del av skillnaderna i sysselsättningsgraden mellan länderna ut sig. Visserligen kan hemmaperioderna bli flera år långa, om mammorna utnyttjar vårdledigheterna till fullt. Men mammornas arbetskarriär fortsätter också ganska länge efter åren med barnskötsel. Bland kvinnor i åldern 40–59 år ligger kvinnors sysselsättningsgrad i Finland i nivå med eller till och med högre än de övriga nordiska länderna.

Vi borde inte förbise det faktum att männens sysselsättningsgrad är lägre i Finland än i de övriga nordiska länderna. Bland 55-64-åriga män hör redan en betydligt lägre andel till arbetskraften hos oss jämfört med övriga Norden. De som menar att Finland har en ”hemmamamma kultur” överdriver kraftigt. I lika hög grad har vi en ”hemmamanskultur”.

Vårdledigheten har gett föräldrar och i synnerhet mammor en möjlighet att helt hålla sig utanför lönearbete. Många mammor uppskattar den möjligheten. De flesta utnyttjar hemvårdsstödet tills barnet är mellan ett och ett halvt och två år gammalt och återvänder sedan till lönearbetet. Av dem som hållit långa vårdledigheter hade en del velat börja jobba tidigare, men hade inte kunnat göra det till exempel för att de saknar anställning.

Till skillnad från övriga Norden har deltidsarbete inte lockat mammorna och papporna i Finland. En orsak har antagligen varit den partiella vårdpenningens låga nivå. När vårdpenningen höjdes (flexibel vårdpenning) verkade också användningen av förmånen öka.

En annan orsak till att vi har så lite deltidsarbete hittas på arbetsplatserna. Föräldrarna är ofta skeptiska mot arbetstidsförkortning; de är rädda att behöva utföra samma mängd arbete men för en lägre lön. Detta vittnar också om att arbetsplatser saknar praxis för att dela arbete. Det är viktigt och nödvändigt med en familjevänlig arbetskultur ifall vi vill främja möjligheterna för småbarnsföräldrar att arbeta deltid eller med förkortad arbetstid.

Familjeledigheternas framtid i Finland

Syftet med denna utredning har varit att erbjuda nordiska referens-punkter för diskussionen om familjeledigheterna i Finland. Flera arbetsmarknadsaktörer och politiska grupperingar har redan framfört sina egna modeller för utvecklingen av familjeledigheten i Finland. De centrala deklarerade målen är två: att fördela familjeledigheten jämnare mellan pappor och mammor och att få mammorna att återvända till arbetsmarknaden fortare än idag.

Familjeledighetens utveckling styrs av de utgångspunkter och målsättningar som ställs. Man kan exempelvis oroa sig för mammornas arbetsinsats med tanke på sysselsättningsgraden eller ur ett nationalekonomiskt perspektiv. I så fall är lösningen inte att locka papporna att stanna hemma längre, då det i sin tur skulle sänka männens sysselsättningsgrad. Ur det här perspektivet blir lösningen att förkorta vårdledigheten och utveckla barnomsorgstjänsterna – vilka i sin tur också kostar.

Om vi däremot är bekymrade över jämlikheten mellan könen samt mammornas eller överlag kvinnornas ställning på arbetsmarknaden, behövs metoder som uppmuntrar till en jämnare fördelning av familjeledigheten. Då borde man överväga öronmärkta ledighetsperioder. Dessutom borde man diskutera hur olika faktorer knutna till arbetsplatser, familjernas livssituationer och familjeförmånerna styr föräldrarnas val och stärker en traditionell arbetsfördelning mellan könen.

Ur föräldrarnas synvinkel är det viktigt hur nivån på de förmåner som utbetalas under familjeledigheten samt intjänandet av pension påverkas. Vi har för tillfället den lägsta kompensationsnivån i Norden, och de familjer som får minimidagpenning når nätt och jämnt samma nivå som de arbetslösa. Den låga nivån på minimidagpenningen är en av de viktigaste orsakerna till fattigdom och de ökade ojämlikheterna mellan familjer.

Det är anmärkningsvärt hur sällan vår familjeledighetsdebatt utgått från familjernas behov eller barnens välfärd, utom då familjeorganisationerna uttalat sig. Ökad jämställdhet mellan könen och en högre sysselsättningsgrad bland mammorna skulle givetvis direkt påverka barnens och föräldrarnas välfärd. Därför är det märkligt att välfärdsperspektivet lyser med sin frånvaro i så många reformförslag.

Vi borde bland annat fråga oss hurudana jobb föräldrar återvänder till efter ledigheten? Vi vet att kvinnor som tar ut lång vårdledighet oftare än andra saknar anställning eller återvänder till ett lågavlönat arbete, med arbetsvillkor som inte nödvändigtvis gör det enkelt att förena jobb och familj. Familjernas välfärd ökar inte heller ifall man skär ned på vårdledigheten utan att samtidigt beakta barnomsorgens kvalitet eller familjernas önskemål.

Hur påverkar de föreslagna reformerna ojämlikheten mellan familjer? Det borde också diskuteras. Enligt en svensk utredning utnyttjade hushåll med högre utbildning och inkomst de flexibla uttagsmöjligheterna av familjeledigheten oftare än andra. Vissa förmåner erbjuds endast sådana anställda, som har avtal om det eller varit anställda tillräckligt länge. Föräldrar som saknar anställning eller har en prekär arbetssituation blir ofta utanför dessa förmåner.

För tillfället efterlyser många den svenska familjeledighetsmodellen till Finland. I båda länderna är de flesta föräldrar hemma med sina barn tills barnet är kring 1,5 år gammalt. Skillnaden är att svenskarna gör så med höga, inkomstrelaterade föräldraledigheter och stor flexibilitet, medan finländarnas föräldraledighet slutar innan barnet fyllt ett och föräldrarna sedan lappar på med vårdledighet. Vill vi gå in för den svenska modellen, räcker det inte att slopa vårdledigheterna: i så fall bör vi också garantera långa, väl kompenserade och flexibla föräldraledigheter. Dessutom bör vi se till att barnomsorgens utbud och kvalitet motsvarar föräldrarnas önskemål.

Det är svårt att se hur den svenska modellen kunde införas i Finland utan att kostnaderna skulle öka, efter att man beaktat både alla nya utgifter och inbesparingar. Det är också svårt att se hur man kunde få alla, sinsemellan emellanåt motstridiga målsättningar för reformen – kostnadsneutralitet, att höja mammornas sysselsättningsgrad, att öka pappornas andel av familjeledigheten, att öka den totala sysselsättningsgraden och att främja familjers välfärd – i samma vågskål. Vi får viss vägledning genom de lösningar och erfarenheter som gjorts i de övriga nordiska länderna. Beslutet om vad reformen av familjeledigheten eftersträvar måste dock i sista hand fattas av politikerna.

Kommentarer

Esa Iivonen: Vi behöver en barn- och familjevänlig familjeledighetsreform

Familjeledighetsreformen har på kort tid blivit en av viktigaste samhällsfrågorna. Debatten om barns och familjers välbefinnande har dock fått en sidoroll. Debatten har styrts av målen att dela familjeledigheten jämnare bland föräldrarna och få mammor att återvända snabbare till arbetsmarknaden. Jämlikhets- och sysselsättnings-politiska mål dominerar debatten medan barn- och familjepolitiska mål har hamnat i bakgrunden. Agendas och Befolkningsförbundets rapport lyfter fram denna brist på ett förtjänstfullt sätt. Rapporten belyser den låga föräldrapenningen i Finland, föräldraledighetens bristande flexibilitet och att mammors arbetsinsats är större än man tidigare trott.

Enligt avtalet om barnets rättigheter måste barnets bästa vara det primära kriteriet när det gäller lösningar som berör barn. Barnets intresse omfattas av barnens rättigheter i sin helhet. Det är dags att stanna upp och fråga oss själva hur vi kunde reformera familjeledigheten på bästa sätt utifrån barnens synvinkel. Barnets intresse beaktas då barnens rättigheter förverkligas så väl som möjligt.

Familjeledigheterna och –förmånerna garanterar många viktiga rättigheter för barn. Familjen och föräldrarna har rätt till stöd. Grundlagen förutsätter att staten stöder familjens möjligheter att garantera barnets välfärd och individuella uppväxt. Denna rättighet kan bäst uppnås genom att samordna familj och arbete. Det förutsätter en tillräckligt omfattande rätt till familjeledighet och tillräcklig ersättning för inkomstförlust under familjeledigheten.

Som det framgår i rapporten är nivån på föräldrapenningen i Finland den lägsta i Norden. Det gäller både inkomstrelaterad och minimidagpenning. Då vi bedömer huruvida föräldrapenningen är tillräckligt stor bör vi även beakta barnets och familjens rätt till social trygghet och en tillräcklig levnadsstandard. FN:s kommitté för barnets rättigheter har uppmanat Finland att intensifiera sina insatser för att stödja familjer med dåliga förutsättningar och att garantera alla barns rätt till en tillräckligt hög levnadsstandard. Europarådets kommitté för sociala rättigheter har konstaterat att föräldrapenningens minimibelopp i Finland inte uppfyller den miniminivå för grundtrygghet som krävs enligt Europeiska sociala stadgan.

Den tidiga barndomen är särskilt viktig för barnets utveckling. Familjeledigheten erbjuder barnet en trygg omvårdnad och stärker anknytningen mellan barn och förälder. Barnets utveckling främjas också genom småbarnspedagogiken. Det är viktigt att komma ihåg att varje barns behov och familjesituation är unik. För ett barn kan det vara en god idé att börja på daghem tidigare, medan det för ett annat är bättre att stanna hemma längre. Motsättningen mellan fostran i hemmet och småbarnspedagogik är onödig och skadlig för barnens rättigheter.

Tillgången och kvaliteten på småbarnspedagogiska tjänster och överkomliga kundavgifter är centrala för att kunna kombinera arbete och familj. Dålig tillgång till daghemsplatser inom ett rimligt avstånd från hemmet, dålig kvalitet på småbarnspedagogiken och höga kundavgifter kan försvåra förälderns sysselsättning. Det viktigaste för småbarnspedagogikens kvalitet är tillräckligt små och bestående barngrupper, utbildad och engagerad personal, pedagogiskt innehåll och gott samarbete med föräldrarna.

Kvaliteten på småbarnspedagogiken försämrades då storleken på barngrupperna ökade på daghemmen. Tillgången till småbarnspedagogiken har i sin tur försvagats då rätten till småbarnspedagogik på heltid begränsats. Båda dessa faktorer innebär en försämring för barn och familjer. De försvårar dessutom en flexibel samordning av lönearbete och familjeliv.

”Motsättningen mellan fostran i hemmet och småbarnspedagogik är onödig och skadlig för barnens rättigheter.” – Esa Iivonen

Vid reformen av familjeledighetssystemet är det viktigt att ta hänsyn till familjers mångfald. Vi borde identifiera olika familjers behov, som till exempel ensamstående föräldrar, adoptivfamiljer, multietniska familjer och regnbågsfamiljer. Vi måste minnas att många småbarnsföräldrar är skilda och många barn har två hem. När man utvärderar modeller för familjeledighet måste man också komma ihåg att inte alla familjer har två föräldrar med fasta arbeten samt att alla föräldrar inte har samma möjlighet att dela upp familjeledigheten mellan föräldrarna. Det finns många småbarnsfamiljer där en eller båda föräldrarna är utan arbete, till exempel på grund av studier, arbetslöshet eller sjukdom. Dessa familjer bör också ha rätt till adekvat försörjning under omvårdnaden av barnet. Flexibilitet är därför ett centralt viktigt inslag i ett välfungerande familjeledighets- och förmånssystem. Som det förklarades i rapporten är möjligheterna till en flexibel föräldraledighet betydligt bättre i de andra nordiska länderna än i Finland.

Föräldrarna ansvarar gemensamt för barnets uppfostran och utveckling. Det uppnås då båda föräldrarna deltar i barnets omvårdnad och uppväxt. Familjeledigheten är en viktig tid för att bygga upp relationen mellan barn och förälder. Den inkomstrelaterade föräldraledigheten kan förlängas för att få pappor att använda mer av sin familjeledighet. Det borde emellertid inte ske på bekostnad av mammans föräldraledighet, vilket föreslagits i vissa familjeledighetsmodeller.

Den offentliga debatten ger lätt en skev bild av finländska mammors deltagande i arbetslivet. Sysselsättningsgraden för småbarnsmammor i Finland är inte alls så låg som det ofta sägs, eftersom rapporteringen av statistik skiljer sig länderna emellan. Till exempel klassificerar Sverige anställda som är föräldralediga på ett annat sätt än Finland. Sysselsättningsgraden bland mammor ökar också snabbt i Finland när barnen växer upp. År 2015 var sysselsättningsgraden 80 % bland mammor vars yngsta barn var 3–6 år. I Finland är andelen mammor med heltidsarbete också mycket hög, vilket framgår i rapporten.

Familjeledighetsreformen får inte innebära nya nedskärningar för småbarnsfamiljerna. Det har vi inte längre råd med. De ungas allt sämre situationen på arbetsmarknaden har kraftigt minskat nativiteten i Finland. Finländare får barn senare, antalet barn är färre än tidigare och allt fler blir barnlösa. År 2010 var det totala fruktsamhetstalet 1,87. År 2016 var det 1,57. Förra året föddes 8 166 färre barn än år 2010.

Om nedgången i födelsetalet fortsätter i samma takt som idag blir följderna anmärkningsvärda. Villkoren för ekonomisk tillväxt försvagas, tillgången på arbetskraft försämras, skatte- och pensions- insamlingen försvagas och hållbarhetsgapet vidgas. Det lönar sig att investera i barn och familjer. Barn- och familjevänlighet ligger inte bara i de direkt berördas, utan i hela samhällets intresse. Enligt Anneli Miettinens rapport ligger satsningar på föräldraledigheterna i Finland betydligt efter de övriga nordiska länderna. Skillnaden beror på en lägre ersättningsnivå än resten av Norden samt kortare varaktighet. Reformen av familjeledigheterna och familjeledighetsförmånerna behöver en tydlig riktning. De måste förbättras, inte försämras.

Esa Iivonen är ledande sakkunnig, ansvarig för barn- och familjepolitiskt inflytande och främjande av barns rättigheter vid Mannerheims Barnskyddsförbund

Mirjam Kalland: Tre förslag för en bättre grundad reform

För det första vill jag rikta ett tack till Befolkningsförbundet som gav mig möjlighet att kommentera den viktiga och aktuella översikten. Rapporten är som helhet välskriven och omsorgsfullt utförd. Jag koncentrerar mig här på sådana frågor som jag finner särskilt intressanta, och som blivit i skuggan i den pågående debatten.

Som konstateras i översikten handlar debatten i Finland huvudsakligen om två frågor: jämställdhet mellan könen, särskilt med tanke på delaktighet och ställning i arbetslivet, och valfrihet, särskilt familjens rätt att välja hur de vill sköta omsorgen om sitt/sina barn. Problemet har i nuläget definierats som att valfriheten de facto har visat sig cementera arbetsfördelningen mellan föräldrarna och därmed också försvagat kvinnornas ställning i arbetslivet.

Mindre har det fästs uppmärksamhet vid det faktum att Finland är det enda landet i Norden och EU där kvinnornas delaktighet i arbetslivet överskrider männens i åldersklassen 55–59. Kvinnornas sysselsättningsgrad stiger till samma nivå som männens redan i åldersklasserna efter 40. I de yngre åldersklasserna är kvinnornas delaktighet i arbetslivet lägre än i det övriga Norden, vilket åtminstone delvis kan förklaras med att kvinnorna utnyttjar möjligheten till att lyfta hemvårdsstöd i högre grad än männen. Men faktum kvarstår att det inte ser ut att påverka kvinnornas delaktighet i arbetslivet på sikt. Däremot är det sannolikt att det påverkar löneutveckling och andra förmåner som arbetslivet ger.

Problematiskt i sammanhanget är att det är kvinnor med lägre utbildning eller osäker ställning på arbetsmarknaden, samt nyinflyttade och kvinnor med invandrarbakgrund som stannar hemma i högre grad än kvinnor med fast arbetsplats och hög utbildning. Ännu mera problematiskt är att de lösningsmodeller som presenteras ser ut att öka pappornas villighet att stanna hemma och sköta barnen – men bara bland de män som representerar eliten: män med hög utbildning och höga inkomster. Genom att minska på valfriheten riskerar man således öka klyftorna mellan samhällsklasserna, och försämra de kvinnors situation som redan är utsatta. Samhällsteoretiskt beror detta på att resonemanget om jämställdhet är helt endimensionellt: man gör endast en jämförelse mellan könen, och glömmer bort att betrakta problematiken intersektionellt – alla som representerar ett genus, representerar också en samhällsklass, en kultur, ett språk, osv. Utfallet för olika lösningar blir olika beroende på även andra faktorer än genus. Mitt förslag är att eftersom problemet är hur vi kunde förbättra särskilt utsatta kvinnors ställning på arbetsmarknaden och i samhället, så bör vi försöka hitta en lösningsmodell som verkligen stöder dessa kvinnors situation.

”Resonemanget om jämställdhet är helt endimensionellt” – Mirjam Kalland

Mitt andra förslag (för beslutsfattarna) är att problematisera männens svagare delaktighet i arbetsmarknaden i jämförelse med dels finländska kvinnor i vissa åldersgrupper, dels män i övriga Norden, och vidta åtgärder för att förbättra den. Män representerar också ett genus, och bör också studeras intersektionellt. Ett gott tips är att strama åt alkohollagstiftningen eftersom missbruk utgör en central orsak till att man slås ut från arbetslivet i Finland.

Det tredje viktiga som rapporten lyfter fram är att diskussionen hittills inte handlat om välbefinnande och hållbarhet på sikt: varken barnens eller familjens. Det finns studier som visar att en uppluckring av arbetslivet över livscykeln – såsom möjligheten att arbeta deltid t.ex. när barnen är små, eller då någon annan anhörig behöver omsorg – ökar upplevd livskvalitet och hälsa, och förlänger delaktigheten i arbetslivet. Samtidigt erbjuder en sådan modell för arbete flera arbetsmöjligheter och inkluderar en större del av befolkningen i arbetslivet. Sådana modeller borde evalueras med tanke på beslutsfattning.

Slutligen är det paradoxalt att regeringen samtidigt önskar öka föräldrars delaktighet i arbetslivet och minska barnens delaktighet i dagvården, som för övrigt är på låg nivå i Finland i jämförelse med övriga Norden och med de flesta länder i Europa. Dagvårdens kvalitet vill man heller inte aktivt utveckla, utan snarare minska på kvalitetsnormerna. En kvalitativt god dagvård och småbarnspedagogik ses inte längre i första hand som barnens subjektiva rätt, något som mångsidigt kan stöda deras utveckling helt oberoende av om föräldrarna är i arbetslivet eller inte.

Mirjam Kalland är docent i socialt arbete och familjeforskning, rektor för Social och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet och ordförande för Mannerheims barnskyddsförbund.

Heidi Schauman: Bättre föräldraledigheter motverkar hjärnflykt

Finlands föräldraledighetsmodell är betydligt mindre flexibel än i övriga Norden.
Diskussionen i Finland fokuserar för ensidigt på sysselsättning och jämställdhet.
Familjernas välmående måste vara i fokus när familjeledigheter diskuteras.
Ökad flexibilitet behövs för att möta familjernas behov och för att i praktiken göra det lockande för pappor att vara mera hemma med barn.
Den sjunkande fertiliteten i Finland får inte glömmas i debatten om familjeledigheterna.
Olika föräldraledighetsmodeller kunde med fördel testas på provgrupper under de kommande åren.

Hög fertilitet kombinerat med hög sysselsättning bland kvinnor hör till viktiga element i den nordiska välfärdsmodellen. Generösa föräldraledighetsmodeller och utbredd förmånlig dagvård för barn bidrar till att göra denna kombination möjlig och attraktiv för familjerna.

I diskussionen som pågår kring hur föräldraledigheten borde reformeras i Finland finns två huvudsakliga frågor man försöker tackla:

Hur öka jämställdheten – hur få papporna att ta en större roll i barnavården?
Hur öka småbarnsmammornas sysselsättning?

De här två frågorna är inte helt lätta att lösa samtidigt. Om papporna börjar sköta en större andel av föräldraledigheterna men inget annat ändras kan man utgå ifrån att den totala arbetsmängden inte märkbart ökar. Vill vi främja både sysselsättningen och jämställdheten, bör föräldra- och vårdledigheterna fördelas jämnt mellan föräldrarna men samtidigt bör helhetslängden av ledigheterna i så fall minskas.

Diskussionen i Finland har haft ett starkt fokus på jämställdhet och sysselsättning. Familjernas välmående har spelat en väldigt liten roll i diskussionen än så länge, vilket kan ses som något överraskande givet att fertiliteten sjunkit kraftigt under de senaste åren. För att garantera att en möjlig reform blir lyckad ur alla synvinklar bör familjernas önskemål och välmående tas in i diskussionens mitt.

Frågan vi bör ställa oss är: Hur kunde familjeledigheterna förändras så att det skulle stöda familjerna mera men samtidigt också åtgärda jämställdhetsfrågan och förbättra småbarnsmammornas sysselsättning? Det finns inga lätta lösningar, men vi kan lära oss mycket av våra nordiska grannländer.

Ett centralt problem med det finländska föräldraledighets- systemet är att det för tillfället är betydligt mindre flexibelt än systemen i övriga Norden, vilket rapporten tydligt belyser.

Det finska systemet eftersträvar redan i nuläget vissa former av flexibilitet. Det är i Finland, liksom i övriga Norden, bland annat möjligt att vara föräldraledig på deltid. Men i Finland kräver systemet att båda föräldrarna är deltidslediga och det berättigar inte till förlängd ledighet, så som i en del andra länder. I Finland kan man vara deltidsföräldraledig i ca ett halvt år, d.v.s. denna flexibilitet gäller endast den så kallade föräldraledigheten och inte mamma- eller pappaledigheten. Något som på pappret ser ut som flexibilitet är det ändå inte i barnfamiljernas vardag, vilket syns i att endast en marginell andel av föräldrarna utnyttjar den här möjligheten. Det här understryker hur viktigt det är att flexibiliteten är äkta och fungerande också i vardagen.

Föräldraledighetssystemet kunde bli flexiblare på många olika sätt. Deltidsföräldraledighet borde i Finland vara möjligt från dag ett av barnets liv. Dessutom borde föräldrarna få pussla väldigt fritt med sina dagar och ersättningsnivåer i enlighet med den svenska modellen, vilket ingående beskrivs i rapporten. Det finländska systemet är väldigt långt från fritt pusslande för tillfället.

”Deltidsföräldraledighet borde vara möjligt från dag ett” – Heidi Schauman

Framtidens familjeledigheter bör frångå strikta föräldraledighetsmodeller och istället sträva efter fungerande flexibla lösningar för familjerna, men som samtidigt också främjar jämställdheten.

Flexibiliteten är något som också påverkar hur mycket papporna tar ut ledighet. Många pappor i Finland utnyttjar inte så mycket föräldraledighet som de skulle önska, och som systemet tillåter, eftersom det i praktiken är svårt att kombinera med att mamman blir vårdledig efter föräldraledigheten.

En annan intressant aspekt som inte diskuterats så mycket är vilken effekt en omfördelning (och eventuell förkortning) av familjeledigheten skulle ha på fertiliteten. Kan en förändring i föräldraledighetsmodellen påverka födslotalen uppåt eller neråt? Skulle familjerna välja att skaffa lika många, fler eller färre barn om exempelvis papporna skulle tilldelas hälften av föräldraledigheten? Vi behöver svar på dessa frågor innan vi genomför en reform.

Olika föräldraledighetsmodeller kunde med fördel testas på provgrupper under de kommande åren för att få forskningsunderlag samt så goda förutsättningar som möjligt för en eventuell reform.

Föräldraledigheten är en konkurrensfaktor när vi tävlar om den bästa arbetskraften. För tillfället lämnar väldigt många unga vuxna Finland. Vi upplever hjärnflykt som en följd av dåliga arbetsmarknadsutsikter. Ur Finlands synvinkel vore det viktigt att i något skede locka dessa människor tillbaka till landet.

Ett avgörande stadium i många unga människors liv är då det första barnet föds. Var vill man uppfostra sitt barn, var är det möjligt att ha en fungerande småbarnsvardag, var vill man att ens barn skall gå i skola? Vad kostar det att ha barn i olika länder?

Ett fungerande och flexibelt föräldraledighetssystem, som upplevs som bättre för familjerna än i de övriga nordiska länderna, kunde fungera som ett bra komplement till högklassig skola samt förmånlig småbarnspedagogik också i kampen om hjärnorna.

Heidi Schauman är chefsekonom på Aktia

Maria Kaisa Aula: För en experimentell reformkultur!

Jämförelsen av familjeledigheterna i de nordiska länderna ger en kunskapsgrund och en insikt om proportioner i den accelererande men mycket ensidiga reformdebatten i Finland. Som det framgår av rapporten domineras Finlands familjeledighetsdebatt av argument som gäller sysselsättningsgrad och ekonomiska behov. Mest påfallande återspeglas det i Finlands Näringslivs perspektiv, där man förespråkar jämställdhet genom en faktisk nedskärning av familjeförmåner.

”Vi kunde nu testa nya förberedelseformer och hitta lösningar utifrån kunskap i stället för magkänsla” – Maria Kaisa Aula

En bra familjeledighetsreform måste ta hänsyn till de mål som pappor, mammor, flickor och pojkar, men även arbetsgivare och skattebetalare har, samt familjernas vardagliga miljö.

Jag vill särskilt belysa följande sju aspekter från rapporten:

1. De flesta nordiska länderna investerar mer i familjeledighet än Finland. Den lägsta ersättningsnivån som betalas under familjeledigheten är högre i alla andra nordiska länder än i Finland. Små- och medelinkomsttagare i de övriga nordiska länderna är också mer gynnade än hos oss. Ändå eftersträvas i många av den senaste tidens reformförslag i Finland antingen att sänka de totala kostnaderna för familjeledighet eller ett nollsummespel. Man vill använda de befintliga resurserna på ett annat sätt. Intresset för att investera i barn och familjer är lågt.

2. Längden på pappans andel av familjeledigheten varierar mellan 0 och 3 månader i de nordiska länderna. I Finland är pappans andel kring två månader, ett gott medelvärde. I Finland har man dock bara kunnat locka en blygsam del av papporna att använda sin del. Det räcker därför inte att endast öka andelarna, även den övriga arbetslivskulturen, familjens ekonomi och vardagsliv påverkar föräldrars val.

3. I Sverige kan småbarnsföräldrar ”justera” sin egen livssituation så att den passar familjen och arbetet och man kan ta hand om barnen genom olika kombinationer av stöd och deltidsarbete, ofta upp till 2 år. Det finländska systemet satsar på on-off-lösningar där föräldern antingen ska vara på jobbet eller hemma.

4. De nordiska länderna har tidigare utmärkt sig globalt genom att lyckas förena hög sysselsättning för kvinnor och höga födelsetal. Finland skiljer sig numera från den gruppen genom att ha en hög sysselsättning men ett sjunkande födelsetal. Betyder det här att vi är Europas Japan? Antalet barn som föds har minskat, i synnerhet bland dem som befinner sig i en svag ställning på arbetsmarknaden eller är lågutbildade. Bland personer med bättre socioekonomiska förhållanden ökar medelåldern för förstföderaskor, vilket gör det svårare att uppnå önskat antal barn.

5. Hemvårdsstöd för barn under 3 år har ett dåligt rykte bland arbetsmarknadens parter samt bland vissa politiska partier. De vill slopa hemvårdsstödet för att det sägs hämma kvinnors sysselsättning och därmed skapar ojämlikheter på arbetsmarknaden. Klyftan mellan jämställdhetdiskussionen och “folkets åsikt” är betydande. Småbarnsföräldrar anser fortfarande att hemvårdsstödet är en bra möjlighet. De flesta utnyttjar stödet tills barnet är omkring två år gammalt. Behovet hänger samman med barnens välbefinnande, barnets personliga egenskaper samt att föräldrarna tvivlar på dagvårdens kvalitet.

6. Finland ligger i botten bland de nordiska länderna gällande hur många barn som deltar i småbarnsfostran. I UNICEF:s jämförelser har man förvånat sig över hur Finland trots det fortfarande kan uppnå så goda studieresultat i grundutbildningen. Det är en bra fråga. Hos oss är åldern för läroplikt högre än i många andra länder och småbarnsfostran knyter samman omvårdnad, lek och lärande. Studier visar att det antagligen skulle vara en fördel om barn till lågutbildade föräldrar och invandrare deltog i småbarnsfostran, även med tanke på inlärningsresultat.

7. Debatten om småbarnsfostran är också ett on-off-fenomen i Finland. Det talas mycket lite om de alternativ som binder samman öppen småbarnsfostran på deltid med hemvård, fast dylika alternativ skulle passa både alldeles små barn samt familjer som har flera barn under skolåldern. Även forskarnas åsikter är delade. Psykologer tenderar att betona värdet av långa anknytningsrelationer inom familjen medan pedagoger stödjer nyttan av institutionell småbarnsfostran.

Så varför satsar vi inte mer offentliga medel för att förbättra barns och familjers välbefinnande? Hur moderniserar vi arbetslivet och familjetjänster, inklusive småbarnsfostran, så att deltidsarbete och andra flexibla kombinationer av familj och arbete ska bli enklare? Hur kunde vi förena fördelarna med Finlands valfrihet och Sveriges flexibilitet så att föräldrar i olika socioekonomiska situationer lyckas förverkliga sina egna livsplaner bättre än tidigare? Hur uppmuntra familjer att få det antal barn de önskar sig? Hur stöda både tidig anknytning, som är viktigt för barns mentala hälsa, och jämställdhet i inlärningen?

I Finland har debatten om familjeledighetsreformen gått från att presentera en isländsk (3+3+3) föräldraledighetsmodell till månatliga kombinationer (6+6+6, 5+5+5, 4+4+4, etc …). Men mycket annat behövs för att föräldrar ska kunna förena familj och arbete på ett smidigt sätt, få så många barn de önskar och vara nöjda med livet. Det handlar om arbetsplatsens karaktär (tillfälliga arbeten, företagande, skiftesarbete, nattarbete, resor, fast anställning eller arbetslöshet), livssituation (studier, hälsotillstånd, ålder), barndagvårdens mångsidighet och popularitet, och till exempel boendekostnader. Mammor och pappor är olika, men även barn är olika. Alla passar inte i samma storlek.

Rapporten belyser väl det som är Sveriges styrka, flexibiliteten. I den svenska modellen (3+2/3+10) har familjen nästan sin egen personliga familjeledighetsbudget. Deltidsarbete är vanligare och också populärare i Sverige . Den svenska arbetsplatskulturen värderar föräldraskap. Samtidigt är bland annat kostnaden för bostäder lägre än i Finland under småbarnsåren på grund av långfristiga bostadslån. Det går att klara sig med mindre i Sverige.

I familjeledighetsreformen är vår nationalekonomiska konkur- rensförmåga och sysselsättningsgraden viktiga, men inte de enda aspekterna. Ett reformarbete som grundar sig på ensidiga argument kan leda ur askan i elden.

Nationernas styrka mäts inte längre endast genom bruttonationalproduktens tillväxt, utan också genom medborgarnas lycka. Det förutsätter att invånarna har möjlighet att påverka sina egna liv och tillämpa sina egna värderingar.

Familjeledighetsreformen måste balansera många olika, till vissa delar motstridiga, samhälleliga mål. Förutom ekonomisk tillväxt måste den även uppmärksamma barnets rättigheter och välbefinnande, jämställdhet mellan män och kvinnor, målsättningen att minska sociala och ekonomiska ojämlikheter, människors förmåga till självförverkligande, den växande mångfalden av familjer och likabehandling. Det handlar mer om familjepolitik än arbetsmarknadspolitik.

Samtidigt är det nödvändigt att beakta arbetsmarknadens förändrade karaktär och 24/7-ekonomins tryck på familjer. I Finland gör småbarnsföräldrar redan mer skiftes- och nattarbete än i många andra länder. Familjetjänsterna kan inte utgå ifrån långa anställningsvillkor eller åtta till fyra-jobb.

Finland har ingen stark tradition av policyforskning, där effekterna av olika alternativa lösningar skulle undersökas i förväg och vi skulle beakta hur människor faktiskt kommer att bete sig. Snarare är vi vana att göra en (arbetsmarknads)politisk kompromiss med något för varje intressegrupp.

Under familjeledighetsreformen kunde vi nu testa nya förberedelseformer och komma fram till lösningar utifrån kunskap i stället för magkänsla. Vi kunde utnyttja den så kallade ”Behavioral Insights”-strategin som utvecklats av OECD som stöd för beslutsfattande, samt olika vetenskapliga discipliners kunskap.

Därför stöder jag Heidi Schaumans förslag att gå in för en experimentell kultur i familjeledighetsreformen. Forskare och föräldrar kunde tillsammans engagera sig för att utveckla lämpliga flexibla modeller för familjelivet. Låt oss inleda familjeledighetsreformen med att lyssna på dem som är experter på familjens vardag!

Maria Kaisa Aula är före detta riksdagsledamot och barnskyddsombudsman, ordförande för styrgruppen för Barn och familjetjänsternas utvecklingsprogram samt ordförande för Befolkningsförbundet.

Jarkko Lahtinen: Småbarnspedagogikens betydelse

I början av 2013 upphörde småbarnspedagogiken att vara en nationell social service. Lagen om småbarnspedagogiken ändrades så att ansvaret för småbarnspedagogik överfördes från social- och hälsovårdsministeriet till undervisnings- och kulturministeriet. Uppgifter gällande stödet för hemvård och privatvård blev dock kvar under social- och hälsovårdsministeriet. I de flesta kommuner hade visserligen småbarnspedagogiken administrativt överförts till undervisningssektorn redan tidigare. I allmänhet hör också stöd till hemvård och privatvård till samma kommunala verksamhetsområde som småbarnspedagogiken.

Från början av augusti 2015 ändrades lagen om barndagvård till lagen om småbarnspedagogik. Lagen definierar vad som avses med småbarnspedagogik. Enligt lagen om småbarnspedagogik har alla barn dessutom rätt till småbarnspedagogik. Enligt den tidigare lagen om barndagvård hade föräldrar rätt till en daghemsplats för sina barn. Tankegången har förändrats markant.

Enligt Maarit Alasuutaris (2003) studie har småbarnsföräldrar en bestämd uppfattning om att det är fördelaktigt för deras barn att delta i småbarnspedagogisk verksamhet. Deltagandet i småbarnspedagogisk verksamhet i olika delar av Finland varierar dock betydligt. Utnyttjandet av familjeledighet och barns deltagande i småbarnspedagogiken varierar av skäl som vi ännu inte riktigt känner till. Antalet barn i åldern 1–6 som deltar i småbarnspedagogiken i de största städerna är redan på en måttligt hög nivå (Åbo 73,4 %, Esbo 71,9 %, Vanda 71 %, Helsingfors 70,8 %, Tammerfors 70,5 %, Uleåborg 67,9 %; Småbarnspedagogikstjänster och kostnader för de sex största städerna år 2015 – rapporten). Å andra sidan finns det stora regionala skillnader, från 52,2 procent i centrala Österbotten till 72,7 procent i Nyland (Småbarnspedagogik 2015 – statistisk rapport, THL).

Olika forskningsresultat påvisar ganska tydligt att småbarnspedagogiken kan förhindra att barn marginaliseras och underlätta barnets inlärningsvägar. Småbarnspedagogiken är därför viktig. Vår nuvarande familjeledighetsmodell påverkar för sin del de beslut som familjer gör gällande barnens deltagande i småbarnspedagogiken. För vissa familjer har hemvårdsstödet blivit ett stöd som liknar inkomststödet. Det är i dessa fall förståeligt att familjer av ekonomiska skäl inte har möjlighet att ta ett barn till småbarnspedagogisk verksamhet. Det problemet kan emellertid inte lösas endast genom att utreda familjebidragen, utan man bör betrakta hela stödsystemet. Både modellerna för inkomststöd och bostadsstöd borde utvärderas.

”Familjens samtliga stöd och förmåner bör granskas som en helhet” – Jarkko Lahtinen

Vi borde beakta kvaliteten på småbarnspedagogiken i ännu högre grad. Småbarnspedagogiken bör vara en tjänst dit familjer i första hand vill ta sina barn, trots att de kan gå miste om potentiella stöd. Det har emellertid skett många förändringar på kort tid inom småbarnspedagogiken. Vi vet ännu inte hur förändringarna kommer att påverka verksamheten och ifall småbarnspedagogiken blir mer attraktiv över hela Finland. Många vill för tillfället fokusera på miss- förhållandena i småbarnspedagogiken. Det har skapats en bild av småbarnspedagogiken som dålig i sig i sin nuvarande form. Den här bilden torde ändå inte hålla streck, med vissa enstaka undantag. Det är fint att de föräldrar och barn som använder tjänsten för det mesta anser småbarnspedagogiken vara rent ut sagt utmärkt.

Vi bör minnas att småbarnspedagogiken inte kan lösa alla familjelivets problem. Inte ens en högklassig småbarnspedagogik kan korrigera allt som är trasigt i barnens liv i dagens samhälle. Ett av reformförslagen vill ha avgiftsfri småbarnspedagogik för att locka fler barn att delta. Delvis eftersträvas bättre sysselsättning, delvis vill man på så sätt uppmuntra barn att delta mera. Detta är dock inte problemfritt. Lösningen skulle bli dyr för vårt samhälle utan att vi ens kan vara säkra på att den är rätt och riktig.

Det är fortfarande, har alltid varit, utmanande att engagera de barn som enligt forskningsresultaten skulle få mest nytta av småbarnspedagogiken. Det problemet åtgärdas inte enbart med att göra verksamheten kostnadsfri, eftersom småbarnspedagogiken redan är kostnadsfri för många. Vill vi investera mer i småbarnspedagogiken måste vi överväga om ökade utgifter för att göra tjänsten kostnadsfri är den rätta lösningen. Enligt min mening kunde en större del av investeringarna hellre kunna satsa på att öka personalens kompetens och antalet daghemslärare.

Situationen är ändå inte entydig och det finns ingen enskild korrekt lösning. Reform kräver mod. När det gäller sysselsättning och jämställdhet borde hela familjeledigheten och stödsystemet för familjer bedömas som en helhet, samtidigt som även småbarnspedagogiken ingår i debatten.

Jarkko Lahtinen är sakkunnig vid Finlands Kommunförbund

Markus Jäntti: Finansieringsmodellen borde utredas

En reform av föräldraledighetssystemet har varit upp till diskussion flera gånger åtminstone under denna valperiod. Debatten har lett till olika förslag på modeller från icke-statliga organisationer, politiska partier och även från arbetsmarknadsorganisationer. Ofta strävar förslagen att göra föräldraledigheten mer flexibel och att få pappor att använda mera av sin föräldraledighet. Anneli Miettinens rapport där hon jämför de nordiska ländernas familjeledigheter är ett välkommet tillskott till debatten.

Nedan kommenterar jag kortfattat rapporten i ljuset av vad jag ännu skulle vilja veta mer om gällande Nordens föräldraledigheter. Jag vill betona att även om rapporten inte svarar på alla frågor som jag är intresserade av utgör den är ett värdefullt och välgjort bidrag till föräldraledighetsdebatten.

Rapporten undersöker föräldraledighetens nuvarande situation i de olika nordiska länderna, granskar ledigheter som öronmärkts för pappor och hur dessa utnyttjas samt hur olika länder organiserar omvårdnaden av små barn. Dessa ämnen behandlas på ett tydligt och informativt sätt.

Särskilt viktigt är naturligtvis kapitlet i rapporten som ifrågasätter tre myterna om vår föräldraledighet: att våra ersättningsnivåer är höga; att vår föräldraledighet kan delas flexibelt mellan föräldrarna; och att småbarnsmammornas arbetsinsats märkbart släpar efter de andra nordiska länderna.

Det hade kanske varit en god idé att dokumentera förekomsten av dessa myter, men framför allt den sista förtjänar extra uppmärksamhet. Särskilt betydelsefullt för debatten i Finland är hur man i olika länder i arbetskraftsundersökningar definierar föräldralediga som anställda eller som sådana som står utanför arbetskraften på olika sätt. Till exempel anses en föräldraledig i anställningsförhållande i Sverige vara sysselsatt, men inte i Finland efter år 2008. Med svensk praxis skulle mammornas sysselsättningsgrad i Finland vara betydligt högre än med nuvarande praxis.

En nordisk jämförelse är på plats, vi uppfattar ju Finland som en nordisk välfärdsstat (även om vi kanske saknar en exakt bild av vad en nordisk välfärdsstat egentligen är). Valet av referenser kunde dock vara bättre motiverat. Inte minst för att skillnaderna mellan länderna är intressanta, både de “mytiska”, dvs. de inbillade och de verkliga skillnaderna. På samma sätt skulle det ha varit bra om rapporten gått djupare in i föräldraledighetssystemets politiska historia – hur olika länder bestämde sig för olika (och delvis samma) alternativ.

Det är både klokt och begripligt att Befolkningsförbundet, som uppfattas som en icke-politisk sakkunnigorganisation, väljer att inte närmare reflektera över de politiska bakgrunderna till och strategierna bakom skillnaderna i familjeledighet i de olika nordiska länderna.

I rapporten redovisas resultaten från Familjebarometern. Familjebarometern är en enkät som Befolkningsförbundet skickade ut till 20–50-åriga finländare och som handlade om barns hem- och daghemsvård. Det hade varit informativt ifall liknande resultat från de övriga nordiska länderna varit tillgängliga.

Men som läsare av rapporten kan jag inte undgå att tänka på hur man kunde förklara skillnaderna i föräldraledighetens villkor och om- vårdnaden av småbarn i Norden. Skillnaderna mellan både villkoren och omvårdnadsmodellerna för små barn är ofta uppseendeväckande stora. Det vore bra att veta varför.

Nationella institutioner formas genom komplexa processer. Människornas åsikter påverkas av institutionernas utveckling och förändring och den relaterade offentliga debatten. Å andra sidan påverkar väljarnas preferenser och övertygelser säkert också institutionernas utveckling. Även olika intressegruppers målsättningar och institutionell tröghet är viktiga faktorer.

”Varför är skillnaderna i Norden så uppseendeväckande stora?” – Markus Jäntti

Rapporten fokuserar på att undersöka föräldraledighet ur användarnas, dvs. föräldrarnas och barnens, synvinkel. Den som följer med debatten om finländsk föräldraledighet skulle dock också hoppas på en redogörelse över föräldraledighetens finansiella arrangemang. Ämnet berörs i avsnitten kring föräldraledighetens löneaspekt. Även arbetsgivarens skyldigheter berörs när rapporten diskuterar ledighetens flexibilitet. Men dessa diskuteras överraskande nog inte i den del som granskar föräldraledighetskostnader och kostnader för reformen.

Det är viktigt beakta den kostnad som föräldraledighet innebär för arbetsgivaren (och även de skyldigheter som berör arbetsgivaren gällande föräldraledighetens flexibilitet) då vi överväger hur en förändring av ledigheten skulle påverka arbetstagarna och arbetsplatserna, inte minst ur jämställdhetssynpunkt. Könsskillnader i föräldraledighet och omvårdnadsansvaret för barn kan på många sätt påverka arbetsgivarnas beteende både vid rekrytering och karriärutveckling.

Arbetsgivarnas utgifter för föräldraledighet och konsekvenserna för de anställda förklarar varför de finländska arbetsmarknadsorganisationerna varit så aktiva i frågan.

En aspekt som jag något oväntat inte hittade i rapporten gäller föräldraledighetens (inkomstrelaterade) arbetsvillkor. Ämnet berörs då skribenten förklarar ersättningsnivåerna för de personer med föräldraledighet som inte uppfyller inkomstrelaterade kriterier, men jag kunde inte lokalisera själva villkoren. Ifall anställnings förhållandenas osäkerhet påverkar män och kvinnor annorlunda (och även om de på-verkar på samma sätt), kan villkoren kring inkomstrelaterad ersättning påverka ojämlikheten mellan könen på olika sätt.

Utöver de direkta utgifterna utgörs kostnaderna för föräldraledighet av en stor mängd andra kostnader. Exempel på dessa är kostnaderna för arbetsgivare och, en central men mindre uppmärksammad aspekt, mammans minskade inkomster på grund av familjeledighet. Om kvinnans inkomster senare i karriären blir lägre på grund av långa ledigheter, jämfört med bortfallet vid kortare föräldraledighet och/eller lägre vårdansvar, kan det skapa en mycket hög kostnad under livsloppet. Den kostnaden syns inte i utgiftsstatistiken, men deras osynlighet gör dem inte mindre verkliga.

Markus Jäntti är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet

Penna Urrila: Näringslivet stöder en reform av familjeledigheterna

Befolkningsförbundets och tankesmedjan Agendas rapport om familjeledigheterna i de nordiska länderna ger en heltäckande bild över situationen i de olika länderna och hur de skiljer sig åt. I rapporten kan man bland annat läsa att Finlands familjeledighetsmodell i många avseenden skiljer sig från de andra nordiska länderna.

Under de senaste åren har behovet av att modernisera Finlands familjeledighetssystem fått en allt viktigare roll i den offentliga debatten. Mellan åren 2016 och 2017 presenterade olika partier och intressegrupper sina egna modeller för hur man kan reformera familjeledigheten. I februari 2017 lade även Finlands näringsliv EK fram sitt förslag till hur man kunde förnya familjeledigheten.

”Deltidsarbete är bättre än en långvarig frånvaro från arbetslivet” – Penna Urrila

De flesta av de föreslagna modellerna har många gemensamma beröringspunkter, till exempel viljan att göra ledigheten mer jämnt fördelad mellan föräldrarna och att förkorta tiden som föräldrarna är borta från arbetet.

Det är mycket viktigt för näringslivet hur det finländska familjeledighetssystemet ser ut, eftersom det påverkar vardagen på arbetsplatserna och arbetsförhållandena. Dessutom finansieras föräldrapenningen nästan helt av både arbetsgivarens och arbetstagarnas sjukförsäkringspremier.

Problemen med den nuvarande finländska familjeledighetsmodellen

Barnomsorgsansvaret är tämligen ojämnt fördelat i Finland. Till exempel så använder män endast 1–3 procent av den gemensamma föräldraledigheten, och pappornas totala andel av föräldrapenningen är endast cirka 10 procent. Den här siffran är klart lägre än i de övriga nordiska länderna (förutom Danmark), och trots goda föresatser har den vuxit mycket långsamt.

Denna ojämlikhet har lett till att kvinnornas ställning på arbetsmarknaden har försvagats, löneskillnaderna mellan män och kvinnor minskar långsammare och gör det svårare för kvinnor att gå vidare i sin karriär.

Sysselsättningsgraden i Finland är också klart lägre än i övriga nordiska länder. Till exempel är sysselsättningsgraden för unga kvinnor i Finland lägre än i Sverige. Det här är en viktig orsak till varför det är så svårt att få offentlig finansiering.

Om vi hade samma sysselsättningsgrad bland kvinnor i åldern 25–45 i Finland som i Sverige, skulle vi sysselsätta cirka 50 000 fler personer. Förklaringen till varför sysselsättningsgraden är så hög bland svenska mammor kan endast delvis förklaras av förekomsten av deltidsarbete. Deltidsarbete är dessutom, om man ser det ur ett arbetsmarknadsperspektiv, ett klart bättre alternativ än en lång, fullständig frånvaro från arbetslivet.

Andelen barn som går i förskola är klart lägre i Finland än i de övriga nordiska länderna och det här gäller alla åldersgrupper mellan 1 och 5 år. Att delta i en förskoleverksamhet av hög kvalitet har visat sig förhindra att barn slås ut och jämnar ut skillnader som beror på familjebakgrund.

Förutom familjeledighetssystemet kan situationen i Finland också påverkas av den relativt höga dagvårdsavgiften, speciellt när man jämför med Sverige. Höga dagvårdsavgifter minskar barnfamiljers möjlighet till sysselsättning. Den partiella minskningen av dagvårdskostnaderna som kommer att införas nästa år är emellertid en positiv trend.

Riktlinjer för Finlands kommande reform

Ur näringslivets synvinkel är det mycket positivt att den finländska regeringen har beslutat sig för att börja arbeta på en reform av familjeledigheterna. Huvudmålen med reformen bör vara att uppnå en jämnare fördelning av ledigheterna, förbättra jämställdheten på arbetsmarknaden och förbättra kvinnors position på arbetsmarknaden samt att öka sysselsättningsgraden. Det är också viktigt att reformen beaktar att dagens familjesituationer kan se olika ut.

Man har emellertid uppgett offentligt att man inte kommer att behandla familjers rätt till valfrihet när det kommer till användningen av familjeledighet denna gång. Det är naturligtvis även i fortsättningen viktigt att man tar förändrade familjesituationer i beaktande, men det verkar osannolikt att det skulle vara möjligt att få till stånd en väsentligt mer jämlik fördelning av familjeledigheten utan att man begränsar den nuvarande valfriheten.

Förutom familjeledighet och förmåner bör man också granska förskolan och en flexibel organisation av denna samt nivån på dagvårdsavgifter.

Det är inte möjligt att genomföra reformer som skulle leda till en väsentlig ökning av utgiftsnivån i det nuvarande ekonomiska klimatet. Något man fortfarande kan göra är att utveckla kvaliteten på förskolan och göra ytterligare investeringar om man med hjälp av den övergripande reformen kan öka sysselsättningsgraden. Högre sysselsättning skulle märkbart stärka inte bara statens och kommunernas ekonomi utan också finansieringen av socialförsäkringsfonderna.

Penna Urrila är ledande ekonom på Finlands näringsliv

Sammanfattning

Tre myter om familjeledigheter – en jämförelse av föräldraledigheterna i Norden.
Tankesmedjan Agenda och Befolkningsförbundets rapport om familjeledighetsmodeller i Finland och de nordiska länderna.
Anneli Miettinen och Anna Rotkirch, Institutet för befolknings-forskning, Befolkningsförbundet.
Sammandraget har gjorts i samarbete med Nina Östman, projekt-arbetare vid Regeringens spetsprojekt för barn- och familjetjänster,
FSKC – Finlandssvenska kompetenscentret.

I rapporten beskrivs Finlands och de andra nordiska ländernas familjeledighetsmodeller. Syftet är att framföra aktuell information om de övriga nordiska ländernas familjeledighetsmodeller och samtidigt hålla ett öga på den debatt som för tillfället pågår i Finland. I synnerhet Sveriges familjeledighetsmodell framställs ofta som tillämpningsbar också här. Trots detta är det inte klart vilka komponenter från de olika ländernas modeller man önskar kopiera och vilka effekter nya tillämpningar kan förväntas ha.

Rapporten granskar den inkomstbundna föräldraledighetens (moderskaps- faderskaps- och föräldraledighet) längd, dess ersättnings-grad samt möjligheter till flexibilitet. Den beskriver småbarnsföräldrars vårdarrangemang (organisering av barnens skötsel hemma och småbarnsfostran utanför hemmet), finländska föräldrars önskemål gällande föräldraledigheten och utvärderar information om mödrar i arbetslivet.

I slutet av rapporten framförs tre myter som grund för diskussionen:

Myt 1: Familjeledighetens ersättningsgrad ligger på en god nivå i Finland

Myt 2: Föräldraledigheten kan redan nu delas på ett flexibelt sätt mellan föräldrarna

Myt 3: Småbarnsmammornas deltagande i arbetslivet är tydligt lägre i Finland än i resten av Norden

Efter rapportens sammanfattning presenteras 7 korta expert-kommentarer framförda av representanter och forskare från föräldraorganisationerna och ekonomisektorn. Nedan följer ett sammandrag av rapportens centrala resultat.

Sveriges föräldraledighet erbjuder möjlighet att erhålla inkomstbaserad ledighet en längre tid

Finlands föräldraledighetsmodell är den minst flexibla modellen och modellen med lägst ersättningsgrad bland de nordiska länderna. (Se figur 1 nedan). Möjligheten att ta ut föräldraledigheten i flera tids-perioder är begränsad, och ledigheten kan inte användas efter att barnet fyllt 1 år (med undantag av pappans kvoterade period). Att kombinera deltidsarbete och deltidsledighet är svårt i den nuvarande finska modellen (detta förutsätter att båda föräldrarna arbetar deltid). Den svenska modellen är den mest flexibla i Norden: uttag av dagpenning är inte bundet till lediga dagar, vilket betyder att familjen kan använda detta för att förlänga sin föräldraledighet, om än dock med en lägre ersättningsgrad. Enligt en svensk rapport tar man i många familjer hand om barnet hemma med inkomstbaserad ersättning fram till att barnet är närapå 1,5 år gammalt. Också i Norge och Danmark är det möjligt att förlänga ledigheten genom att godta en lägre ersättningsnivå under ledigheten.

Figur 1. Utbetald ersättning för familjeledigheter år 2017, euro per månad (brutto). I Finland är ersättningsgraden högst 70% av inkomsten, i Sverige 77.6% och på Island 80%. I Norge och Danmark är ersättningsgraden 100% av inkomsten till en bestämd gräns.)

I Finland kunde man förhållandevis lätt öka föräldraledighetens flexibilitet, t.ex. genom att sänka respektive höja de åldersgränser, från och med/till och med vilka ledigheten kan tas ut, eller erbjuda en möjlighet att förlänga ledigheten mot en lägre (inkomstbaserad) ersättningsgrad. Familjers möjlighet att förlänga ledigheten skulle ändå vara sämre i Finland än i de andra nordiska länderna, förutsatt att inte andra förändringar genomförs samtidigt. Det finns två orsaker till detta:

Ersättningsgraden för föräldraledigheten har en lägre utgångspunkt.
I regel är endast mammorna berättigade till (delvis) löne-ersättning under föräldraledigheten enligt sitt arbetskontrakt.

I de andra nordiska länderna erbjuder man även andra möjligheter till flexibilitet som inte finns i Finland (I rapporten figur 4):

Man kan flexibelt ta ut föräldraledigheten på deltid (Sverige, Norge, Danmark, Island)
Föräldrarna kan ta ut sina ledigheter samtidigt om de så önskar (Norge, Danmark, Island)
Inkomstbaserad föräldraledighet kan flyttas och användas också även efter att barnet har fyllt 1 år (Sverige, Norge, Danmark, Island)
Ledigheten kan tas ut i flera separata tidsperioder (Norge, Danmark, Island)

Möjligheterna till flexibilitet erbjuder, åtminstone delvis, familjerna möjligheten att använda familjeledigheten jämsides med deltagande i arbetslivet på ett sådant sätt familjerna själva önskar. I figur 2 nedan presenteras användningen av familjeledigheterna enligt grund-modellen (100% ersättningsgrad) samt en möjlig ”flexibel modell”, d.v.s. en modell med nedsatt ersättningsnivå.

Figur 2. Den inkomstbaserade föräldraledighetens längd efter barnets födsel (moderskaps- faderskaps- och föräldraledighet) enligt grundmodellen samt enligt den flexibla modellen

Grundmodell= under ledigheten används 100% eller maxbelopp av e rsättningen.
Flexibel modell= ersättning under ledigheten ca 55% (Sverige) -80% (Danmark, Norge) av inkomsten.

En öronmärkt ledighetsperiod ökar pappornas delaktighet

Erfarenheterna i såväl de nordiska länderna såväl som annorstädes visar att papporna använder den öronmärkta pappaledigheten i hög grad. En förlängning av de kvoterade perioderna har således alltid ökat pappornas uttag av föräldraledigheten. Längre perioder kvoterade ledigheter är tills vidare i bruk på Island och i Sverige, där vardera föräldern har rätt till 3 månader öronmärkt föräldraledighet. I Sverige och på Island har man strävat till att upprätta en genusneutral familjeledighet. Utgångspunkten har varit att vardera förälderns likvärdiga rättighet och möjlighet att delta i barnets skötsel. Exempelvis är föräldraledigheten i Sverige i utgångsläge jämlikt fördelat mellan båda föräldrarna (båda vårdnadshavarna), med möjlighet att överföra ledigheten mellan föräldrarna enligt behov. Inkomstbaserade ledigheter erbjuds barnets vårdnadshavare oberoende av dennes genustillhörighet eller familjens boendearrangemang.

En betydande del av papporna utnyttjar dock inte sin möjlighet att ta ut föräldraledighet över huvud taget. En utvidgning av kvoterade föräldraledigheter kan även öka rigiditeten och försätta familjer i sinsemellan varierande situationer. Arbets- eller livssituationen i övrigt kan förhindra användningen av kvoterade föräldraledighetsperioder. Exempelvis kan den ena förälderns arbetslöshet, osäkra arbetsförhållande eller låga inkomster i hushållet öka sannolikheten att pappan inte alls utnyttjar föräldraledigheten.

Vård av småbarn i hemmet allmänt bara i Finland

I de andra nordiska länderna sköts en anmärkningsvärt större del av barnen i den offentliga dagvården än i Finland. Ett genomsnittligt barn börjar i dagvård som ca 1-åring (Danmark) eller som litet äldre (Sverige, Norge, Island). Av 2-åringarna i dessa länder sköts närmare 90 procent i dagvården. I Finland sköts strax över hälften av 2-åringarna och ca 70 procent av 3-åringarna i dagvården. (Figur 3, i rapporten figur 5)

Figur 3. Andel barn i småbarnsfostran (dagvården) per åldersgrupp i Norden 2015, 1–5 åriga barn (%)

I Sverige erbjöds en modell snarlik den finska hemvårdsstödsmodellen åren 2008–2015, men den nyttjades förhållandevis lite av de svenska familjerna. I Norge är det möjligt att erhålla hemvårdsstöd och använda sig av dagvård samtidigt. På detta sätt halveras stödet, om barnet deltar samtidigt i dagvården på deltid. I Norge har intresset för hemvårdsstödets andel minskat i takt med att dagvårdsutbudet för 1–2 åriga barn har ökat, och begränsas till barn under 2 år. Såväl i Norge som i Sverige har hemvårdsstödet i högre grad nyttjats av lågutbildade mödrar och mödrar med invandrarbakgrund.

Familjer önskar sköta barnet hemma åtminstone tills barnet är 1,5 år gammalt

Såväl Befolkningsförbundets Familjebarometer såväl som THL:s föräldra ledighetsenkät visar att majoriteten av finländarna är av åsikten att det bör finnas möjlighet att sköta barnet hemma åtminstone tills barnet är 1,5–2 år gammalt. På basen av dessa kan inga större åsiktsskillnader särskiljas i frågan på basen av utbildningsbakgrund, personer med lägre utbildning är dock i någon mån mer beredda att sköta barnet hemma en längre tid. Papporna är mindre benägna att hålla en lång familjeledighet än mödrarna. Trots detta är även många pappor beredda att vara föräldralediga flertalet månader, d.v.s. en längre tid än medeltalet pappor just nu är lediga.

Det är anmärkningsvärt att den nuvarande modellen i Sverige möjliggör flexibel skötsel av barnet i hemmet fram tills att barnet är ca 1,5 år gammalt. Att slopa hemvårdsstödet i Finland utan en ersättande lösning skulle innebära att ledigheten tog slut innan barnet fyllt 1 år.

Småbarnsmammornas deltagande i arbetslivet – finns det orsak att oroa sig?

I den finska debatten har det lyfts fram en oro för småbarnsmammors deltagande i arbetslivet i jämförelse med de övriga nordiska länderna. En jämförelse mellan de nordiska länderna försvåras i någon mån av att statistik bokförs på olika sätt i olika länder. Anna Pärnänens och Olga Kampuris undersökning visar att finländska mammors sysselsättningsgrad inte är så låg som många rapporter har visat om man skulle föra statistik över familjeledigheten likadant i alla länder. Det bör också noteras att de finska mammorna återvänder till heltids arbete efter hemmavistelsen.

De finska kvinnornas deltagande i arbetslivet är märkbart lägre än svenska kvinnors under tiden barnet är 1–2 år gammalt. Av de svenska mammorna i samma åldersgrupp arbetar dock ca hälften deltid. Om man däremot ser till heltidsarbetande mammor är skillnaderna betydligt mindre mellan Finland och Sverige. Vidare fortsätter de finska mammorna arbeta längre än i många andra europeiska länder. 40–49-åriga kvinnors andel i arbetslivet är i Finland på samma nivå eller t.o.m. högre än i övriga nordiska länder.

Småbarnsföräldrar i Finland ser deltidsarbete och flexibla arbets- tider som viktiga för utvecklingen. I Befolkningsförbundets årliga Familjebarometer har detta återkommande lyfts fram av finska familjer som de mest önskade familjepolitiska förändringarna. Tills vidare har möjligheten att förkorta arbetstiden inte lockat finländska föräldrar – som orsak till detta nämns ofta att deltidsarrangemang inte fungerar i praktiken ute på arbetsplatserna. Lång frånvaro från arbetslivet har senare även konsekvenser för mammornas pensionsskydd och löneutveckling. Främjandet av möjligheterna för samordning av arbete och familjeliv, genom att skapa fungerande modeller för förkortad arbetstid eller deltidsarbete, skulle också förbättra mammornas ställning på arbetsmarknaden.

Utgifterna för föräldraledigheten mindre i Finland än andra nordiska länder

Om man granskar kostnaderna för föräldraledigheten som en inves-tering för barnen, förblir Finland tydligt på efterkälken i jämförelse med de övriga nordiska länderna (figur 4 nedan, i rapporten figur 10). Trots att uppskattningen av utgifterna för föräldraledigheten innebär en utmaning p.g.a. olikheterna i statistikföringen, verkar det så, att kostnaderna per barn är betydligt lägre i Finland än i Sverige eller Norge, trots en uppåtgående trend.

Utgifterna för föräldraledigheter har växt i alla länder. Detta beror på genomförda reformer, så som t.ex. utvidgningen av kvoterade ledigheter eller möjlighet att enligt behov fördela ledigheter i flertalet delar samt delvis också på grund av en generellt förhöjd inkomstnivå.

Figur 4. Utgifter för föräldraledighet, för födda barn i olika nordiska länder 2004–2015. Utgifterna har justerats enligt köpkraften. Den svenska statistiken består av två delar, med början från år 2009 visas endast utgifterna för föräldraledigheten. För åren 2004–2015 visas utgifterna för föräldraledigheten med inräknade kostnader från den tillfälliga vårdledigheten.

Källor

Beskæftigelsesministeriet 2013. Rapport om øremærket barsel. Danmark, Beskæftigelsesministeriet. Tillgänglig: http://bm.dk/da/Aktuelt/Nyheder/Arkiv/2013/09/Udvalgsrapport%20om%20oremaerket%20barsel.aspx (läst 20.2.2017).

Bloksgaard, L. & Rostgaard, T. (2014). Denmark country note. I verket: Moss, P. (red.) International Review of Leave Policies and Research 2014. Tillgänglig: http://www.leavenetwork.org/ (läst 15.2.2017).

Bloksgaard, L. & Rostgaard, T. (2016). Denmark country note. I verket: Koslowski, A., Blum., S., och Moss, P. (red.), International Review of Leave Policies and Research 2016. Tillgänglig: http://www.leavenetwork.org/ (läst 15.2.2017).

Blum, S., Erler, D. & Reimer, T. (2016). Germany country note. I verket: Koslowski, A., Blum., S., och Moss, P. (red.), International Review of Leave Policies and Research 2016. Tillgänglig: http://www.leavenetwork.org/ (läst 15.2.2017).

Borchorst, A. (2013). Danske mænd går mindst på barsel. Intervju med Anette Borchorst: FTF Aktuelt. Tillgänglig: http://www.ftf.dk/aktuelt/ftf-analyse/artikel/danske-maend-gaar-mindst-paa-barsel/ (läst 10.2.2017).

Brandth, B. & Kvande; E. (2015). Norway country note. I verket: Koslowski, A., Blum., S., och Moss, P. (red.), International Review of Leave Policies and Research 2016. Tillgänglig: http://www.leavenetwork.org/ (läst 15.2.2017).

Danmarks Statistik (2017a). Mottagere af tilskud/pasning af egne born 2015. Tillgänglig: http://www.statistikbanken.dk/10558 (läst 3.3.2017).

Danmarks Statistik (2017b). Sociale udgifter efter foranstaltning, ydelsestype og tid. Tillgänglig: http://www.statistikbanken.dk/statbank5a (läst 14.2.2017).

Duvander, AZ. & Ellingsæter, A.L. (2016). Cash for childcare schemes in the Nordic welfare states: diverse paths, diverse outcomes. European Societies 18(1): 70–90.

Einarsdottir, T. & Petursdottir, G.M. (2010). Iceland. I verket: Moss, P. (red.), International Review of Leave Policies and Related Research 2010. Employment Relations Research Series No. 115. Department for Business Innovation & Skills. London: Employment Market Analysis and Research. Tillgänglig: http://www.leavenetwork.org/fileadmin/Leavenetwork/Annual_reviews/2010_annual_review.pdf (läst 12.2.2017).

Ellingsæter, A.L. (2012). Cash for Childcare. Experiences from Finland, Norway and Sweden. International Policy Analysis. Berlin: Friedrich-Ebert-Stiftung.

Eurostat LFS Main indicators 2015. Tillgänglig: http://www. http://ec.europa.eu/eurostat/data/database (läst 20.2.2017).

Eydal, G.B., Gislason, I.V., Rostgaard, T., Brandth, B., Duvander, AZ. & Lammi-Taskula, J. (2015). Trends in parental leave in the Nordic countries: has the forward march of gender equality halted? Community, Work & Family 18(2): 167–181.

Eydal, G.B. & Gislason, I.V. (2016). Iceland country note. I verket: Koslowski, A., Blum., S., och Moss, P. (red.), International Review of Leave Policies and Research 2016. Tillgänglig: http://www.leavenetwork.org/ (läst 15.2.2017).

Fougner, E. (2012). Fedre tar ut hele fedrekvoten – også etter at den ble utvidet tilt i uker. Arbeid og velferd 2: 71–77.

Gislason, I.V. (2007). Parental Leave in Iceland. Bringing the Fathers in. Developments in the Wake of New Legislation in 2000. Centre for Gender Equality & Ministry of Social Affairs.

Haas, L., Duvander, AZ. & Hwang, P. (2016). Sweden country note. I verket: Koslowski, A., Blum., S., och Moss, P. (red.), International Review of Leave Policies and Research 2016. Tillgänglig: http://www.leavenetwork.org/ (läst 15.2.2017).

Haas, L. & Rostgaard, T. (2011). Fathers’ rights to paid parental leave in the Nordic countries: consequences for the gendered division of leave. Community, Work & Family 14(2): 177–195.

Haataja, A. (2016). Pieniä ja suuria reformeja pienten lasten perheille suunnatuissa perhevapaissa ja -etuuksissa. I verket: Haataja, A., Airio, I., Saarikallio-Torp, M. & Valaste, M. (red.) Laulu 573566 perheestä. Lapsiperheet ja perhepolitiikka 2000-luvulla, s. 36–79. Helsingfors: FPA.

Haataja, A. (2009). Fathers’s use of paternity and parental leave in the Nordic countries. Online working papers 2. Helsingfors: FPA.

Haataja, A. & Juutilainen, VP. (2014). Kuinka pitkään lasten kotihoitoa? Selvitys äitien lastenhoitojaksoista kotona 2000-luvulla. Työpapereita 58. Helsingfors: FPA.

Haataja, A. & Nyberg, A. (2006). Diverging paths? The dual-earner/dual-carer model in Finland and Sweden. I verket: Ellingsæter, A.L., Arnlaug, L. (red.), Politicising parenthood in Scandinavia. Gender relations in welfare states, s. 217–239. Bristol: Policy Press.

Heggeman, H. (2014). Lägre inkomster bland föräldrar med vårdnadsbidrag. Välfärd 4: 18–20.

Hiilamo, H. & Kangas, O. (2009). Trap for women or freedom to choose? The struggle over cash for child care schemes in Finland and Sweden. Journal of Social Policy 38(3): 457–475.

IFAU 2017. Tillgänglig: http://www.ifau.se/sv/Om-IFAU/Remissvar/begransningar-i-foraldrapenningen-for-foraldrar-som-kommer-till-sverige-med-barn/ (läst 20.2.2017).

ISF Duvander, AZ. (2013). Föräldrapenning och föräldraledighet. Rapport 2013:13. Stockholm: ISF Inspektionen för socialförsäkringen.

ISF Johansson, M. & Duvander, AZ. (2012). Ett jämställt uttag? Reformer inom föräldraförsäkringen. Rapport 2012:4. Stockholm: ISF Inspektionen för socialförsäkringen.

Juutilainen, VP., Saarikallio-Torp, M. & Haataja. A. (2016). Perhevapaat 2013 -väestökyselyn toteutus. Työpapereita 89. Helsingfors: FPA.

FPA:s förmånsstatistik Barnfamiljer 2015. Tillgänglig: http://www.kela.fi/vuositilastot_kelan-lapsiperhe-etuustilasto (läst 7.2.2017).

FPA:s statistiska årsbok 2015. Tillgänglig: http://www.kela.fi/web/sv/statistikpublikationer_statistisk-arsbok (läst 7.2.2017).

Kellokumpu, J. & Napari, S. (2007). Perhevapaiden vaikutus palkkapussiin. Talous & Yhteiskunta 3: 30–35.

Koskenvuo, K. 2016. Perhevapaiden vaikutus eläkkeeseen 1980-luvulta 2000-luvulle. I verket: Haataja, A., Airio, I., Saarikallio-Torp, M. & Valaste, M. (red.) Laulu 573566 perheestä. Lapsiperheet ja perhepolitiikka 2000-luvulla, s. 116–135. Helsingfors: FPA.

Lahtinen, J. & Selkee, J. (2016). Varhaiskasvatuskyselyraportti II: hallinto, kuntalisät, palveluseteli. Helsingfors: Kommunförbundet.

Lainiala, L. (2014). Perhepolitiikka kriisin aikana. Perhebarometri 2014. E 48. Helsingfors: Befolkningsförbundet Institutet för befolkningsforskning.

Lainiala, L. (2010). Perhepolitiikan uudet tuulet – Perheen paluu. Perhebarometri 2010. E 39. Helsingfors: Befolkningsförbundet Institutet för befolkningsforskning.

Lammi-Taskula, J., Salmi, M. & Närvi, J. (2017). Isien perhevapaat. I verket: Salmi, M. & Närvi, J. (red.) Perhevapaat, talouskriisi ja sukupuolten tasa-arvo, s. 105–134. Raportti 4. Helsingfors: Institutet för Hälsa och Välfärd.

Lammi-Taskula, J. (2007). Parental Leave for fathers? Gendered Conceptions and Practices in Families with Young Children in Finland. Research Report 166. Helsingfors: STAKES.

Miettinen, A. (2012). Perhevapaakäytännöt Suomessa ja Euroopassa 2012. Työpapereita 1/2012. Helsingfors: Befolkningsförbundet Institutet för befolkningsforskning.

Nordic statistics 2017. Nordic Gender Equality Indicators. Tillgänglig: http://91.208.143.100/pxweb/norden/pxweb/en/Nordic%20Statistics/ (läst 20.2.2017).

NOSOSCO 2015. Social Protection in the Nordic Countries 2013/2014. Scope, Expenditure and Financing. Köpenhamn: Nordic Social Statistical Committee.

OECD Employment indicators 2014. Tillgänglig: http://www.oecd.org/els/emp/employmentdatabase-employment.htm (läst 3.3.2017).

OECD Family database 2017. Tillgänglig: http://www.oecd.org/els/family/database.htm (läst 13.2.2017).

OECD Labour Force Statistics 2015. Tillgänglig: http://www.oecd.org/std/labour-stats/ (läst 20.2.2017).

Prop. 92 L 2010–2011 (Norge). Endringer i folketrygdloven (utvidelse av fedrekvoten mv.) Tillgänglig: https://www.regjeringen.no/no/dokumenter/prop-92-l-20102011/id639428/ (läst 13.2.2017).

Prop. 79 L 2012–2013. (Norge) Endringar i folketrygdlova (utvidning av stønadesperioden for foreldrepengar mv.) Tillgänglig: https://www.regjeringen.no/no/dokumenter/prop-79-l-20122013/id717695/ (läst 13.2.2017).

Pärnänen, A. & Kambur, O. (2017). Määritelmämuutos vuosilta 2008–2009 näkyy pienten lasten äitien työllisyydessä. Tieto & Trendit 1. Tillgänglig: http://tietotrendit.stat.fi/mag/article/213/ (läst 30.3.2017).

Repo, K. (2009). Pienten lasten kotihoito – puolesta ja vastaan. I verket: Anttonen, A., Valokivi, H. & Zechner, M. (red.), Hoiva – tutkimus, politiikka ja arki, s. 219–237. Tammerfors: Vastapaino.

Rostgaard, T. & Lausten, M. (2015). The coming and going of the father’s quota in Denmark: consequences for fathers’ parental leave take-up. I verket: Eydal, G.B. & Rostgaard, T. (red.), Fatherhood in the Nordic welfare states. Comparing care policies and practices, s. 277–302. Bristol: Policy Press.

Saarikallio-Torp, M. & Haataja, A. (2016). Isien vanhempainvapaiden käyttö on yleistynyt. Ketkä isistä vapaita käyttävät ja ketkä eivät? I verket: Haataja, A., Airio, I., Saarikallio-Torp, M. & Valaste, M. (red.) Laulu 573566 perheestä. Lapsiperheet ja perhepolitiikka 2000-luvulla, s. 80–115. Helsingfors: FPA.

Salmi, M. & Närvi, J. (2017). Pienten lasten vanhempien mielipiteet perhevapaiden kehittämisestä vuonna 2013. I verket: Salmi, M. & Närvi, J. (red.) Perhevapaat, talouskriisi ja sukupuolten tasa-arvo, s. 213–228. Raportti 4. Helsingfors: Institutet för Hälsa och Välfärd.

Salmi, M., Lammi-Taskula, J. & Närvi, J. (2009). Perhevapaat ja työelämän tasa-arvo. Työ ja yrittäjyys 24/2009. Helsingfors: Arbets- och näringsministeriet.

SE RE (2016). Jämställt föräldraskap och goda uppväxtvillkor för barn – översyn av föräldraförsäkringen. Kommittédirektiv 2016:10.

Skolverket (2013). Föräldrarnas val och inställning till förskola och fritidshem. Resultat från föräldraundersökningen 2012. Rapport 392. Stockholm: Skolverket.

Skolverket (2007). Fem år med maxtaxa. Stockholm: Skolverket.

Socialdepartementet (2015a). Slopat jämställdhetsbonus. Ds 2015:55. Stockholm: Socialdepartementet.

Socialdepartementet (2015b). Ytterligare en månad inom föräldrapenningen reserveras för vardera föräldern. Ds 2015:8. Stockholm: Socialdepartementet.

Socialdepartementet (2015c). Det kommunala vårdnadsbidraget avskaffas. Ds 2015:19. Stockholm: Socialdepartementet.

Socialförsäkringen i siffror 2004–2016. Försäkringskassan (Sverige).

Socialförsäkringsrapport 2013:5. Vårdnadsbidrag. En översikt av systemen i de nordiska länderna och sammanfattning av forskningen kring dess effekter. Stockholm: Försäkringskassan.

Socialförsäkringsrapport (2011). Socialförsäkringstaket och föräldralön – ekonomi vid föräldraledighet. Socialförsäkringsrapport 2011:11. Försäkringskassan.

SOU 2016:73. Begränsningar i föräldrapenningen för föräldrar som kommer till Sverige med barn. Tillgänglig: http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2016/10/sou-201673/ (läst 1.2.2017).

Statistisk sentralbyrå (Norge) (2017). Kontante overføringer til barnefamilier 2004–2015. Tillgänglig: https://www.ssb.no/statistikkbanken/ (läst 14.2.2017).

SHM (2011). Vanhempainvapaatyöryhmän muistio. Social- och hälsovårdsministeriets utredningar 2011:12. Helsingfors: SHM.

Sutela, H. (2015). Pitkät työajat hankaloittavat perheen ja työn yhteensovittamista. Tieto & Trendit 4. Tillgänglig: http://tietotrendit.stat.fi/mag/article/140/ (läst 3.3.2017).

Svenskt Näringsliv (2017). Remissvar. Begränsningar i föräldrapenningen (SOU 2016:73).

Tervola, J. (2016). Vanhempi kotona, lapsi päivähoidossa? Tarkastelu lastenhoitovalinnoista maahanmuuttajaperheissä. I verket: Haataja, A., Airio, I., Saarikallio-Torp, M. & Valaste, M. (red.) Laulu 573566 perheestä. Lapsiperheet ja perhepolitiikka 2000-luvulla, s. 160–181. Helsingfors: FPA.

THL Perhevapaakyselyn tuloksia 2015. Tillgänglig: https://www.thl.fi/fi/tutkimus-ja-asiantuntijatyo/hankkeet-ja-ohjelmat/perhevapaatutkimus (läst 1.3.2017).

Vanda stad (2009). Kotona olevien vanhempien lapset päivähoidossa tammikuussa 2009. Uppföljningsutredning, januari 2009.

Väinälä, A. (2004). Selvitys kotona olevien vanhempien lasten päivähoitotilanteesta, syyskuu. SHM työryhmämuistioita 16 (förstaupplaga). Helsingfors: Social- och hälsovårdsministeriet.

Skribenter:

Sammandrag

Miettinen Anneli

Rotkirtch Anna

Info: