Den svenskspråkiga befolkningen skiljer sig i demografiskt hänseende från den finskspråkiga på olika sätt. De kanske mest karakteristiska skillnaderna finns i en klart lägre dödlighet och lägre skilsmässorisker. Den finlandssvenska befolkningen har dessutom en markant lägre arbetslöshet och risk för förtida pensionering. Mot bakgrund av detta samt att det svenska bosättningsområdet är koncentrerat längs kusten är det i någon mån förvånande att det inte verkar finnas några egentliga skillnader mellan språkgrupperna i fråga om fruktsamhet. Som det framgår av figur 1 i Rotkirch&Berg har det summerade fruktsamhetstalet för de svenska kvinnorna praktiskt taget sammanfallit med motsvarande för hela Finland under de senaste trettio åren. Det verkar således inte finnas något finlandssvenskt beteende som skulle avvika från det generella i detta avseende. Med beaktande av den regionala fördelningen och att det förvisso finns en del regionala variationer i fruktsamhet inom landet kan det likväl vara motiverat att granska frågan lite närmare. Hur ser det t.ex. ut om man begränsar sig till det område där båda språkgrupperna lever?
Finns en språkeffekt?
Med hjälp av Statistikcentralens publicerade statistik beräknades det summerade fruktsamhetstalet för både svenska och finska kvinnor regionvis för åren 2013-15 (Figur 1). Begränsat till de svenska och tvåspråkiga orterna uppgick de svenska kvinnornas fruktsamhetstal till 1,73, medan de finska kvinnorna låg på endast 1,44. Finns det trots allt en språkeffekt?
Figur 1. Summerade fruktsamhetstal regionvis för svenska och tvåspråkiga orter enligt kvinnornas språk 2013-15.
Några omedelbara observationer kan göras. Det finns inte något enhetligt finlandssvenskt fruktsamhetsbeteende inom hela bosättningsområdet, utan de regionala variationerna är betydande. Bland de svenskspråkiga varierar fruktsamhetstalet mellan 1,43 i Åboland och 2,25 i norra Österbotten. På kommunnivå är spridningen givetvis ännu större med Larsmo i topp med 3,4 barn per kvinna. Den genomsnittliga nivån på 1,73 ger således inte någon riktig rättvisande bild av förhållandena.
Ett allmänt drag verkar vara att den svenska fruktsamheten sjunker norrifrån söderut, men också att den är lägre i centrum än i periferin. Allra lägst är Åboland som domineras av Åbo samt huvudstadsregionen. En delförklaring till detta är att studiestäderna har ett stort antal unga kvinnor som ännu inte bildat familj men som kommer med i nämnaren vid beräkningen av fruktsamhetstalen. Den höga fruktsamheten i norra Österbotten och specifikt då Larsmo är att en stor del av befolkningen tillhör den laestadianska väckelserörelsen. Intressant om man hade tillgång till de nödvändiga uppgifterna kunde vara att göra klassificeringen enligt kvinnornas födelseregion i stället för aktuell boningsort.
Svårigheten att jämföra språkgrupperna illustreras också av det faktum att även om fruktsamheten verkar sammanfalla när man betraktar landet som helhet, gäller detta inte längre om man begränsar sig till de tvåspråkiga regionerna. Inom detta område nådde ju de finska kvinnorna inte riktigt upp till 1,5 barn per kvinna.
Bland de finskspråkiga är det i ännu högre grad Åbo(land) och huvudstadsregionen som drar ner genomsnittet, i de övriga regionerna når fruktsamhetstalet faktiskt närmare 2 barn per kvinna. Den exceptionellt höga nivån för de finska kvinnorna på Åland kan givetvis vara slumpmässig till följd av den lilla finska befolkningen på Åland, men troligen mera på att de flesta finska kvinnor som finns på Åland är gifta eller samboende.
Till åtskillnad mot vad som gäller för skilsmässorisk, dödlighet och arbetslöshetsrisk där det finns en genomgående fördel för de svenskspråkiga oavsett region eller annan uppdelning finns ingen generell effekt i fråga om fruktsamheten. Den skillnad mellan språkgrupperna som här framkommit är inte densamma i alla regioner, utan den varierar till såväl riktning som omfattning. Slutsatsen måste därför otvetydigt vara att det inte går att spåra tecken på ett specifikt finlandssvenskt fruktsamhetsbeteende. Förklaringar till de likheter eller olikheter som kan finnas vid olika indelningar bör nog sökas på annat håll än i språket.
Språklig uppblandning ger svenskt överskott
En viktig aspekt på den finlandssvenska befolkningens demografiska utveckling är den språkliga uppblandningen genom parbildning över språkgränsen. Under de senaste årtiondena har merparten av alla nybildade par innehållande minst en svenskspråkig part varit mellan personer från båda språkgrupperna. En följd av detta är att ett begrepp som finlandssvensk fruktsamhet blir något problematiskt i synnerhet om man inte fokuserar specifikt på kvinnornas fruktsamhetsbeteende, utan även är intresserad av befolkningsgruppens reproduktion i form av antalet födda barn. Ur ett praktiskt finlandssvenskt perspektiv är det väl snarare det senare som är det viktigare.
Till följd av att i de språkligt blandade familjerna bestäms barnens modersmål inte automatiskt av moderns språk. Alla svenska kvinnors barn blir således inte svenska [1] men i gengäld kan även svenska män producera svenska barn med finska kvinnor. Under 1970-talet blev majoriteten av barnen i formellt tvåspråkiga familjer finskspråkiga men svenskan har blivit allt starkare och sedan millennieskiftet blir två tredjedelar av barnen svenskspråkiga. Detta ger således ett svenskt tillskott.
Att det inte ens är fråga om helt marginella skillnader framgår t.ex. av att år 2016 födde svenska kvinnor 2571 barn, men det fanns 3116 0-åriga svenska barn vid årsskiftet. Detta var dessutom preliminära uppgifter om barnens språk, en mera korrekt uppfattning om antalet får man av att det fanns 3215 ettåriga svenska barn vid utgången av år 2017 [2]. Antalet svenska barn var således en fjärdedel större än antalet barn födda av svenska kvinnor.
Detta har inneburit att om man beräknar ett svenskt fruktsamhetstal som tar utgångspunkt i barnens språk ligger detta markant högre än de regelrätta fruktsamhetstalen (Figur 2). Faktum är således att den finlandssvenska befolkningen haft ett reproduktionstal som under ett flertal år överstigit reproduktionsnivån 2,1. Under de allra senaste åren har det likväl skett en kraftig nedgång följande den allmänna trenden.
Figur 2. Summerade fruktsamhetstal 1975-2015. Separat för svenskspråkiga kvinnor samt beräknat utgående från antalet födda svenska barn.
Statistik om födslar efter såväl moderns som barnets språk publiceras inte men i Statistikcentralens publicerade tabeller över den totala befolkningsrörelsen redovisas antalet födda svenskspråkiga. Med hjälp av uppgifter om antalet 0-åringar vid årsskiftet kan man likaså skatta antalet födda och därigenom fruktsamhetstal utgående barnens språk. För åren 2013-15 uppgick således det svenska summerade fruktsamhetstalet med utgångspunkt i barnens språk till 2,12 (Figur 3). I huvudstadsregionen är den språkliga uppblandningen så stor att endast en tredjedel av de svenska barnen har två svenska föräldrar. Trots sin utsatta minoritetsställning registreras barnen likväl i hög grad som svenska och med utgångspunkt i barnens språk höjs de svenska kvinnornas fruktsamhetstal med över 40 %. Trots en låg fruktsamhetsnivå når den svenska befolkningen därför upp till ett antal svenska barn som motsvarar ett fruktsamhetstal på 2,1. Anmärkningsvärt är att effekten av den språkliga uppblandningen är att de regionala skillnaderna jämnas ut. I starkt svenskdominerade regioner är förekomsten av språkligt blandade förhållanden lägre och där kan tillskottet i antalet svenska barn därför inte bli så stort.
Figur 3. Summerade fruktsamhetstal för svenskspråkiga kvinnor regionvis 2013-15 samt skattade tal utgående från antalet födda svenska barn.
Påverkar lägre finlandssvensk separationsrisk?
På basen av ordinär födelsestatistik kan man inte erhålla några egentliga förklaringar till observerade olikheter i fruktsamhetsbeteende. Det som likväl verkar vara uppenbart är att språket inte är någon väsentlig faktor för beteendet. Möjligen kan det finnas en indirekt effekt av att svenskspråkiga har en lägre separationsrisk, men veterligen har det inte gjorts några studier av hur detta inverkar på barnafödandet i ett livsförloppsperspektiv. Å ena sidan kan separationer säkerligen bidra till uteblivna födslar, men å andra sidan kan detta kompenseras av ny familjebildning. Även om skillnaderna i separationsrisk mellan språkgrupperna är frapperande kan den verkliga effekten på barnafödandet sannolikt bli endast marginell.
Barnafödandet har traditionellt varit kopplat till äktenskap och uppgifter om befolkningens civilstånd har härigenom varit en beaktansvärd faktor vid fruktsamhetsstudier. I dagens läge gäller detta inte längre, ty det informella samboendet har blivit så vanligt att meningsfulla tolkningar och slutsatser utgående från civilstånd inte kan göras. Medan under sju procent av alla födslar var utomäktenskapliga i början av 1970-talet gäller detta nu nästan 45 %. En majoritet av förstföderskorna bör säkerligen vara ogift. Även i fråga om samboende finns det stora regionala skillnader, men beteendet verkar inte ha någon genomgående språklig dimension.
En tydlig utvecklingstrend under ett flertal årtionden är att mödrarnas genomsnittliga ålder har stigit. Detta gäller inte minst förstföderskorna, och en viktig fråga i anslutning till detta är i vilken mån detta är enbart en senareläggning av moderskapet eller om det leder till en ökande andel barnlösa. Med tanke på att familjerna i dagens Finland har så få barn borde det i princip nog finnas tillräckligt med fruktsamma år för ett bibehållet barnantal även om man startar i lite högre ålder, men det är också rimligt att en kortare period, i en allt mindre fruktbar ålder, bör reducera den förverkligade fruktsamheten. Möjligheten att skaffa barn i flera förhållanden blir också mindre. Att det skulle finnas någon effekt av språkgruppstillhörighet i detta avseende verkar osannolikt. Ingående analyser av dessa aspekter förutsätter longitudinella studier på basen av detaljerade registerdata.
”Det ser bra ut ur svensk synvinkel”
Ur finlandssvensk synvinkel kan man säga att det inte är fruktsamhetsnivån i sig som är ett problem eller en utmaning, den språkliga uppblandningen ger ett stort tillskott i form av svenskregistrerade barn. Utmaningen består kanske främst i hur dessa utvecklas språkligt i praktiken. För närvarande ser det likväl bra ut ur svensk synvinkel, ty även om det saknas uppgifter om faktisk språkanvändning, kan man notera att antalet som börjar i svenska skolor är större än det registrerade antalet. Hösten 2017 fanns det således 4044 nya elever i svenska grundskolor trots att antalet svenskregistrerade sjuåringar var endast 3648. Antalet elever i de svenska skolorna påverkas givetvis även av barn med andra språk än finska och svenska.
Text: Fjalar Finnäs.
Finnäs är expert på finlandssvensk demografi. Han gick i pension från Åbo Akademi år 2016.
Framställningen baserar sig på bl.a. följande källor och datamaterial:
Finnäs, F. (1986). Den finlandssvenska befolkningsutvecklingen 1950-1980. En analys av en språkgrupps demografiska utveckling och effekten av blandäktenskap. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors.
Finnäs, F. (2000). Tvåspråkiga familjer i statistikens ljus. Institutet för finlandssvensk samhällsforskning, Vasa. Forskningsrapport nr 37.
Finnäs, F. (2013). Finlandssvenskarna 2012. Finlandssvensk rapport nr 45. Svenska Finlands folkting.
Finnäs, F. (2015). Tvåspråkiga familjer och deras betydelse för demografin. Sid. 201-220 i Tandefelt, Marika Gruppspråk, samspråk, två språk. Svenska litteratursällskapet i Finland.
Publicerad statistik i Statistikcentralens serie Befolkning, samt uppgifter från Statistikcentralens offentliga digitala dataregister.
[1] Här problematiseras inte språket desto mera och begreppen svenska och finska avser genomgående det registrerade modersmålet men inte faktiska språkkunskaper eller faktiskt språkbruk.
[2] Barnens språk registreras i samband med att de införs i befolkningsregistret, vanligen i anslutning till dopet. Modersmålsuppgiften för en del barn som föds i slutet av året hinner inte införas innan befolkningsstatistiken sammanställs, och för dessa barn gäller temporärt att modersmål är lika med moderns språk. Modersmålsuppgiften korrigeras därför till följande års sammanställning.
Figur 6b. Andelen olika antal barn bland 35–39-åriga män enligt utbildningsnivå och språk (fi=till vänster, sv= till höger) år 2016.
