Tankesmedjan Agenda bad tusen finlandssvenskar berätta hur de upplever det svenska språkets ställning i Finland just nu.
75 procent, eller tre fjärdedelar tycker att situationen är dålig eller till och med mycket dålig. Och det är inte en ogrundad rädsla. I de öppna svaren har det kommit in en uppsjö av exempel där finlandssvenskar känt sig felbehandlade, diskriminerade och till och med hotade.
Kjell Herberts, känd som statistikens Mr. Svenskfinland har gått igenom det digra materialet och placerat svaren i en kontext.
Anne Suominen, som för några år sedan på uppdrag av tankesmedjan Agenda skrev en rapport om hur svenskan lidit under (den nu kapitulerade) regeringen Sipilä, har bidragit med en kommentar.
Ur de öppna svaren utkristalliserar sig två sorters finlandssvenskar: De modfällda som redan gett upp och byter om till finska för att det helt enkelt är lättare och sen de som likt en terrier med en strumpa biter sig fast och försvarar sin rätt att prata svenska.
Nedan finner du hela rapporten som PDF,
Medborgarenkäten uppvisar egentligen större likheter än skillnader mellan svenskspråkiga i de olika finlandssvenska valkretsarna eller landskapen. Några regionala särdrag, vilka förklarar skillnaderna mellan regionerna, kan dock lyftas fram. Därför hittar du också utdrag ur texten enligt region med att trycka på ”läs rapporten” nedan.
Dessa svar är en karg representation av det vi kallar #FinlandssvenskVardag.
Svenskspråkiga i Helsingfors uppvisar överlag en större individuell tvåspråkighet än finlandssvenskar i andra regioner. Många behärskar finska mycket väl och använder dagligen finska i arbete, under fritid och även i hemmiljön. Man uppvisar därför i praktiken en stor grad av flexibilitet. Redan på 1970-talet ställde professor Erik Allardt den retoriska frågan om detta är en flexibilitet till döds. En intervjuundersökning hade då visat att helsingforssvenskarna använde svenska och finska mycket flexibelt, men att man föredrog att använda svenska om det bara var möjligt.
Idag har många vant sig med att man inte får svensk service och därför använder finska som första språk. Man undviker helt enkelt att tala svenska, och det gäller inte bara sena kvällar i taxiköer, i kollektivtrafiken och på krogen.
I en miljö där svenskan ofta är marginaliserad upplever man dock att attityderna mot svenska språket hårdnat och att man sällan kan utgå från att det finns en beredskap att ge svensk service. Hellre står man då själv för den språkliga flexibiliteten. Liksom andra finlandssvenskar är helsingforssvenskarna kritiska till de reformer som är på gång och till regeringen Sipiläs reformer, som ytterligare verkar att försvaga svenskans ställning.
Nylands valkrets består av mycket olika språkmiljöer. Från Hangö till Lovisa bor svenskspråkiga i kommuner som är formellt enspråkig finska, tvåspråkiga kommuner med stark finsk majoritet och kommuner med svensk majoritet. På det lokala planet, på stadsdels- och byanivå är variationen ännu större.
Detta avspeglas även i svarsmönstren. Men oberoende av detta är de sammanlagda erfarenheterna och åsikterna tämligen enstämmiga. Svenskan marginaliseras allt oftare, och det märker man av på alla plan, från ”det offentliga rummet”, arbetsplatser, det privata näringslivet, kommunala inrättningar, statliga institutioner till politiska beslutsfattare.
Utdrag ur de öppna svaren i Nyland:
”Sköterskan på mottagningen skällde ut mig för att jag talade svens- ka. Jag klagade och hennes chef ringde och läxade upp mig för att jag inte uppskattade deras ”bästa sköterska!”
”Blivit tvungen att byta språk, alltså servar jag den som borde serva mig.”
”Talar oftast finska, blir bara glad om någon talar svenska. Främst min mor som inte får hälsovård på modersmålet.”
”Får en känsla av att språket besvärar personalen och då känner man sig självskamsen och byter till finska.”
”Då vår som föddes fick vi inte svensk service, utan i stället knagglig engelska.”
”Har blivit utskälld på Tekniska högskolan när jag bad om svenska tentamensfrågor.”
”Dagistanter som talar blandspråk; typ ”Häng inte i tädin vaatteet!”
”Läkare som talar ryska och andra språk och inte ens förstår finska”
<span data-mce-type=”bookmark” style=”display: inline-block; width: 0px; overflow: hidden; line-height: 0;” class=”mce_SELRES_start”></span>
Svenskspråkiga i Egentliga Finlands valkrets, eller vad som i praktiken oftast kallas för Åboland, inkluderande även Åbo brukar i finlandssvenska undersökningar ganska långt motsvara hela Svenskfinland. Här finns nämligen inom ett tämligen begränsat område i språkligt hänseende väldigt olika miljöer, där svenskspråkiga bor.
Här finns finskspråkiga kranskommuner, såsom Reso och St Karins, finskdominerade Åbo, men med många svenska stigar, tvåspråkiga Pargas, med tämligen enspråkigt svenska skärgårdssamhällen och svenskdominerade Kimitoön.
Också utbildningsnivån och näringslivet liksom det svenska förenings- och församlingslivet uppvisar stora variationer. I föreliggande undersökning är Åbosvenskarna något överrepresenterade i förhållande till övriga Åboland, men eftersom samstämmigheten i svaren är tämligen likadana oberoende var man bor, har detta inte snedvridit resultatet.
Oberoende var man bor upplever man det bekymmersamt att de svenska domänerna förefaller att krympa eller att deras existens helt och hållet hotas.
Utdrag ur de öppna svaren i Åboland:
”De talar hellre engelska än svenska.”
”Jag upplever att jag inte blir tillräckligt bra förstådd då jag beskriver mina hälsoproblem på svenska, eller dålig finska.”
”En polis hotade att ta mig till häktet om jag inte bytte från svens- ka till finska eller engelska.”
”Ibland saknas den goda viljan”
”Jag har slutat försöka tala svenska, men ibland överraskar t.ex farmaceuter genom att föreslå svenska.”
”Har även blivit skrattad rakt upp i ansiktet när jag frågat sjuk- skötare något på svenska.”
Vasa valkrets, eller i praktiken de tvåspråkiga kommunerna från Kristinestad i söder till Karleby i norr är tämligen homogent i språkligt hänseende. Visst utgör svenskspråkiga i Karleby och Vasa en absolut minoritet, men eftersom upplandet, speciellt i fallet Vasa är svenskt fungerar tvåspråkigheten tämligen väl såväl inom den offentliga som den privata sektorn.
Denna oftast men inte alltid, självklara tvåspråkighet uppskattas av svenskösterbottningarna, som är betydligt mera tillfreds med nuläget än finlandssvenskar i andra mera finskdominerade landskap. (Åland fanns inte med i enkäten).
Men samtidigt är svenskösterbottningarna mera pessimistiska och mera bekymrade än andra finlandssvenskar. Strukturreformer, ofta med radikala förändringar av språkstrukturen, har man sällan positiva erfarenheter av.
En konkret fråga som blivit inte minst en symbolfråga är den omfattande jouren vid Vasa centralsjukhus, en fråga som även fått nationell bärvidd.
Utdrag ur de öppna svaren i Österbotten:
”Hälsovårdare förundrade sig över att det ännu finns sådana ”ummikkolapset”, som mitt barn.”
”Inom sjukvården frågar man ofta ”vörstår du vinska?” Man ska väl dö innan man gör sig hörd!”
”Jag är mycket förlåtande mot dem som ens försöker tala svenska. Dokumenten kommer i regel på finska fast betjäningen är svensk.”
”Jag har sett att de som skrivit sjukjournaler missförstått svenska patienter.”
”Nödcentralens operatör förstod inte svenska vägnamn (fast finska inte finns).”
”Servicen varit ok, men inte attityden!”
”På sjukhuset i Seinäjoki sa en ung vårdare åt mig att i Finland talar vi finska. Blev arg, men sa lugnt åt honom på finska att Finland är ett tvåspråkigt land och du kan också lära dig svenska!”
”Trots att jag är tvåspråkig känner jag mig illa berörd av att inte ha min grundlagsrätt att använda mitt modersmål.”
Tankesmedjan Agenda är en liberal tankesmedja med stark nordisk och europeisk förankring som jobbar på svenska, för en levande tvåspråkighet i Finland, i en global värld.
Agenda är en del av Svenska Bildningsförbundet
Designad och producerad av Nordic Brandstep
