Finland är i desperat behov av mer arbetskraft. Men det räcker inte att vi sätter en ordbok och ett kollektivavtal i handen på dem som flyttar hit för att jobba.
Välkommen till lanseringen av den nya Agenda-rapporten ”Varför förväntas bara VI anpassa oss?” som handlar om utländska arbetstagares välmående i Finland. Rapporten presenterar både befintliga utmaningar och nya lösningar.
När: 16.11 kl. 11.00 – 12.30
Var: Georgsgatan 27, 6:e vån.
Inför rapporten ordnades en workshop där forskaren Ingrid Biese och journalisten Jeanette Björkqvist träffade en grupp personer som kommit till Finland från olika länder och utgångslägen. Deltagarna berättade om rasism i vardagen och på jobbet, uteslutning ur arbetsgemenskapen, informationsbrist och vilseledande arbetsbeskrivningar. Med hjälp av befintlig forskning, statistik och det unika intervjumaterialet målar skribenterna upp en bild av verkligheten för många som flyttat till Finland efter jobb. Rapporten presenterar även tips och åtgärder som arbetsgivare kan ha konkret nytta av.
Vid lanseringstillfället deltar förutom rapportskribenterna även Agendas styrgruppsordförande, justitieminister Anna-Maja Henriksson samt Emina Arnautovic, integrationssakkunnig vid Folkhälsan. Rapporten är ett samarbete mellan tankesmedjan Agenda och Folkhälsan.
Rapporten lyfter bland annat upp följande frågor.
Arbetskraftsbrist:
Enligt Företagarna i Finland 2021 har 65 procent av arbetsgivarföretagen haft svårt med rekryteringarna och av dem som har tio eller fler anställda har så många som 79 procent haft svårt att hitta folk. Nästan hälften av företagen bedömer att bristen på kompetent personal bromsar deras tillväxt.
Den senaste översikten kring arbetskraftsbristen har gjorts av Arbets- och näringsministeriet våren 2022 och den visar bland annat att hälsovårdsbranschen fortsättningsvis har en så stor brist på personal att man tidvis haft svårt att hålla verksamheten i gång med full kapacitet. I slutet av 2021 låg månatligen i genomsnitt 8 000 lediga jobb för närvårdare och 4 600 sjukskötarplatser per månad öppna i arbetsförmedlingen.
Att flytta till Finland efter jobb:
Trots att mycket av medierapporteringen de senaste åren har lagt fokus på humanitär invandring så är arbete, familj och studier de vanligaste orsakerna till att folk vill stanna i Finland. Av fjolårets ansökningar gällde över 15 000 arbete – merparten av dem tillstånd för arbetstagare, det vill säga människor som bland annat ville arbeta som kockar, sjukskötare, städare och restaurangarbetare.
De som ansökte om ett första uppehållstillstånd under åren 2015–2019 kom bland annat från Ukraina (8 000, 28 procent), Indien (5 300, 19 procent), Ryssland (4 900, 16 procent) och Kina (3 100, 10 procent). Männens andel av ansökningarna var 73 procent.
Grundstommen för en inflyttad individs status och vistande i Finland hittas i utlänningslagen. Den är skriven 2004, omfattar över 200 paragrafer och har under årens lopp korrigerats över hundra gånger. Ändringarna har dels kommit till på grund av förändringar på EU-nivå, dels för att Finland ansett att det behövs justeringar.
Rasism:
En studie har visat att många finländska chefer upplever att de inte kan göra så mycket ifall det kommer fram att det förekommit rasism i organisationen. Också när det gäller öppen rasism mot en arbetstagare, exempelvis från en kund eller en annan medarbetare, kan de uppleva att det är sådant man måste leva med. Många gånger upplevs diskrimineringen inte som så allvarlig. Chefer tenderar att minimera, tysta ner och normalisera problemet då det sker inom den egna organisationen.
Men att negligera etniska minoriteters specialbehov – vilket är vanligt i Finland – kan också ses som en form av rasism, trots att man ursprungligen tänkt det som likabehandling. Problemet är att ojämlikhet tenderar att bli osynlig bland majoritetsgrupperna, i det här fallet bland den finländska personalen.
Man känner inte igen den för man känner inte heller av den. Då saknas också insikten om att den förekommer inom den egna organisationen och man tror att den bara händer någon annanstans. Det här förlorar våra företag på. Vi förlorar begåvade arbetstagare eftersom vi inte är tillräckligt bra på att identifiera och uppskatta kompetenser och erfarenheter som inte är typiskt ”finländska”.
Studier har visat att de flesta organisationer i Finland inte varit redo att ändra sina rutiner och processer eller sitt ledarskap för att främja mångfald trots att personalen blivit alltmer diversifierad. Det mångfaldsarbete som gjorts har inte haft någon betydande inverkan på ledarskapet eller på personalfrågor och praxis.
