Är lojalitet, smidighet och resultatorientering värda risken att stämplas som snällt och osynligt?
Så länge jag minns har begreppet ”resultatpolitik” varit en av Svenska folkpartiets kramgoa maskotar i samhällsarbetet. Men det är mer än ett mjukisdjur. Det är ett stenhårt förhållningssätt till sin mission, sitt uppdrag, sin roll i blåvit politik. Att via konstruktivitet, förtroende, helhetsansvar och därigenom inflytande bädda för sådan politik som gläder också dem vilkas förtroende partiet och dess kandidater bär. Alltså väljarna.
Så länge jag minns har det därför varit klart vad denna värmesökande orientering betyder i praktiken för SFP. Nämligen att målmedvetet, lokalt, regionalt, på riksplanet, i EU eftersträva sådana positioner där inflytande bäst kan utövas.
Länge, speciellt inför riksdagsval, fick vi av konkurrenter och journalister utstå gliringar i stil med ”alltid vill ni vara med i regeringen”. Så småningom har dessa pikar tappat sitt sting. Det har blivit klart för alla, även populisterna, att det bästa sättet att driva sina agendor och nå resultat i politiken är via regeringsansvar. Detta är inte raketvetenskap utan politikens grundläggande väsen. Antingen är man vid makten eller så är man det inte.
Vilken skillnaden mellan dessa två är fick SFP efter en lång paus erfara under valperioden 2015–19.
I dag eftersträvar därför alla politiska rörelser med självrespekt regeringsmedverkan. Inget parti går till riksdagsval tutande att målet är opposition! Alltså pikar ingen längre SFP för att sikta på regeringen. Alla siktar på den. Så välkomna med bara till realpolitikens bord, där inga gratisfrukostar serveras. Inte heller makt delas ut. Den skall tas – av dem som vill och kan.
Apropå ordet makt. Jag har aldrig förstått varför det vore fult att eftersträva makt om man verkar i politiken. Makten är ju en nyckel. Makt betyder inflytande, inflytande betyder påverkan, påverkan betyder beslut – i bästa fall alltså resultatpolitik. För dem vilkas förtroende man har fullmakt att bära mellan valen.
Mängden makt är mer eller mindre konstant. Frågan är bara vem som utövar den, vem inte. Tomrum tenderar fyllas. Det är heller inte egalt av vem eller vilka. Ett parti eller en politiker som inte eftersträvar makt är därför i helt fel bransch. Det är som om rallyproffset skulle vägra greppa ratten som en del av processen att nå mållinjen.
Med denna svart-vitrutiga flagga som gulröd åsnebrygga till rubriken skall vi då fundera på hur regeringsmedverkan hanterats i praktiken, när man väl är där.
Under de sista månaderna av den pågående (2019–23) valperioden har vi sett att metoderna kan vara många. Någon kan i fritt fall och med förhöjt politiskt blodtryck inför stundande val få för sig att de egna politiska hjärtefrågorna är oändligt mycket viktigare än någon annans hjärtefrågor. Då börjar man dra i handbromsen och riva upp ingångna överenskommelser. Då gör man bedömningen att det enda som räknas är hur de egna glesnande leden förhoppningsvis tolkar trilskandet, strunt i det stora flertalet för att inte tala om regeringskollegerna.
Det som i den egna fuktskadade kojan paketeras som principfasthet kan alltså för andra se ut som en dumdristig kamikazefärd mot en framtid i marginalerna.
Så finns det också andra metoder.
SFP satt med i alla regeringar mellan 1979 och 2015 och på nytt sedan 2019. Och då ”alltid-vill-ni-sitta-i- regeringen”-ironin flödade var också motargumentet exakt detta, fast tvärtom: alltid vill de andra och inte minst statsministerpartiet ha med SFP i regeringen. För så var det ju. Inte var det SFP som bildade regeringar – tyvärr. Det var någon annan med tydlig ambition att bygga koalitioner som i största möjliga endräkt, med maximal politisk erfarenhet och gärna i en hel fyraårig valperiod kan sköta rikets affärer.
Som i alla byggen behöver också en regering fast grund, stabil stomme och kitt som håller elementen på plats och fogarna täta. Ett parti med SFP:s storlek kan inte automatiskt yrka på att vara grund eller stomme. Men kitt kan man vara. Fungerar kittet undrar ingen varför bygget hålls upprätt. Saknas kittet förvandlas konstruktionen lätt till bara en brädhög. Skillnaden är märkbar.
Under de senaste 40 åren har den finländska parlamentarismen producerat något som kan vara unikt i den civiliserade världen: koalitionsregeringar där praktiskt taget alla i riksdagen sittande partier turvis och i olika kombinationer suttit. Den tidigare nästintill oersättliga rödmyllan har kommit på undantag. I stället har exempelvis ytterligheterna samlingspartiet och vänsterförbundet redan tre gånger sedan mitten av 90-talet haft samma hatt. Något som fortsättningsvis tycks vara totalt otänkbart bara några hundra kilometer västerut.
I stället för blockpolitik och ideologiska pansarhinder har Finland pragmatism, på gränsen till excess.
I dessa hybrider av eld och vatten har SFP för det mesta deltagit med två ministrar, sin partiordförande och en till. Två portföljer har ibland kanske varit snudd på överrepresentation sett till hela regeringens storlek, men lätt att försvara. Arbetsbördan i regeringen med sina ministerutskott, arbetsgrupper, EU-möten och resor är i dag så stor att en ensam minister, därtill oftast partiledaren med där till hörande plikter, inte mäktar med hela paketet. Minst två ministrar behövs också för att på riktigt kunna agera strategiskt i regeringen – både för helheten och egna intressen. Haltar en ministergrupp så haltar snart hela regeringen.
Mellan de stora regeringspartierna uppstår alltid spänningar, förr eller senare under valperioden. Där mitt emellan är också kittets funktion. Att balansera och dämpa friktionen. Rätt bra har det ju gått för exempelfallet SFP. Men förutsättningen för att lyckas är att först ta sin del av helhetsansvaret för regeringsarbetet, vara lagspelare. I kraft av det vunna förtroendet för detta kan man därefter bäst och övervägt gynna egna partipolitiska eller regionala intressen. I uttryckligen denna ordning.
Den som helst gullar med sitt eget partiprogram, region, hemort, språk eller ideologi och struntar i den Stora bilden hittar sig snabbt utspelad och utskrattad i kyliga marginaler. Därifrån är det långt till arenan för resultatpolitik. I självförvållad marginalisering gör man sig snabbt onyttig i politiken. Det gäller partier, men lika väl enskilda alltför hurtiga knutpatrioter eller andra ensaksadvokater.
Lätt jävig, men ändå säger jag detta: i samtliga regeringskombinationer jag i olika roller under 20 år jobbat har SFP:s roll ofta varit större än den rent matematiskt borde vara. Detta har inte alltid berott på partiet självt utan på den delegerade roll som balanserande kraft SFP i lägen av alternativlöshet fått ta lyra på och hantera. I praktiken: om två stora regeringspartier träter är det lättare att låta ett tredje och mindre initiera kompromisserna. Som de båda stora sedan kan anta utan att tappa ansiktet.
Kanske är det så att SFP:s speciella profil som folkrörelse för en språkminoritet gör partiet mer ofarligt såsom väghyvel då de stora partierna kört fast i sina djupfåror. Det blir inget nollsummespel då det mindre partiet får höra till vinnarna utan att de andra behöver förlora. Kompromisser föds dock inte av sig själva. De måste hittas på. Där har vi också en annan del av nyttan med att SFP länge suttit med i olika möjliga, även omöjliga regeringskombinationer. Man har lärt sig samarbeta och söka lösningar, även på de andras ibland kompromisslösa villkor.
Ibland kan något så enkelt som gott humör eller situationskomik öppna fler knutar än man kunde ana.
Ett element i denna rollutövning har varit att SFP brukar positionera sig nära statsministern. Rätt naturligt egentligen då statsministern ju uttryckligen visat SFP förtroende genom att vilja ha med partiet i sitt lag. I konfliktsituationer kan brobyggarrollen då praktiseras i tätt och förtroendefullt samarbete med statsministern och dennes stab, vid behov uteslutande i kulisserna.
I gengäld ger denna lojalitet viss option på statsministerns stöd då det i något skede verkligen behövs i någon viktig SFP-fråga. Sådana skeden, ibland kritiska, kommer under varje valperiod. Som då Jyrki Katainen (Saml) till hundra procent stödde SFP då det vintern 2012 blåste kring försvarmaktsreformen och flåspopulisterna, påhejade av kvällspressen, ville offra Nylands Brigad.
Sådant glömmer man aldrig. Varken flåset eller Jyrki Katainens ryggrad av stål.
Det faktum att SFP ofta lyckats som regeringsparti och dragit jämnt med statsministern måste såklart i grunden ses som en god sak. Lojalitet, samarbetsförmåga och resultatpolitik trivs ju oftast i samma vågskål.
Men den andra vågskålen då? Vet den stora allmänheten som följer med politiken, medierna eller ens det egna SFP-fältet vad partiet egentligen åstadkommer i regeringen? Ja, eller lyckas hindra att någon annan åstadkommer?
Till politikens obönhörliga sanningar hör att saker inte alltid är som de verkligen är utan som de ser ut. På gott och ont. Medier belönar spektakelpolitik, personangrepp och bombastiska krav med synlighet. Tror man på talesättet ”all publicity is good publicity” är detta såklart en vinnande strategi. Förutom att den inte är det – åtminstone inte för ett parti som inte är stort nog att fälla sin regering. Eller som anser att morgondagens samarbetsklimat ändå är viktigare än denna morgons löpsedlar.
I bakgrunden finns också den fundamentala självbilden av vad man är i politiken och hur man vill jobba. Är det viktigaste hur det låter och ser ut? För vem? Eller vad som blir kvar under det berömda strecket när besluten är fattade och lamporna slocknar?
Se där har vi ofta skillnaden mellan att verkligen uppnå resultat eller bara se ut som att man gör det.
Omsatt till SFP-verklighet handlar detta om hur partiet oftast uttolkat rollen som kitt. Förtroende är ett kapital man noga skall hushålla med. Det gäller att välja sina strider. De viktigaste fajterna är inte alltid de, vilkas magnitud korrelerar med hur stora rubrikerna är eller kunde vara. De största politiska segrarna är kanske de som nog alstrar regeringsintern värme, men aldrig ljus i offentligheten.
Detta kan också vara skillnaden mellan att lyckas och inte lyckas.
Är man på riktigt intresserad av att lösa ett för partiet stort problem kan det primära inte vara att böla offentligt, plocka löspoäng och inför öppen ridå misskreditera dem – oftast lite större aktörer – vilkas goodwill man i nästa ögonblick behöver för att nå dit man vill. Vem skulle vilja belöna sådant?
I stället måste primärmålet vara att lösa problemet bakom stängda dörrar – där såklart hotet om dålig publicitet för den andra parten hänger som ett damoklessvärd över dörrkarmen ifall processen skulle haverera och resultatet blir överkörning.
SFP har alltså oftast valt att eftersträva maximala lösningar och inte maximal koreografi eller publicitet i sina viktigaste frågor. Priset för resultatfixeringen har då ibland varit mediabilden av partiet som tyst medlöpare, en tandlös knähund som inte morrar på rubrikmakarnas radarskärmar då stilpoäng delas ut. Detta är naturligtvis en risk, men tillika ett medvetet strategiskt val som jag tror är rätt.
Det betyder naturligtvis inte att man i exakt alla frågor är fånge i just denna strategi. Men nog att man i ministergruppen och partistyrelsen från fall till fall noga bedömer, riskbedömer, väger och framför allt väljer vilken strid som lämpar sig för offentlig exponering och vilken inte. Och då är slutsatsen ofta att välja bort högprofilerat offentligt barrikadskuttande och i stället öka sannolikheten för bra resultat.
Alltså: visst kan vassa offentliga utspel värma vännerna av performans, men vad är profilhöjden värd om den ändå är dömd att landa platt på det odukade förhandlingsbordet?
Som avslutande garnering vore det naturligtvis klädsamt att räkna upp ett antal goda resultat som SFP via sin programmering uppnått under decennier som regeringsparti. För det räcker som tur är inte detta spaltutrymme till. Listan skulle heller inte göra sina många pådrivare under åren full rättvisa. Alla tider har haft sina behov, både stora och mindre, men tillika viktiga för just dem som berörts, i koja och slott. Också metodiken i politiken, takten, offentligheten, det virtuella spelet har förändrats – massor.
Klart är ändå att rollen som kitt i regeringsarbetet för SFP under alla år bestått. Den har handlat om partiets förmåga att axla helhetsansvar och därför både se ut som och vara en större aktör än vad det procentuella understödet eller antalet riksdagsmandat skulle förutsätta.
SFP-politik är att vara brobyggaren. Då handlar det lika mycket om broar i skärgården som geografilösa bågar mot framtiden.
Vissa syns, vissa inte, men gör ändå en skillnad.
Stefan Wallin verkade i olika SFP-roller i sju regeringar mellan 1994–2000 och 2005–2019.
