”Detta betyder att det behövs en aktiv argumentation för Natomedlemskap från presidenten, statsministern och övriga ledande politiker för att folkopinionen ska svänga. En annan faktor kan vara om något oförutsett händer i vår näromgivning som kraftigt ökar otryggheten i samhället – läs: en akut hotbild mot Finland.”
Efter Rysslands invasion av Krim bad Svenska Bildningsförbundet 15 finlandssvenska röster med bred erfarenhet av säkerhets- och utrikespolitik att kommentera läget hösten 2014 i en publikation som utkom i januari 2015.
En av rösterna var Stefan Wallin, då riksdagsledamot samt tidigare försvarsminister. Tankesmedjan Agenda publicerar nu med anledning av Nato-diskussionen hans inlägg på nytt.
NATO – nu eller aldrig?
I den bästa av världar skulle denna text aldrig ha skrivits och denna bok aldrig behövt utkomma. Över den bästa av världar vilar ett glittrande raster av global fred, stabilitet, förtroende och trygghet. Av gevären har man gjort plogar och av uniformerna segel. I den bästa av världar finns ingen maktpolitik, ingen geopolitik, inga nationalistiska ambitioner.
I den bästa av världar råder total ömsesidig respekt, där grannar, ideologier och religioner lever i fredlig samexistens. Lever och låter andra leva. Det finns bara ett krux med allt detta. Den bästa av världar existerar inte. Det har den aldrig gjort och kommer aldrig heller att göra det. Denna bedömning beror inte på någon urbota pessimism över mänsklighetens förmåga att hantera sina egna öden. Den härstammar heller inte från någon kristallkula fylld med futuristisk laddad cynism. Bedömningen är bara, dessvärre, en krass realistisk och av historien bevisad analys av hur mänskligheten dessvärre är funtad. Kedjan är – har alltid varit – lika stark som sin svagaste länk.
Det brukar sägas att vi lärt oss av historien. Det är både sant och inte sant. Onekligen har vi på ruinerna efter andra världskriget grundat våra förenta nationer, organisationer för säkerhet och samarbete och europeiska unioner. Det har vi gjort för att kunna hantera och avstyra potentiella kriser och i stället bedriva sammanflätande handel, kulturutbyte och diplomati. Aldrig mera krig, har vi sagt. Det sade ironiskt nog redan Karl Marx. Ändå har det alltid blivit annorlunda. För inte så länge sedan satt världssamfundet som en mimosa på åskådarplats då en Pol Pot eller en Slobodan Milosevic systematiskt eliminerade oskyldiga människor, som råkade ha “fel” social eller etnisk bakgrund.
Lärdomar från Balkan
Kriget på Balkan för bara drygt tjugo år sedan visade med brutal tydlighet att de så kallade oförglömliga lärdomarna efter andra världskrigets monumentala brott mot mänskligheten i praktiken var tunnare än silke. Ett tandlöst världssamfund, som brukat påfågla sig i civilisationens strålglans, tillät att tusentals pojkar och män skickades i famnen på sina slaktare i Srebrenica. Idag är Milosevic död medan Ratko Mladic och Radovan Karadcic sitter i Haag i väntan på att rättvisa ska skipas. Inte ens den största rättvisan väcker ändå de förlorade pojkarna och männen till liv. Vi får heller aldrig veta hur långt folkmordet hade tillåtits gå om inte USA:s tuffa, men helt nödvändiga åtgärder slutligen fått stopp på mördarna.
I den bästa av världar skulle cynikerna aldrig behöva säga att mängden kriser och krig tydligen alltid måste vara konstant. Får man slut på en blossar en ny upp, kanske två. I den bästa av världar skulle pessimisterna inte gång på gång behöva få rätt när de drar på smilbanden åt handskakningarna på ännu en ny fredsplan i Mellanöstern – en fredsplan, som snart också den kommer att vara perforerad med kulhål och besudlad med blod.
Inte heller i norra Europa har den bästa av världar i historiens ljus några hängslen att smälla med. Nordens historia är blodig, låt vara att det bara är Finland som tvingats begå krig i modernare tid. Efterkrigstidens Norden har präglats av tätt samarbete, ömsesidigt förtroende, rivna gränshinder och nya samarbetsutsikter, som nästan saknar gränser – i ordets alla bemärkelser. Finlands och Sveriges inträde i EU har inte påverkat det nordiska samarbetet nämnvärt – på senare år snarast tvärtom. Samtidigt har EU stärkt inte minst Finlands internationella ställning efter årtionden av balansgång och emellanåt utrikespolitiskt motiverad, men inrikespolitiskt manipulerad frivillig underkastelse inför den östra grannen.
Putins väg till tyrann
Att EU-medlemskapet i grunden också var ett säkerhetspolitiskt vägval torde ha stått klart för de flesta av den 57-procentiga majoritet, som på hösten 1994 röstade ja i folkomröstningen. Tre år efter Sovjetunionens kollaps fanns det ett historiskt momentum. Fönstret mot väster stod nu vidöppet medan korridorerna i Kreml doftade en blandning av destillat och den nya nomenklaturans, oligarkernas, rakvatten. Tills president Boris Jeltsin på nyårsaftonen 1999 meddelade att han gjort sitt och att hittat en kronprins. Idag har kronprinsen blivit kungligare än kungen själv.
En komponent – orsak eller verkan? – i en tilltagande geopolitisk snålblåst är nationalismen. Den får sitt bränsle av känslan av en förlorad stormaktsposition och en upplevd historisk oförrätt, alltså ett uttunnat kollektivt självförtroende. Då detta projiceras på omgivningen och ges rollen som näringspinne i spirande nationalistiska matjordar runtomkring finns snart ingredienserna för oro, kris och i värsta fall krig.
I den bästa av världar skulle allt detta, om det nu måste ske, försiggå isolerat i en bubbla. I verkligheten är det inte så. Ringarna går på vattnet och träffar förr eller senare också, oavsiktligt eller ej, mer avlägsna objekt, som igen tvingas idka balansgång, göra riskbedömningar och agera internationellt solidariskt, men med också egna nationella intressen för ögonen. Ett sådant land är Finland, vars sydligaste metrar av den 1 300 kilometer långa östgränsen ligger bara tusen kilometer från krishärden i östra Ukraina.
Bara lite längre bort finns Krim, vars öde väckte många tankar. Tiden mellan det att den olympiska elden slocknade tills Rysslands president skrev på annekteringshandlingarna för halvön var skrämmande kort. Ändå hann det hända så mycket däremellan. För mycket.
Krisen i Ukraina har helt väntat lett till högre varvtal i den säkerhetspolitiska debatten också hos oss. Minsann skulle vi leva i en märklig för att inte säga förgången värld om den pågående dramatiska händelseutvecklingen i en av Rysslands grannstater – med Ryssland själv inblandad – inte väckte några som helst tankar också hos oss om hur Finland bäst tryggar sina säkerhetspolitiska intressen på sikt.
En naturlig dimension i detta har varit att också Finlands framtida relation till försvarsalliansen Nato aktualiserats. Det är lika naturligt som välkommet. Vår relation till Nato kan självfallet inte vara exkluderad när vår framtida säkerhetspolitik debatteras och planeras. Den ledande försvarspolitiska samarbetsorganisationen för flera av världens mest civiliserade stater går inte att viftas bort när ett land med Finlands historia, geopolitiska läge och numera politiska handlingsfrihet betraktar världens gång.
När ska vi prata om Nato, om inte nu?
Handlingsfrihetens blåvita skjorta vill ändå en del samhällsdebattörer fortsättningsvis slimma in till en tvångströja för verbal självkastrering. De hävdar att tidpunkten för en Natodebatt alltid är ”fel”. Försök att under de senaste årens lopp lyfta fram Natofrågan som en bland andra på den politiska agendan har därför blivit avsnästa eftersom ”frågan inte är aktuell”. Motiveringen lyder att det inte finns någon kris eller hotbild som Nato skulle vara svaret på. Efter ytterligare en hänvisning till det gällande regeringsprogrammets oftast anemiska Nato-skrivningar har debatten varit slut med det.
Nu pågår det dessvärre en kris i grannens granne, där de största rabulisterna dessutom understöds av Ryssland. Nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet med 298 personer ombord drog i praktiken in det civila världssamfundet i konflikten. Känslan av händelserna eskalerar, totalt spårar ur och åtminstone förvandlas till en ekonomisk stormaktskonflikt besannades i och med besluten om sanktioner och motsanktioner under sommaren 2014.
I Finland har diskussionen om vårt eget förhållningssätt till den mäktiga östra granne Ryssland under Ukraina-krisen uppvisat nya, mogna drag som hade varit osannolika för ännu några år sedan. Viljan att nämna saker med deras rätta namn har genomsyrat nästan hela den utrikespolitiska ledningens agerande. Insikten om det politiskt okloka med att exempelvis ställa sig vid sidan om EU:s gemensamma linje är en orsak till uppriktigheten. En annan är säkert en uppriktig besvikelse över den riktning i vilken inte bara den ryska utrikespolitiken utan hela det ryska samhället har utvecklats.
Flera och fler av den totalitära statens centrala signalement finns idag i Ryssland. Lagstiftning i syfte att dupera medborgarsamhället och det fria ordet hör till denna bild. Det gör också den mobbning som sexuella minoriteter blir utsatta för med det officiella Rysslands goda minne. Maktpolitiken exponeras också med särskilt militära förtecken. I våras såg vi bilderna på propagandistiska militärövningar på Karelska näset, där det också var tänkt att den inbjudna finländska försvarsministern skulle stå på åskådarpodiet. Det gjorde han inte eftersom han klokt nog inhiberade sitt deltagande, ett annat uttryck för den nya halten av mod i det blåvita utrikespolitiska agerandet också det.
Räckan av händelser i vår östra granne, som riktats mot medborgarsamhället, det fria ordet och demokratin har alltså imponerat lika lite som den tilltagande utrikespolitiska aktiviteten och geopolitikens återkomst. Mot denna bakgrund vore det höjden av blåögdhet att förundra sig över varför våra egna säkerhetspolitiska framtidsvisioner inklusive Natofrågan dykt upp i debatten. Till en början hette det förbluffande nog att tidpunkten inte heller denna gång är “rätt” för en debatt. Nu lydde motiveringen att det pågår en kris – att man ska spara Natofrågan tills solen igen skiner. Då det inte pågick en kris hette det alltså att det inte finns något som hotar oss, därav inget behov av debatt. När ska debatten alltså få föras?
En debatt är ändå inte detsamma som en medlemskapsansökan. En sådan ansökan har emellertid inte blivit aktuell bara för Ukrainakrisens skull. Jag anser för egen del att en ansökan har varit aktuell redan länge och att Finland borde ha anslutit sig då vi blev EU-medlem eller senast 2004, då de baltiska staterna gjorde det. Hur som helst är det naturligtvis självklart att en ansökan behöver noggrann beredning och omfattande samhällsdebatt – som vi alltså borde ha fört redan för länge sedan.
Från tanke till handling
Under sommaren 2014 ökade antalet röster, som inte hade något emot att Natofrågan diskuteras och utreds ytterligare, antingen separat eller som en option vid sidan av ökat europeiskt eller nordiskt försvarssamarbete. Det betyder i bästa fall att vi äntligen kommit ifrån detta att tidpunkten alltid är ”fel”? Intressant i sammanhanget är samtidigt att en ovilja att debattera Nato inte står i samklang med vad det officiella Finland i praktiken sagt och gjort. För i verkligheten är den uttalade politiska ståndpunkten sedan flera år tillbaka allt annat än avog mot Nato. Den officiella ståndpunkten, godkänd av hela den utrikespolitiska ledningen och av riksdagen, har uttryckts bland annat i den försvars- och säkerhetspolitiska redogörelsen från 2009 där det sägs att ”Det finns också i fortsättningen starka grunder för att överväga ett finländskt Natomedlemskap”. Det nu gällande regeringsprogrammet från 2011 citeras ofta bara delvis då man nämner meningen ”Finland planerar inte att ansöka om medlemskap i Nato under denna regeringsperiod”. Detta är sant, men resonemanget fortsätter: ”Finland (…) bevarar möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato” och ”Finland bedömer ett eventuellt medlemskap i Nato utifrån sina egna säkerhets- och försvarspolitiska intressen”.
Det sistnämnda är viktigt. Det är alltså våra egna nationella intressen, inte någon annans nations intressen, ambitioner eller geopolitiska rytteri, som gäller då vi överväger plus och minus och fattar vårt beslut.
Ser vi på hur Finlands relation till Nato utvecklats märker vi att frågan om ett eventuellt medlemskap inställer sig som en logisk konsekvens. Sedan 1994 ingår Finland i Natos program för Partnerskap för fred. Vi har deltagit i Natoledda krishanteringsoperationer i Kosovo, Bosnien och Afghanistan. Vi har skaffat oss flera slag av Natokompatibelt försvarsmaterial. Vi har deltagit i gemensamma militärövningar. på toppmötet i Wales i september 2014 undertecknade Finland det så kallade värdlands-avtalet, som ytterligare dimension på partnerskapsarrangemanget. Och så vidare.
Om Finlands relation till Nato utvecklats så gäller detsamma minsann också för själva Nato. Från att ha varit en av polerna i det kalla krigets världsordning är Nato idag en krishanteringsorganisation baserad på en värdegemenskap för flera av världens ledande demokratier, ledd av en dansk och nu av en socialdemokratisk norrman. Hela 95 % av EU:s befolkning bor i ett Natoland. Tre av fem nordiska länder, Norge, Danmark och Island som vi brukar jämföra oss med, hör sedan länge till Nato. Nästan alla forna östblocksländer och alla tre baltiska länder har anslutit sig. Också flaggan för isolationismens mångåriga symbol, Albanien, vajar idag utanför Natohögkvarteret i Bryssel. Det om något visar hur mycket Europa, världen och även Nato förändrats.
Vad innebär ett medlemskap för Finland?
I termer av konkret samarbete och ömsesidigt förtroende är Finland alltså redan nu i samma båt med medlemsländerna. På en väsentlig punkt är vi det ändå inte. Bara ett medlemsland kan i fall av kris eller anfall räkna med säkerhetsgarantier och militärt stöd av Nato, med stöd av Nato-grundstadgans artikel 5. Skillnaden mellan partnerskap och medlemskap är alltså väsentlig. I den bästa av världar kommer vi aldrig i praktiken att behövs inse skillnaden mellan att stödas och inte stödas i kraft av artikel fem. I den bästa av världar skulle man aldrig behöva teckna en brandförsäkring i den fasta tron på att just mitt hus aldrig kan eldhärjas. Att teckna brandförsäkring när huset står i ljusan låga går dessvärre inte längre.
Även om steget till fullt medlemskap inte i verkligheten vore särdeles stort och Finland sannolikt kunde räkna med en relativt kort anslutningsprocess är frågan om medlemskap såklart utrustad med många politiska och praktiska dimensioner. Ett Natomedlemskap är otänkbart utan ett tillräckligt starkt folkligt stöd, något också Nato själv betonar. Detta stöd kan mätas med antingen en riksdagsmajoritet eller dessutom en folkomröstning, som inför EU-medlemskapet hösten 1994. I praktiken har riksdagen självfallet en generell fullmakt att själv avgöra vilken fråga som helst under valperioden. Ett folkligt stöd får medlemskapet ändå inte innan det kunnat motiveras tillräckligt bra och backas upp av den utrikespolitiska ledningen och andra ledande politiker och opinionsbildare.
Detta betyder att det behövs en aktiv argumentation för Natomedlemskap från presidenten, statsministern och övriga ledande politiker för att folkopinionen ska svänga. En annan faktor kan vara om något oförutsett händer i vår näromgivning som kraftigt ökar otryggheten i samhället – läs: en akut hotbild mot Finland. Att understödet för ett Natomedlemskap i Finland mellan november 2013 och juli 2014 hade ökat med nio procentenheter är en anmärknings-värd förändring, som naturligtvis har sin givna förklaring. Att den stora majoriteten fortfarande säger nej är i sin tur en konsekvens av att den utrikespolitiska ledningen ännu inte tagit steget ut. Vilken effekt en akut hotbild mot Finland skulle ha på folkopinionen må vara en intressant fråga, men en sådan situation är naturligtvis det sista vi vill ha.
Vikten av samspel mellan Sverige och Finland
Den stora frågan i detta sammanhang är såklart om ett medlemskap förstärker eller försvagar Finlands säkerhetspolitiska position och intressen? Till bilden hör också att Finland och Sverige borde ha en koordinerad syn på ett eventuellt medlemskap. På sommaren 1991 överrumplade Sveriges regering Finland med att ansöka om EG-medlemskap. Detta mönster får inte upprepas, vilket våra länder dessbättre nu tycks vara ense om.
Man ska alltså heller inte underskatta hastigheten för förändring. Ett praktexempel för hur en integrationspolitisk icke-fråga på kort tid blivit en akut fråga är uttryckligen EU-medlemskapet. Ännu 1990 – 1991 hette det i Finland att frågan inte är aktuell (låter det bekant?). Men redan i början av 1992, efter Sovjetunionens fall, hade medlemskapsfrågan blivit aktuell och backades upp av den utrikespolitiska ledningen, med president Koivisto i spetsen.
Senare har det visat sig att realpolitikern och krigsveteranen Koivisto anförde bland annat säkerhetspolitiska skäl för ett finländskt EU-medlemskap. Efter den politiska ledningens uttalade förord började folkopinionen svänga. Fördomar, felaktiga påståenden och spöken från det kalla krigets tidevarv motades i grind. I folkomröstningen var jasidan slutligen 57 procent stark.
På samma sätt bör också vår Natodebatt klara av att analysera medlemskapets effekter med mera fakta och rationalitet och mindre rykten och emotioner. Fakta är exempelvis att Finland såsom Natoland inte tvingas ta emot kärnvapen, trupper eller militärbaser mot sin vilja, inte tvingas höja militärbudgeten, inte avstå från den allmänna värnplikten och fortsättningsvis själv avgöra om deltagande i en Natoledd operation. Inbesparingar i försvarsbudgeten skulle det knappast bli, men inte stora merutgifter heller. Notan vore ungefär 20 miljoner euro i årlig medlemsavgift plus kostnader för deltagande i eventuella operationer, snabbinsatsstyrkan NRF samt löner och uppehälle för den personal vi förväntas placera i Natos kommandostrukturer.
Finlands andliga klimat över 20 år efter Berlinmurens och Sovjetunionens kollaps bör möjliggöra en öppen Natodebatt och förhoppnings sedan konkreta beslut om att ansöka om medlemskap. Tidpunkten kan aldrig vara fel för att fundera på hur vårt land bäst tryggar sina nationella ekonomiska, politiska och säkerhetsrelaterade intressen. De enda begränsningar som kan finnas är de vi själva konstruerar mellan våra öron.
Dem ska vi kasta av oss i en fortsatt fördomsfri säkerhetspolitisk debatt, som lämpar sig bra som tema inför och inte minst efter det stundande riksdagsvalet.
Stefan Wallin
F.d. riksdagsledamot och försvarsminister
