I kristid är det lätt hänt att man fattar beslut som man tror är tillfälliga, men som i själva verket är beslut som i grunden förändrar samhället. En mycket livlig debatt om detta pågår både inom den globala, liberala familjen, men också allmänt bland tänkare och filosofer. Det är förvånansvärt att medborgarna, i den osäkerhet som vi lever i, kan acceptera sådant som i normala förhållanden skulle vara otänkbart: till exempel inskränkningar i den personliga friheten som annars skulle vara uteslutna. I ett sådant läge måste vi se till att makthavarna inte faller för frestelsen att utnyttja läget och försöka få ännu större maktbefogenheter.
Så här fungerar rättsstatsprincipen
Den europeiska människorättstraditionen och konventionerna kring den har för undantagsförhållanden slagit fast en del viktiga principer som också återfinns i vår inhemska beredskapslagstiftning: åtgärderna som vidtas skall vara både nödvändiga för det ändamål som skall tryggas, de skall vara proportionerliga och de skall vara tidsbestämda. Det sistnämnda kallas för en så kallad ”sunset clause” och är en solnedgångsregel som innebär att åtgärderna upphör automatiskt, ifall de inte förnyas.
Jag vill med hög och tydlig röst vädja till dem som regerar i demokratiska länder: Var försiktiga med hur fejknyheter regleras. För de auktoritära länderna kommer genast att använda det som exempel på när de i sina egna länder vill begränsa tillgången till fri information.
Det är också viktigt att landets parlament har insyn i åtgärderna och att parlamentet kan utöva sin normala kontrolluppgift. En annan bärande princip är att landets regering inte får sätta demokratin ur spel. Tyvärr ser vi tecken på att även europeiska länder, som vi uppfattat som demokratiska, inte till alla delar följer dessa principer och spelregler.
Case Österrike
I Europa är det ett par länder som har börjat ta ut svängarna då det kommer till rättsstatsprincipen, bland annat Österrike. Det har rapporterats om hur myndigheterna har fått väldigt stora befogenheter att bötfälla för brott mot utegångsreglerna, medan oppositionens röst knappast alls hörs i offentligheten. Förbundskansler Sebastian Kurz lär inte bry sig ifall befogenheterna är otydliga eller inte.
I Rumänien har man å sin sida tagit till så kallade nödlägesdekret (emergency decrees) som möjliggör omfattande förändringar i lagstiftningen, utan godkännande av parlamentet. Dessa dekret påstås har antagits för att hindra spridningen av felaktig information på nätet.
Beklagligtvis är det så att budbärarna skjuts först, för i första hand är det yttrandefriheten och journalisterna som angrips. Av makthavarna kan de upplevas som farliga, eftersom de ger allmänheten de fakta som behövs för att kunna bedöma hur väl makthavarna till exempel sköter en kris. Journalisterna bidrar med den information som vi i allmänheten behöver för att kunna avkräva ansvar av våra beslutsfattare. Det är tyvärr varken första eller sista gången som det fria ordet är det största offret i en kris av denna typ.
Fake news som orsak att strypa åt medierna
I många länder anser de makthavande nu att det är viktigt att begränsa fejknyheter, så kallade fake news, under förtecken av att skydda medborgarna. Som fejknyheter stämplas sedan lätt sådan information som inte ger samma bild av en situation som myndigheterna själva vill förmedla.
Som ett exempel kan nämnas Bosnien-Hercegovina där dylika åtgärder mot fejknyheter diskuteras. I Bulgarien är en kriminalisering av innehåll på nätet i full gång och samma sak sker i Rumänien. Begränsningarna av medborgarnas och parlamentets rättigheter i Ungern är välkända och mycket oroväckande, eftersom det som sker i landet strider mot EU:s grundvärderingar.
Jag vill med hög och tydlig röst vädja till dem som regerar i demokratiska länder: Var försiktiga med hur fejknyheter regleras. För de auktoritära länderna kommer genast att använda det som exempel på när de i sina egna länder vill begränsa tillgången till fri information.
Detta mönster har schweiziska Joelle Fiss, en av kollegerna i Liberal Internationals människorättskommitté, tydligt påvisat i en artikel. I korthet handlar det om att Tyskland för några år sedan gav telemyndigheterna rätt att ta bort material från nätet, vilket nu utnyttjas mycket i argumentationen för motsvarande åtgärder i Ryssland och liknande länder.
Strupgreppet kopplat även på yttrandefriheten
Men fejknyheter är inte det enda verktyget som finns i de auktoritära regimernas verktygsback. Vi ser exempel på att de utnyttjar “radioskuggan”, som uppstår då världens uppmärksamhet är riktad åt annat håll, och utökar sina befogenheter ytterligare. Det såg vi senast strax efter påsk, då myndigheterna i Hong Kong arresterade och åtalade vissa demokratiska ledare, för att de sommaren 2019 hade deltagit i fredliga demonstrationer för demokrati. Demonstrationer som myndigheterna kallar olagliga.
Ett annat exempel är Azerbajdzjan, där människorättskämpar har fått det ännu svårare och yttrandefriheten ytterligare har inskränkts i dessa coronatider. Medborgare måste sända sms till myndigheterna då de ska röra på sig hemifrån, vilket leder till ett kontrollsamhälle. Ett upprop för insamling av medel till dem som förlorat inkomster på grund av corona kan leda till husundersökning och offentliga trakasserier. I Turkiet släpps vissa fångar fria, men fängslade journalister häktas om och om igen och hålls i förvar i väntan på rättegång. I Turkiet verkar journalister uppfattas som farligare än våldsverkare och mördare.
I Polen, nära våra egna farvatten, driver regeringen på inskränkande ändringar i bland annat abortlagstiftningen, i ett läge som det på grund av utegångsförbud är omöjligt att ordna demonstrationer.
Vi får inte glömma integritetsskyddet
En del av de nämna exemplen kan säkert uppfattas som osannolika att de skulle ske här på hemmaplan. Men debatten om fortsatta gränskontroller kring Nyland kan nog ses som en varningssignal också hos oss – i debattens hetta kan de europeiska principerna för undantag i medborgarnas fri- och rättigheter glömmas bort. Det sluttande planet är aldrig långt borta.
Om det kan vara så här nära att glömma bort rätten till fri näringsutövning eller rätten att fritt röra sig i landet, är jag för tillfället ändå mest orolig för de långsiktiga konsekvenserna av att det nu i olika länder införs övervakningssystem för att kunna kontrollera vilka nära kontakter smittade personer har.
Jag är rädd för att integritetsskyddet aldrig haft samma stöd bland politiska beslutsfattare som de andra friheterna. Jag glömmer aldrig hur kolleger i riksdagen tyckte att det var något man kunde man strunta i med motiveringen “Men jag har ju inget att dölja!“ Men med nuvarande teknik och datakapacitet kan nog omfattande slutsatser dras om din hälsa, dina politiska preferenser, vem du umgås med och mycket mer, om vi inte är försiktiga. Det sägs också att kommande spårningssystem ska vara frivilliga, men i den upphetsade stämning som tidvis råder, är det lätt att tänka sig att frivilligheten blir en chimär.
Man kan fråga sig ifall det finns det en risk att användningen av en viss applikation är en förutsättning för att personer ska få röra sig fritt? Jag vill dock konstatera att hittills har vår regering försäkrat oss om att man skall följa de europeiska reglerna om integritetsskydd. Det är viktigt, men lika viktigt är också att se till att användningen av en spårningsapp på riktigt är frivilligt. Det system som skapas ska vara så decentraliserat som möjligt.
Staten, det är vi
Integritetsskyddet en dimension av rättsstatsprincipen eller åtminstone en kusin till principen. Genom integritetsskyddet ser vi till att inte heller staten, utan särskilda skäl, får tillgång till uppgifter om oss, som på ett icke-lagligt sätt kunde användas emot oss.
För rättsstatsprincipen handlar egentligen om att staten skall vara bunden av lagen, på samma sätt som juridiska personer och människor i vårt land. Det som görs skall basera sig på lagen, skall behandla alla medborgare enligt samma principer och ska kunna kontrolleras av ett oberoende domstolsväsende. Så att vi som medborgare med framgång kan hävda våra rättigheter även gentemot staten.
Medborgare [i Azerbajdzjan] måste sända sms till myndigheterna då de ska röra på sig hemifrån, vilket leder till ett kontrollsamhälle. Ett upprop för insamling av medel till dem som förlorat inkomster på grund av corona kan leda till husundersökning och offentliga trakasserier.
Jag har länge hävdat att finlandssvenskar av tradition särskilt starkt värnar om denna princip, kanske av två orsaker. Utan den är det omöjligt att få våra rättigheter förverkligade. Och under den ryska tiden var det den princip de finländska domstolarna upprätthöll, även under förtryckstiden, för att försvara den svenska, nordiska rättsordningen vi ansågs ha fått behålla under autonomin.
Låt mig säga att det värdefullaste jag egentligen äger är den medborgaradress som samlades in som tack till de domare vid Åbo hovrätt som försökte hävda rättsstatsprincipen, och därför antingen blev fängslade eller var tvungna avgå. Min morfar var en av dem som avgick.
Helsingfors 28.4.2020
Astrid Thors
Skribenten är tidigare riksdagsledamot, Europaparlamentariker och minister för Sfp. Hon har även verkat som OSSE:s Högkommissionär för nationella minoriteter. Idag är hon ordförande för Liberal Internationals människorättskommitté.
