Åsa von Schoultz: En kritisk vändpunkt?
Våren 2020 har präglats av coronaviruset. Pandemin som sveper över världen har lämnat få oberörda. För många har det inneburit att livet skakats om i sina grundvalar på ett sätt som är svårt att jämföra med något annat i modern tid. Nästan över en natt stängde stora delar av vårt samhälle ned, trafiken avstannade, människor stängde dörren till omvärlden och bonade in sig i sina hem.
Tankesmedjan Agenda frågade tusen finlandssvenskar hur de upplevde coronavåren. Åsa von Schoultz, professor vid Helsingfors universitet, analyserade resultaten ur ett finlandssvenskt perspektiv. Läs hela rapporten.
Stora samhällskriser och omställningar sägs ha förutsättningar att fungera som kritiska händelser. Omvälvningar som innebär att våra levnadsbanor ruckas kan skapa nya sätt att tänka, leda till omvärdering av sånt som tidigare har tagits för givet. På samhällsnivån kan en kris skapa förutsättningar för stora förändringar; tidigare omöjliga politiska beslut kan plötsligt kännas självklara och det kan ske stora omkastningar i politikens sätt att fungera. Men stora samhällskriser behöver inte nödvändigtvis leda till omprövning och förändring, de kan också förstärka status quo, och få människor att sluta upp bakom det de har snarare än att söka nya vägar, strukturer och innehåll.
Bokslutet från den nu pågående pandemin får vi ännu vänta länge på, och det är långt ifrån säkert att svaret på den kris som nu sveper över hela världen kommer att se likadant ut i alla länder. Krisen kommer också sannolikt att påverka människor inom samma land på olika sätt. Kanske kommer den här våren att bidra till att forma värderingar och vanor hos unga vuxna som befinner sig i en formativ ålder, medan de bestående avtrycken hos äldre generationer blir få. Den undersökning som Agenda har genomfört ger ändå en försmak på vartåt det lutar. Min försiktiga tolkning är att det finländska samhället inte står inför en avgörande vändpunkt. Snarare tyder det mesta i undersökningen på att finländarna, åtminstone de svenskspråkiga, inte låter sig ruckas i sina banor.
Av den ekonomiska och mänskliga kris som medierna rapporterar och som myndigheterna varnar för syns förvånansvärt lite i det digra material som vi har fått ta del av. Vad Agendas undersökning istället visar, på ett nästan övertydligt sätt, är hur anpassningsbara människor är. Snabbt har många av oss gjort stora strukturella förändringar i vår vardag. Två tredjedelar av alla som svarat anger att de under den pågående krisen har tillbringat sin fritid helt isolerade eller endast träffat ett fåtal personer ur den närmaste kretsen. Endast var tionde har regelbundet träffat andra människor. Hälften av de i arbetslivet har gått över till att jobba så gott som helt på distans och ytterligare 15 procent har ökat andelen distansarbete. Över hälften har varit tvungna att sluta med sina vanliga hobbyer.
Resor har ställts in, arbetsplatsen och skolan har flyttat in i hemmet, fester och hobbyer har ställts in och plötsligt är det virtuella mötet det nya vanliga. På bara några veckor, kanske månader, vande sig många av oss vid en helt annan vardag, med radikalt annorlunda förutsättningar. Samtidigt visar fråga efter fråga att livet för de allra flesta inte har brakat samman, eller att grundläggande rutiner och vanor skulle ha förändrats märkbart. Visst rapporterar en klar majoritet (80%) av de svarande att situationen har medfört negativa känslor som frustration, irritation, trötthet och stress, särskilt vanligt är detta bland de unga och de som inte tillhör någon riskgrupp. Men många rapporterar samtidigt om positiva effekter som mindre stress, lugnare vardag och mer tid med familjen. De stora omställningarna har inte heller inneburit att folk gör uppror och har svårt att acceptera begränsningarna som har pålagts dem. Tvärtom visar det sig att vi är beredda att göra radikala ingrepp i våra liv och i våra rättigheter, förutsatt att vi tror att de fyller en viktig funktion.
Mitt övergripande intryck av undersökningen är det både på det privata planet och i vår relation till det omgivande samhället väl kan beskrivas med ett av vår tids modeord, inlånat från engelskan, nämligen resilience. Det tycks finnas en häpnadsväckande spänst och förmåga till anpassning i våra liv och i vårt samhälle i stort, som gör att vi klarar av att hantera svåra tider och ta oss igenom svårigheter utan att klappa ihop. Som statsvetare känner jag mig främst kallad att diskutera det politiska perspektivet och kommer därför vidare att resonera kring det faktum att coronakrisen inte tycks vara en politisk kris och hur det kan förstås.
En regering med fingertoppskänsla
Statsvetenskaplig forskning har återkommande noterat att samhällen under tider av yttre hot sluter upp bakom sina beslutsfattare. I första hand har man antagit att det gäller krig och internationella hotbilder. När krig råder eller det finns en extern, gemensam fiende av något slag förenas man i kampen mot denna. Förklaringen kan sökas i social identitetsteori och människans behov av gruppbildning, av att höra till. I tider av kris krymper utrymmet för interna skiljelinjer. De konflikter som vanligtvis syns i vardagen skjuts åt sidan och vi förenas i kampen mot det yttre hotet. Det skapar i sin tur en utmärkt grogrund för stigande popularitetssiffror för beslutsfattare, och kan även stärka förtroendet för centrala samhällsinstitutioner och för det politiska systemet i stort.
Den sorts uppslutning, eller ”rally round the flag” -beteende, har i tidigare forskning främst knutits till krig, där fienden på ett uppenbart sätt finns utanför det egna samhället. I interna kriser, som till exempel naturkatastrofer, verkar reaktionerna i större utsträckning vara beroende av beslutsfattarnas agerande och deras förmåga att läsa av människors förväntningar. Klassiska exempel på makthavare som har bestraffats för sin valhänta hantering av kriser av det här slaget är den svenska regeringens misslyckade kommunikation i samband med tsunami-katastrofen 2004, eller George Bushs fortsatta semestrande i samband med orkanen Katrina 2005. I båda fallen antas den misslyckade krishanteringen ha bidragit till sjunkande förtroende och till förlust i följande val.
Coronapandemin är ur det här perspektivet intressant. Kan viruset liknas vid en extern fiende som ska bekämpas med gemensamma krafter och som tenderar att vara enbart positivt för makthavare, eller är det mer likt en naturkatastrof där politikers och myndigheters agerande avgör hur stödet utvecklar sig? Enligt alldeles rykande färsk europeisk forskning har nedstängningarna av samhällen runt om i Europa ökat stödet för de ansvariga beslutfattarna med i genomsnitt fyra procent. Mönstret känns igen här hemifrån. Upprepade opinionsmätningar har visat att stödet för statsministerpartiet Socialdemokraterna har vuxit kraftigt sedan tiden före krisen. Det starka förtroendet för regeringens agerande syns även bland deltagarna i Agendas undersökning, som i snitt ger regeringen ett toppbetyg på hela 8,6.
Mycket tyder alltså på att viruset fungerar som en klassisk yttre fiende, inför vilken vi förenas och sluter upp bakom våra makthavare. Men det finns även signaler som tyder på att stödet för beslutsfattare är kopplat till hur nöjda människor är med de åtgärder som har vidtagits, snarare än att det skulle vara en oreflekterad reaktion på en hotfull situation. I Sverige och Storbritannien, två länder som har drabbats hårt av krisen och där myndigheterna antingen har varit senfärdiga med att införa kraftiga begränsningar, eller har agerat mer återhållsamt, ser vi nu att stödet sjunker. Det visar att det finns inslag av genuin analys från medborgarnas sida, och att stödet för beslutsfattare under den här pandemin trots allt inte kommer per automatik.
Agendas undersökning bidrar här med en nyanserad bild av läget på hemmaplan och tyder på en välutvecklad fingertoppskänsla från regeringens sida. 70 procent av de svarande är av den åsikten att regeringen har vidtagit rätt åtgärder vid rätt tidpunkt och att man, trots viss förvirring kring vad som egentligen gällde för de äldre, och om gränserna är stängda eller inte, berömmer kommunikationen från regeringens sida.
Dessutom har regeringen nyligen beslutat att lyfta just de restriktioner som deltagarna i undersökningen under första halvan av maj angav att de skulle ha svårast att acceptera i längden: stängda caféer och restauranger, skolor och den strikta mötesbegränsningen till tio personer. Däremot visar undersökningen en större acceptans för fortsatt isolering av de äldre och för besöksförbud på äldreboenden; restriktioner som efter vissa nyanseringar och förtydliganden från regeringens sida fortfarande är i kraft. Det sammantagna intrycket är alltså att regeringen har pulsen på folket, eller åtminstone att folks verklighetsuppfattning är i linje med beslutsfattarnas, vilket är central utgångspunkt för att det starka förtroendet och stödet för beslutsfattarna ska bibehållas.
Undersökningen visar också att man står bakom den linje som regeringen har valt med undantagslagar och stängda gränser, och att man tar avstånd från de mjukare åtgärder baserade på frivillighet som har använts på andra sidan Östersjön. Trots att undersökningen genomfördes innan den svenska strategin började kritiseras mer intensivt i internationell press, var det endast drygt var tionde (13%) som uttryckte en önskan om att gå in för den svenska linjen i hanteringen av epidemin.
Den nyligen publicerade europeiska studien, som hänvisades till ovan, visar att det inte bara är det ytterst ansvariga partiet som belönas av ett kraftfullt agerande mot pandemin. Att stänga ner samhällen bidrog också till att öka stödet för demokratin i stort. Motsvarande fråga ingick inte i Agendas undersökning, men vi det tycks finnas en nationell stolthet i hur krisen har hanterats, där hela 80 procent av de svarande instämmer i att krisen har visat på det finländska samhällets handlingsförmåga.
Sammantaget verkar det som att det starka stödet för regeringen och den hårda linje man gick inför inte har kommit gratis. Svaren i undersökningen kan tolkas som att regeringen har haft en utmärkt uppfattning om hur medborgarnas förväntningar ser ut, och var gränserna för vad man är beredd att tolerera går; en fingertoppskänsla man nu belönas för. Att man dessutom får med beröm godkänt för sitt sätt att kommunicera är inte heller det oviktigt.
Ingen revolution i sikte
Kommer den nu pågående pandemin att fungera som en kritisk händelse, en vändpunkt som innebär att samhället utvecklas i en ny riktning? Agendas undersökning ger inte mycket stöd för en dylik slutsats. Snarare tyder svaren i undersökningen på en anmärkningsvärd anpassningsförmåga från både medborgarnas och samhällets sida.
Agendas undersökning omfattar ett stort antal svenskspråkiga finländare, i olika åldrar, regioner samt inkomstklasser och ger en intressant lägesbild under en svår tid. Enkäten bygger inte på ett slumpmässigt urval och det finns orsak att anta att de som drabbats hårdast av krisen inte har deltagit i så stor utsträckning. Detta påverkar hur vi ser på resultatet.
Vi ska också komma ihåg att den är genomförd bland svenskspråkiga finländare; en grupp som tenderar att stå sig stark vad gäller social sammanhållning och nätverk, just den typen av kapital som kan vara avgörande för människors förmåga att ta sig helskinnade igenom olika krissituationer. Det finns alltså flera orsaker till att reflektera över den bild som här förmedlas samt anta att den inte nödvändigtvis är tillrättavisande för hela det finländska samhället.
Brasklappen oaktat tyder ändå mycket på att den här mycket speciella perioden snart kommer att betraktas som en tillfällig parentes och att den inte kommer att förändra vårt samhälle i grunden. Stödet för regeringen har stärkts, liksom vår tro på samhällets förmåga att hantera kriser. Visst har de varit en tuff tid för många, inte minst för dem som befinner sig i riskgrupp, för dem som varit tvungna att utvidga hemmet till att omfatta både skola och kontor, eller för dem som har förlorat jobbet. Men för många har det inneburit en välbehövlig andningspaus och en möjlighet att återknyta banden till familj och partner. Vi har vänt oss inåt, återknutit banden till de närmaste och tvingats lägga fokus på dem som står oss närmast.
Revolutionen är knappast i sikte.
Vi ska ändå komma ihåg att alla revolutioner inte sker över en natt. Trots att tecknen på kraftiga omvälvningar, likt de vi i skrivande stund bevittnar i USA, lyser med sin frånvaro, kommer inte allt nödvändigtvis att fortsätta i sin vanliga lunk. Kanske kan pandemin skapa förutsättningar för den omställning mot en mer klimatvänlig politik som alla talar om, men som få hittills har varit beredda att uppoffra något för. Och vem vet, kanske kommer de som jobbar inom sjukvården eller med våra äldre att via denna kris få välförtjänt upprättelse i form av höjda löner. Osvuret är bäst.
Skribenten är professor i statslära vid Helsingfors universitet.
