En jämförande läsning av Henrik Stenbäcks bok om SFP:s oppositionsår 2015–2019 och Torbjörn Kevins historik om SFP, ”Stabilt, flexibelt, pragmatiskt” fram till år 1995 samt mina egna aktiva år som folkvald i politiken som ligger just mellan dessa bägge böcker visar egentligen förbluffande tydligt hur SFP haft en konsekvent linje när det gällt internationellt ansvar och mänskliga rättigheter.
I vårt DNA i SFP finns den starka tron på rättsstaten och medborgerliga rättigheter, grundrättigheter – ja mänskliga rättigheter. Det följer logiskt både av att vi starkt arbetar för en sektor av rättigheterna, de språkliga, men också av historiska orsaker under autonomins tidevarv då Finland var del av Ryssland. Den svenska befolkningen i vårt land reagerade starkt när den ryska kejsaren började strunta i den finländska särställningen och rätten att stifta våra egna lagar. Man visste att våra lagar sen den svenska tiden och våra domstolar var garanti mot godtycke.
Under många decennier har vårt engagemang för mänskliga rättigheter och rättsstaten kommit till uttryck. Ett ofta omtalat exempel är att det var Ingvar S. Melin som var den första att föreslå att Finland skulle söka medlemskap i Europarådet – organisationen som värnar om mänskliga rättigheter i vår europeiska region och som har ett starkt och effektivt regelverk till skydd för dem.
Sedermera följde att vår dåvarande partisekreterare, senare statssekreterare vid Utrikesministeriet Peter Stenlund blev den första ordföranden för Utrikesministeriets rådgivande delegation för mänskliga rättigheter. Peters tid var en tid då många nya internationella instrument utarbetades, de gyllene åren för dessa frågor. Men också senare är det många SFP:are som lett delegation och i skrivande stund leds den av Eva Biaudet.
När historien om den sittande regeringen skall skrivas, är jag säker på att vi kommer att få många bevis på att det var justitieminister Anna-Maja Henriksson som stod upp för rättsstatens principer när det var som knepigast särskilt vid hanteringen av pandemin. Med rättsstaten är det de facto litet som med sparande i den offentliga sektorn eller avskaffande av normer: lätt att peka på det i allmänna ordalag och när kravet gäller någon annan, men svårare när det gäller egen verksamhet. Många är de som nu pekar på brister i till exempel Polen och Ungern, men som är föga bekymrade för hur rättigheter respekteras när det gäller regler som kan göra det svårare att uppnå ett politiskt mål nära ens eget hjärta.
I skrivande stund känner jag dessutom mycket stor oro för hur det ska gå med rättsstatens principer i EU, när det verkar ske ett närmande mellan EPP, dit bland annat Samlingspartiet hör, och ECR, dit italienska statsministern Giorgia Melonis parti men också PiS, det regerande partiet i Polen, hör. Börjar man hålla dessa länder under armarna igen?
Och upprepade gånger har vi fått se hur Centern har struntat i Grundlagens bestämmelser om det språkliga skyddet vid administrativa ändringar; tolkningen av den så kallade 122:a paragrafen. Det upplevde vi vid de stora reformerna när länsstyrelserna skrotades och de så kallade Regionförvaltningsverken och NTM-centralerna skulle införas. Vi minns att ministrarna Mari Kiviniemi och Matti Vanhanen med den drucknes envishet körde att Karlebynejden i reformen skulle hänföras till Uleåborgsregionen. Trots att de bägge till och med kallades till Svenska riksdagsgruppen för att höras om frågan och efterlevnad av Grundlagen krävdes, vek Centern inte en tum i denna fråga. I det läget var det tur att Folktinget fanns och kunde agera, med tips som de fick från initierat håll. Det blev en lycklig utgång och grundlagsutskottets ställningstagande stärkte då skyddet för det svenska.
Men tyvärr kan Henrik Stenbäck redovisa för att Centern igen i samband med behandlingen av vårdreformen under regeringen Sipilä struntade i den principfasta tolkning av 122:a paragrafen som hade gjorts i samband med Karlebyfrågan. Och det oroväckande är att grundlagsutskottet i riksdagen svalde en annan tolkning av paragrafen i samband med behandling av Sipiläs vårdreform.
Den fråga som vi bör ställa oss: Behövs det inte bättre garantier för efterhandskontroll av lagars grundlagsenlighet när vi under senare år fått flera exempel på att man tyvärr inte kan lita på att grundlagsutskottet håller sig till en grundlagsvänlig tolkning. Det sluttande planet har fortsatt med tolkningar kring invandring och flyktingar, och mänsklig erfarenhet visar att det som börjat med invandrare lätt fortsätter med inskränkning av andra gruppers rättigheter.
***
Internationellt ansvar känner vi också när vi motarbetar protektionism och verkar för öppnare gränser, mot gränshinder, för erkännande av examina och kompetenser erhållna i andra länder och också för mera handel länder emellan. Att arbeta mot denna form av protektionism och korporativism var vägledande för mig i Europaparlamentet. Några kommer säkert ihåg diskussionen om hur en kranförarexamen avlagd i Sverige inte dög i Finland – bara ett exempel på typiska SFP-frågor i nordiska och europeiska sammanhang.
Tyvärr har vi sett hur protektionism och gränshinder allt mera breder ut sig där en inkrökt och bakåtsträvande nationalism fått fäste. Tendensen har ytterligare stärkts under Covidpandemin – för säkerhets skull stängs gränser trots att det inte finns bevis för att det är det bästa sättet att stoppa spridningen av viruset. Också den mera än halvsekelgamla fria rörligheten i Norden drabbades under pandemin.
Det är tragiskt att gränser stängs, för ofta är det de fattigaste som drabbas i slutänden. En sanning är att det mera är handeln än biståndet som hjälpt hundratals miljoner människor ur fattigdom till ett drägligare liv under 2000-talet, men nu har utvecklingen vänt, nu tas steg bakåt genom initiativ som America First, kanske också Made in EU och på grund av geopolitikens krav.
Men där handeln inte är tillräcklig, där behövs bistånd för att människor ska få det drägligt och få det kunnande som behövs för produktion och handel. Och det finns rikligt med exempel på att SFP kämpat för biståndet. Torbjörn Kevin redogör för regeringsförhandlingarna 1991 där SFP lyckades trygga biståndsanslaget. Samma linje återkommer för SFP i opposition 2015 då Carl Haglund med fler riktade skarp kritik mot att regeringen Sipilä sparade i biståndet och SFP i sina skuggbudgeter visade att biståndet kunde tryggas utan att det gick ut över finländare. I Vanhanens andra regering var det inte helt lätt att förhandla om biståndsprinciperna, men SFP kunde med hjälp av hårt arbete bland annat av Peggy Heikkinen få in goda skrivningar i biståndspolitiska programmet om utbildning och kvinnors rättigheter. Kvinnorna saknades helt i minister Väyrynens utkast.
Numera är kvinnors rättigheter ett grundläggande element i vår bistånds- och utrikespolitik, men under årtionden var vi nog litet slarviga i att förutsätta att länder vi gav bistånd till var länder där kvinnor hade lika möjligheter till utbildning, företagande och ägande som män. Är det därför som vi kanske ser bristande resultat av biståndet i många länder?
I slutet av Vanhanens andra regeringsperiod försökte mina medarbetare och jag föra samtal för att se hur biståndet kunde bli mera effektivt, vad som borde ändras, hur vi kanske kunde införa mera av stöd till småföretagare och hjälp till självhjälp.
För ska vi vara ärliga: vi behöver ett effektivare bistånd som hjälper en större del av världens befolkning att klara klimatutmaningarna och försörjningen samtidigt. Just vi som jobbat för biståndet måste våga diskutera brister i det.
Eller är det kanske korruption och dåliga förvaltningsmodeller från det gamla moderlandet som hindrar att biståndet blir effektivt? Det har nog slagit mig bland annat under de år jag verkat som vice ordförande i Liberal International, LI, och som ordförande för LI:s kommitté för mänskliga rättigheter.
Jag skulle bland annat önska att EU-länderna kunde enas om några principer:
- att man verkar för öppenhet i de offentliga anskaffningarna som görs av mottagarländerna, också när företag från det egna landet deltar i offerter (jag har hört om betydande politiska påtryckningar),
- att offentlighet alltid råder om hur biståndsmedel används och att parlamentariker kan utkräva ansvar av dem som hanterar biståndet,
- att se till att biståndet kommer såväl kvinnor som män till godo,
- att en del av biståndet används för utbildning men också för studier i våra länder för personer som vill återvända till sitt fädernesland,
- att vi noga lyssnar till de behov som uttalas från mottagarnas sida. Och sist men inte minst att rättsstatsprincipen råder med skydd för företagande och mot exproprieringar.
Men vi måste vara beredda på att principen har annat namn – för rättsstaten missbrukades av apartheidregimen i Sydafrika – kanske vi hellre ska tala om ”good governance”. Men rättsstaten, liksom respekt för mänskliga rättigheter och demokrati är förutsättningar för mottagande av finländskt bistånd.
Summa summarum, vi måste fortsätta stå upp för biståndet såsom vi gjort tidigare, men vi måste vara beredda att reformera det.
Pionjärer var vi också när flyktingfrågan på 1980-talet började få en mera framträdande position i SFP och jag har en minnesbild av att Ole Norrback tillhörde de första som argumenterade för en flyktingkvot i politiska debatter och i riksdagen. SFP kunde också rapportera från regeringsförhandlingarna 1987 att partiet fått med en skrivning om flyktingar.
Henrik Stenbäck belyser i sin bok missförståndet kring ett yttrande av Sipilä om att vi är ”sietokyvyn rajoilla” (övers. vi är på gränsen av vad vi kan tåla) med anledning av flyktingläget 2015–2016. Hur är läget nu då, när vi helt riktigt tagit emot betydligt flera som söker skydd?
De asylsökande var cirka 30 000 då Sipilä använde uttrycket, medan flera än 40 000 ukrainare fått tillfälligt uppehållstillstånd nu. Har inte både flyktingmottagande och integration också att göra med hur vi öppnar våra hjärtan i vårt relativt stora land skulle jag vilja säga.
Med det ansvar för flyktingar som SFP känt i decennier är det inte svårt att förutspå krävande tider igen. I flera länder minskar respekten för internationell rätt och nationella grundlagar urgröps just när det gäller flyktingar, egentligen allt sedan början av 2000-talet i Danmark, nu senast i Sverige genom Tidöavtalet.
Medvetet felaktiga uppgifter och bilder skapas och sprids både om invandringen, kriminaliteten, sysselsättningen och flyktingarna. Så skedde redan inför valet 2011 och så sker nu igen. Påståenden direkt ur Sverigedemokraternas tidningar och islamfientliga europeiska bloggars tankar spreds i Finland; enskilda exempel på understöd fick också stor spridning. Den som läst Lauri Nurmis bok om Halla-aho vet också att han i stället för att göra en ukrainsk-finsk ordbok med stöd av det stipendium han fått av Suomen kulttuurirahasto ägnade sin tid åt att skriva bloggar. Vi bibringades ju uppfattningen att en väldig invasion var på väg genom asylinvandring.
Men litet faktakoll skadar inte: enligt statistik från 2019, alltså före kriget mot Ukraina, fick mera än tio gånger fler människor uppehållstillstånd på grund av arbete, studier och familj än med stöd av asylskäl. De flesta som kommer till vårt land har försörjningen på något sätt ordnad.
Vi delges också ofta bilden att vi är särskilt dåliga på sysselsättning av invandrare, men det stämmer inte i ett nordiskt perspektiv. Skillnaden i sysselsättning mellan i landet och i utlandet födda är större i Danmark och betydligt större i Sverige än i Finland; Norge är däremot bättre än vi. Dessa siffror utesluter inte att vi i Finland allmänt taget bör eftersträva en högre sysselsättning både för dem som är födda i Finland och dem som är födda i utlandet. Men vi är inte så dåliga som sannfinländarna antyder i debatten. Och själv skulle jag gärna titta litet mera på statistik som jämför personer med lika utbildningsbakgrund – det är ju det som nu för tiden avgör sysselsättningen.
Och det senaste tillskottet kring att förvrida verkligheten: gängkriminalitet – Sannfinländarna talar om hur vi är på Sveriges väg eftersom det finns ungdomskriminalitet. Men ungdomsgäng är inte detsamma som väpnade konflikter mellan kriminella gäng, det vill säga det som nu händer i Sverige.
Och bilden av ungdomsgäng som Sannfinländarna nu målar upp känner inte de igen som jobbar med ungdomar i huvudstadsregionen. Ja, det är bekymmersamt om det skapas gäng som är våldsamma. Vi ska förhindra att ungdomar ramlar in på den kriminella banan, men inte bara genom strängare straff, som ju ofta bara är en skola i brottslighet, utan med bättre utbildning och uppsökande ungdomsarbete.
Det finns väldigt litet som visar att strängare straff leder till mindre brottslighet, det är risken att bli fast, något som SFP åtminstone tidigare ansett att ska vara avgörande i kriminalpolitiken.
Och till slut: den västliga integrationen har också gått som en röd tråd genom SFP:s arbete liksom i många SFP:ares livsverk. Och som vi ser i dag, handlar den västliga orienteringen sist och slutligen just om värderingar som rättsstat och demokrati. Nu är vi med i alla väsentliga sammanhang som värnar om dessa värderingar – och vilka personer om inte SFP:s försvarsministrar lyfte först Natofrågan?
Jag nämnde här tidigare Melin och Europarådet, och det är skäl att påminna om valdebatten 1991 då Ole Norrback som enda deltagare flaggade för att frågan om EU-medlemskap skulle bli aktuellt under den kommande mandatperioden – vilket ju också skedde väldigt snabbt.
Men egentligen finns det en annan person som nämns i Stenbäcks bok, som bör nämnas här som en ivrig anhängare av västlig integration – både av säkerhetspolitiska och ideologiska skäl, nämligen Hjalmar J Procopé, far till sedermera SFP-riksdagsledamoten Victor Procopé.
Den äldre Procopés förhållande till SFP var säkert inte alltid så lätt, men det intressanta är, att han finns på deltagarlistan över dem som 1948 i Haag skulle grunda Europarörelsen, den som sedermera ledde både till Europarådet och EG/EU. (Richard Brander har dock i sin doktorsavhandling om honom visat att han inte gick till själva mötet.)
Nu när Natofrågan tagit så stora steg framåt finns det alla skäl för att vi återtar vår pionjärposition i EU och Europafrågor. Det finns skäl att verka för ett effektivare utrikespolitiskt beslutsfattande och det finns utrymme för mera solidaritet i flyktingfrågor – det borde vi ha sett senast nu i samband med kriget i Ukraina. Vi borde också förhålla oss analytiskt till diskussioner om EU-finanserna: i vilka sammanhang är det logiskt att nya intäkter som kommer ska tillfalla EU-budgeten och när ska de tillfalla de nationella?
Vi måste motarbeta protektionistiska ryggmärgsreaktioner och den okunskap som det finns alltför mycket av i den aktuella Europadebatten i Finland.
SFP:s kreativa och aktiva insats behövs också här.
Astrid Thors är tidigare riksdagsledamot och minister samt högkommissionär angående nationella minoriteter vid OSSE åren 2013–2016.
